Sedan i somras har en strejkvåg av aldrig tidigare skådad storlek svept över Storbritannien. Arbetarna kräver framförallt högre löner: inflationen har legat runt 10 procent sedan i juli, en nivå som inte heller har setts till sedan 1982. Fackligt engagerade röstade överväldigande för stridsåtgärder i Felixstowes och Liverpools hamnar, vid järnvägen, på posten och inom den urbana kollektivtrafiken och tillverkningsindustrin.

Vissa arbetsgivare gjorde omedelbart eftergifter. Ibland, som inom tillverkningsindustrin, vid blotta hotet om att agera. Men strejkerna har blivit långvariga inom kollektivtrafiken och ännu längre bland hamn- och järnvägsarbetare.

Efter decennier av stiltje är den sociala konfliktens återkomst också slutet på en period dominerad av konstitutionella frågor, som Brexit och den skotska självständigheten, vilket har garanterat det konservativa partiets dominans. Men det betyder inte att Labour och fackförbunden har närmat sig varandra igen. Långt ifrån.

Den brittiska pressen kallade det en ”missnöjets sommar”, en referens till den så kallade missnöjets vinter 1978–79, när ett serie strejker störtade James Callaghans Labour-regering och stoppade dess åtstramningspolitik. (1) Den här sommarens stridsåtgärder har dock fler likheter med år 1972, när Edward Heaths konservativa regering försökte införa ett tak på löneökningar, vilket utlöste en våg av stridsåtgärder hos arbetare i gruvor, vid järnvägar, i hamnar och inom bygg- och tillverkningsindustrin. (2)

Den brittiska ekonomin hade avindustrialiserats sedan tidigt 1960-tal, en trend som accelererade ytterligare efter valutakriser och recessioner. Från 1970-talet hade konflikterna i den privata sektorn ebbat ut. Missnöjets vinter 1978–1979 överlämnade brandfacklan från den privata till den offentliga sektorn: Ford-arbetarnas och lastbilschaufförernas strejker följdes av arbetsvägran bland offentliganställda. Torypartiet, som satt vid makten från 1979 till 1997, utplånade fackens traditionella fästen: de militanta gruv- och tryckerifacken krossades i en serie bittra konflikter på 1980-talet; energi och telekombolag privatiserades vid decenniets slut. Lokalpolitik, utbildning och hälsa blev de nya arenorna för social konflikt.

Årets strejkvåg är anmärkningsvärd eftersom det finns antifackliga lagar som kraftigt begränsar strejkrätten. Dessa lagar infördes under Margaret Thatcher och hennes efterträdare John Major, bevarades av Labour, och har sedan dess ytterligare skärpts under de konservativa sedan 2010. Lagarna förbjuder arbetsplatsblockader, sympatistrejker och ”icke-specifika krav”, exempelvis försvar för pensionsrättigheter. Individer som bryter mot dessa lagar riskerar avsked och fackförbunden kan ställas inför rätta. Att strejka är varken en individuell rättighet eller en reglerad kollektiv praktik; facken är ålagda att organisera och övervaka.

För att en strejk ska vara laglig måste ett fackförbund hålla en omröstning bland sina medlemmar, säkerställa att minst hälften av medlemmarna deltar, och vinna stöd av minst 50 procent av dessa. (Inom vissa nyckelsektorer måste 40 procent av alla röstberättigade rösta ja.) Sedan i våras har massivt deltagande och överväldigande majoriteter för strejk säkerställt att även om arbetarna inte har vunnit, så har strejkerna i alla fall inte övergivits.

Men regelverket begränsar möjligheterna till åtgärder till de sektorer där fackförbunden är starka nog att initiera en konfrontation. 2021 var drygt 23 procent av den brittiska arbetsstyrkan medlemmar i facket, men den siffran döljer en avgörande skillnad: medan strax över hälften av de offentligt anställda är medlemmar är siffran för den privata sektorn under 13 procent. (3) Lönefrågan avgörs därför av ett litet antal starka fack inom den privata sektorn: transport, hamnarna, tillverkningsindustrin och posten.

