Den senaste tiden har ett antal försök med sex timmars arbetsdag i olika offentliga verksamheter avslutats och utvärderats. I Östersund lät man en del av socialsekreterarna på kommunen gå ner till sex timmar, med det primära syftet att minska sjukskrivningstalen bland personalen (SVT Nyheter 26/10), och i Umeå har en liknande satsning gjorts på ett äldreboende (SVT Nyheter 28/10).
Kritiken från framför allt borgerligt håll har inte låtit vänta på sig. Oavsett om både personal och brukare upplever att kvaliteten av välfärden förbättras, så kostar det pengar för de offentliga verksamheter som erbjuder förkortad arbetstid med bibehållen lön. I alla fall på kort sikt. Och i ett välfärdssystem som finansieras och utvärderas per enhet och budgetår blir de ekonomiska vinsterna med förkortad arbetstid svåra att hitta.
Det argumenteras visserligen ofta för reformer som arbetstidsförkortning i termer av ökad effektivitet och minskade kostnader, men då ur ett mer generellt samhällsekonomiskt perspektiv och på lång sikt. Även vänstern har en tendens att gå in i denna retorik för att vinna bredare stöd för sådana reformer. Men frågan är om man inte redan i problemformuleringen sätter krokben för sig själv. Om målet med den offentliga sektorn är att verksamheten ska vara så effektiv och lönsam som möjligt, så är det inte vänsterns lösningar som kommer att vinna. Draget till sin spets så är väl den billigaste välfärden ingen välfärd alls?
Draget till sin spets så är väl den billigaste välfärden ingen välfärd alls?
Samtidigt är det våra skattepengar som finansierar välfärden, och dessa bör komma till användning på bästa sätt. Svårigheten blir, som så ofta för vänstern, att anpassa sig till den politiska debatten utan att tappa sina egna problemformuleringar. Hur pratar vi om andra värden än pengar, så som god omsorg och en välmående befolkning, utan att avfärdas som flummiga och okunniga idealister? Vi kan inte på egen hand diktera förutsättningarna för den politiska debatten, men som marxister måste vi kunna stå för att politiken ska styra ekonomin och inte tvärtom.
Så låt inte sextimmarsförsöken slås ned av kortsiktiga resultatrapporter med röda siffror i. Lyssna i stället på personalen i välfärden som ser andra resultat av arbetstidsförkortning än rent ekonomiska. Åsa Nilsson, en av socialsekreterarna som deltog i försöket i Östersund sa: ”Man fick mer tid för familj och mer tid för återhämtning. Det blev en bättre balans för mig mellan privatliv och yrkesliv”. Låt oss ta tillvara på personalens positiva erfarenheter och se dessa försök som framsteg i den fortsatta kampen för sex timmars arbetsdag.