Det är i nya litterära stjärnskottet Emma Clines inledande och bästa scen som vi möter ”flickorna”. Året är 1969, platsen en park i Haight-Ashbury, San Franciscos mesta flower-power-område. ”Flickorna” sprider oro, de är upphöjda som ”kungligheter i exil” men en luggsliten elegans, som om de ”draggats upp ur en sjö”.
Vilka är ”flickorna”?
Emma Cline har i arbetet med Flickorna låtit sig inspirerats av den kvinnliga kretsen kring Charles Manson och de berömda Tate/LaBianca-morden. Mansonfamiljen är förstås ett oändligt tacksamt ämne att ta sig an litterärt. Förutom att det rymmer ett slags depraverad glamour, vidlyftigt sex, och en idealism som slår över i fullständigt mörker och galenskap, vibrerar det även av symbolisk laddning. Mitt i en rörelse som kretsade kring fred, musik, fri kärlek uppstod någonting inverterat – ondskefullt?
I Flickorna blir romanens berättare, fjortonåriga överklassflickan Evie, blixtförälskad i Suzanne – en gestalt kalkerad på Mansons följare Susan Atkins och Leslie Van Houten. Snart sugs hon in i Suzannes krets och pendlar en hel sommar till Familjens boplats, en övergiven ranch där alla delar egendom, barnen sover i ett särskilt barnhus och hon själv halvt på skämt, halvt på allvar lämnas över till patriarken ”Russel” som en ”solståndsgåva”.
Charles Manson har själv länge varit huvudperson i sin egen story, och trots att Cline intresserar sig mest för hans akolyter, är den manliga sektledaren en gravitationspunkt även i hennes berättelse. Framför allt tycks hon vilja skriva fram en formel om hur kvinnlig vilsenhet och gränslöshet ständigt exploateras av män. Eftersom utsatthet och passion i rätt giftblandning kan vrida människor till ondska, är ondskan banal och slumpmässig och existerar som en möjlighet inom alla människor. Att det förhåller sig så illustrerar Cline framför allt genom sitt berättargrepp. Det förflutna öppnar sig för Evie – och läsaren – när hon i medelåldern möter ett vanligt, ungt par och hos dem igenkänner de asymmetriska, destruktiva maktrelationer hon själv upplevt och bevittnat. Här någonstans bottnar romanen i sitt ideologiska och psykologiska ärende – kanske lite för grunt för att riktigt balansera det anspråksfulla anslaget och det ohyggliga ämnet.
Styrkorna finns istället på annat håll, som i de, stundtals slående vackra, formuleringar Evie använder för att mana fram ”flickorna”: rödhåriga Donna, ”ögonbrynen var osynliga så att ansiktet fick en utomjordisk renhet”, svarthåriga Suzanne, ”smaken av kokainstänk i hennes mun, det bräckta havet”.
Trots att Clines språk är ambitiösare påminner hennes berättande ofta om den framgångsrika thrillerförfattaren Gillian Flynns: samma suggestiva amerikanska kulturlandskap, samma slipprighet och sug. Ännu en likhet finns i den kontrollerade formen, med varje händelse och ledtråd omsorgsfullt utplacerad.
Flickorna, Emma Cline, Sv. övers. Eric MacQueen, Natur & Kultur 2016.
Ett tydligt tema i Flickorna är den nostalgiska längtan tillbaka till en analog, verkligare värld – en längtan som romanen i sig själv är ett slags exempel på. När Evie kommenterar den: ”Jag hade sett att ett gammalt Yardleysmink – som nu bara var vaxartade smulor – såldes för nästan 100 dollar på nätet. Så att vuxna kvinnor skulle få känna lukten igen, den där kemiska, blommiga odören”, kunde det lika gärna handla om författarens research, alla artiklar och youtube-klipp hon plöjt för att kunna sätta sig in i en mytisk tid och plats, och sedan med sitt skimrande språk återskapa den.
Det är på modet med de yngre generationernas idealiserande rekonstruktion av ett förflutet de själva inte har upplevt – synligt inte minst genom sommarens nostalgifest, tv-serien Stranger Things som dryper av 80-talets tidsfärg och är gjord av två 80-talister. Bakom språket är Flickorna en roman skriven i scener som ofta känns välbekanta: ett snobbigt hus vandaliseras, en hippiebuss parkerar framför en internatskola. Både komposition och referenser är lika mycket filmiska som litterära, vilket passar en roman som publiceras i tv-seriernas guldålder.
Tv-serien Stranger Things dryper av 80-talets tidsfärg.
Det kusliga i Flickorna handlar inte så mycket om sektlivet på en fallfärdig ranch under hippe-eran, som om någonting mer tidlöst: kvinnors relationer till varandra inom en patriarkal ordning. Det är som om Cline försöker skriva fram ett budskap om femininet och motstånd genom att utforska unga kvinnors mörka potential, den erotiska laddningen mellan dem och deras subtila maktkamper som män inte förstår eller bryr sig om. Vad som tar udden av anslaget är att denna typ av feministiska idéer – mer nu än för bara några år sedan – har blivit populärkulturellt, kommersiellt gångbart, allmängods. Exempel på svenska författare som har rört sig i ungefär samma områden som Cline är Inger Edelfeldt, Mara Lee och Linna Johansson. För den som har läst deras böcker kan Cline lätt uppfattas som lite för tydlig och tillrättalagd. Det fantasieggande och sensationella ämnet till trots, är det ingenting nytt som skräms upp till ytan – ingenting utöver en bekräftelse av vad publiken till tv-serien Girls eller Orange is the New Black redan vet.
Men vad Flickorna också bekräftar är att just popfeminismen idag kan utgöra den trendiga ’it’-faktor som lyfter en skicklig middlebrow-debut till internationell succé.
Om författaren
Emma Cline var 27 år när hon debuterade med Flickorna som har blivit en världssuccé och sålts till 35 länder. Cline som är uppvuxen i Kalifornien har en bakgrund som barnskådespelerska. Hon tog examen i kreativt skrivande från prestigeuniversitetet Columbia, och har tidigare skrivit för tidskriften The New Yorker och Paris Review.