Med detta sagt kan Mich Lynch, generalsekreterare för det stora järnvägsfacket RMT med viss rätt hävda att han strider för hela den brittiska arbetarklassen. Genom att utropa att ”arbetarklassen är tillbaka” har han frambesvärjt en vision kapabel att ena den brittiska arbetarklassen efter decennier av åtstramning, som enligt en nyligen publicerad studie bär ansvaret för 330 000 dödsfall. (4) Men det är också ett försök att stoppa den fackliga tillbakagång som började på 80-talet och att föra den sociala frågan tillbaka in i debatten.

Storbritanniens senaste senaste strejkvåg kom i en ekonomisk dalgång efter finanskrisen 2007–2008. (5) 2008 under den sista fasen av Gordon Browns New Labour-styre fick lönestrejker i offentlig sektor och vilda strejker i raffinaderier mot utkontraktering och importerad arbetskraft den konservativa pressen att tala om ännu en ”missnöjets sommar”. Detta följdes av massiva strejker och demonstrationer och studentprotester mot den konservativa koalitionsregeringens åstramningsplaner mellan 2010 och 2012.

När denna strejkvåg till slut ebbat ut, tydligast symboliserat av rivningen av Occupy-rörelsens huvudläger i februari 2012, var självständighetsfrågan på uppgång i Skottland. Efter att det skotska nationalistpartiet SNP, landets huvudsakliga självständighetsförespråkare, vann en absolut majoritet i parlamentet 2011 hävdade den skotska försteministern Alex Salmond att han hade folkets stöd. I oktober 2012 var de brittiska och skotska regeringarna överens om att hålla en omröstning om självständighet innan 2014 var slut. Kort därefter utlovade David Cameron en omröstning om Storbritanniens EU-medlemskap om de konservativa vann valet 2015.

Detta blev inledningen på en lång fas där brittisk politik fokuserade på konstitutionella frågor: frågan om Skottlands självständighet och den nationalistiska oppositionen till EU polariserade debatten kring identitetsfrågor och delade den brittiska vänstern och fackföreningsrörelsen. Denna splittring i kombination med den nedgång för sociala konflikter som inleddes efter 2012–2015 hade Storbritannien sitt lägsta antal strejkdagar någonsin. Detta lämnade fältet fritt för de sociala frågorna att omformuleras i nationalistiska termer, vilket passade en del av arbetarklassen.

SNP har positionerat sig till vänster sedan 1980-talet och har därför tjänat på ett försvagat Labour: i det skotska parlamentsvalet 2011 gjorde SNP stora framsteg i arbetarklassområden i Glasgow och Edinburgh. Det innebar inte nödvändigtvis ett ökat stöd för självständighet, precis som en röst på Labour inte nödvändigtvis innebar en röst emot: självständighet var inte den enda, eller ens den viktigaste, frågan. Men omröstningen 2014, som fick ett mycket högt valdeltagande (84,6 procent) och relativt stort stöd för självständighet (44,7 procent) speglade ändå en ny polarisering kring frågan i Skottlands politiska landskap, något som bekräftats av senare opinionsundersökningar.

2016 års omröstning och EU-medlemskapet skapade ytterligare två poler, mellan ”Lämna” och ”Stanna”, som formade brittisk politik åtminstone fram till början av 2020. EU-frågan innebar också ett problem för Labour. Sedan 1980 hade partiet varit för EU, som man såg som en skyddsmur mot Thatcherism, men partiets vänsterflank var fortfarande motståndare till europeisk liberalism. Till vänster inom fackföreningsrörelsen stöttade järnvägsfacket RMT fackföreningskoalitionen TUSC, som förespråkade ett utträde ur EU. 2009 lanserade man alliansen No2EU – Yes to democracy (Nej till EU, ja till demokrati) tillsammans med bland annat kommunistpartiet för att erbjuda en vänsterkritik av EU inför parlamentsvalet. (6)

Även om olösta frågor finns kvar efter Brexit, och en andra skotsk självständighetsomröstning kan komma att hållas nästa år, så tog den här fasen av brittisk politik slut med valet 2019. Boris Johnson behandlade den valrörelsen som en andra Brexitomröstning, och Tory-partiet utmålade sig själva som det nya ”Folkets parti” och lovade att ”uppgradera” norra England. Kort därefter hade coronapandemin skiftat fokus till den offentliga sjukvården National Health Service och marknadens misslyckanden. Det var framförallt gradvisa stegringen av de sociala konflikterna som tog sin början vintern 2021–2022 som avslutade övergången till en ny fas.

Allt detta skedde under en tid när fackföreningsrörelsen och Labour hade hamnat i otakt med varandra. Sedan det grundades 1900, med syfte att ge arbetarrörelsen parlamentarisk representation, hade partiet intagit en centralposition till vänster, stärkt av organisatoriska och ekonomiska band till de stora fackföreningarna. Denna relation vittrar sönder när Labour-regeringar gör fackföreningar besvikna, och stärks när partiet befinner sig i opposition och fackförbunden kan se det som en politisk kanal för sina krav. Jeremy Corbyn, som var föremål för smutsiga attacker inifrån sitt eget parti redan innan han blev dess ledare 2015, fick kraftfullt stöd av Len McCluskey, generalsekreterare för Unite, det största fackförbundet inom den privata sektorn.

Dessa starka band har blivit mycket svagare sedan Keir Starmer blev partiledare och drog ett streck över Corbynåren. Fackföreningsledare tolererade att lämnas ute i kylan under partiets nyliberala sväning under Neil Kinnock, John Smith och Tony Blair på 1980- och 1990-talen, men Starmers nycentrering av partiet gillas inte av de nya fackföreningscheferna, som är resolut vänster och fast beslutna att framhärda i sin autonomi från partiet.

Detta var sant för RMT, som sparkades ur Labour 2004 efter att sektioner inom facket stöttat radikala vänsterpartiet. Men det är också sant för fackförbund som fortfarande är kopplade till partiet: 2015 valdes Dave Ward till generalsekreterare för postarbetarnas fack CWU, på ett kampanjlöfte om ”ingen mer blind lojalitet till Labour” och Sharon Graham tog över efter McCluskey på Unite 2021 med ett löfte om att återföra resurser till arbetsplatskonflikter. Labourledningens attityd har förstärkt denna dynamik. Starmer förbjöd till en början högt uppsatta medlemmar av partiet att delta som strejkvakter vid järnvägsarbetarnas aktioner, och hans huvudfokus är och förblir att framställa Labour som företagscheferna bästa vän.

Opinionsundersökningar antyder att Labour kan vara på väg att vinna över mittenväljare; misskrediteringen av det konservativa partiet, attacker på pundet och Storbritanniens skulle ger alla Starmers strategi vind i seglen. Även om försöket från Liz Truss kortlivade regering att införa ”ofinansierade skattelättnader riktade till de rika var strået droppen som fick bägaren att rinna över” enligt akademikern Keir Milburn, ”var det pristaket [på energi] som fyllde bägaren till bredden”. (7) Den reformen, införd under hotet från en elräkningsbojkott beräknas ha kostat 150 miljarder pund och utannonserades tidigt i september. ”Betala inte”-kampanjen har mobiliserat hundratusentals hushåll, medan ”nog är nog”-koalition har samlat fackföreningar, organisationer och Labour-ledamöter med en kravlista för att möta de ökade levnadskostnaderna.

Medvetna om sin egen svaghet, såväl som de gränser som införts av det institutionella ramverk, söker facken efter nya allierade. Dessa allianser är nödvändiga, givet att nya finansministern Jeremy Hunt den 17 oktober utlovade ett återvändande för åtstramningspolitiken. Det kan mycket väl följas av förnyade attacker på facken.

Marc Lenormand undervisar i engelska språk och brittisk civilisation på Paul Valéry-universitetet i Montpellier.

Marc Lenormand