Beata äter margarin direkt ur paketet, Beata köper utgångna kakor i stället för mat, Beata tänder den nya cigaretten på den gamla.
Får man röka om man inte har några pengar?
Det tyckte inte Janne Josefsson för några år sedan i Uppdrag granskning. Det tycker inte heller Patrik Grimlund som är programledare i Lyxfällan:
– Det som sätter sig är när barn far illa på grund av föräldrarnas beteende. När de inte får gå på fotboll och simning samtidigt som föräldrarna röker och köper läsk.
Vilken roll har Lyxfällan spelat i att förstärka den misstänksamma och moraliserande synen på sjukskrivna, fattiga och skuldsatta? Den som etablerades under de år som regeringen Reinfeldt profilerade sig genom att ta i med ”hårdhandskarna mot bidragsfuskarna”?
Detta, bland annat, undersöks av Charlotta von Zweibergk i boken Fattigfällan som nyligen utkom på Ordfront förlag. Berättelsen handlar om egna företagaren Beata som efter en tids sjukskrivning faller igenom systemet och tvingas underkasta sig en misstänkliggörande, identitetskränkande, mardrömsbyråkratisk process som kostar samhället enorma summor pengar, samtidigt som den leder henne djupare ner i skuld och utsatthet. Till skillnad från Lyxfällans ”legitima frossande i underklassens tragedier” (Jens Liljestrand, Expressen 26/5, 2016), utgår Fattigfällan från en person ur medelklassen med ett ”fint” namn. Poängen är förstås att visa att skyddsnäten i dag är så dåliga att fattigdom kan drabba vem som helst.
I Fattigfällan blir destruktiva inslag i systemet blixtbelysta; till exempel att Beata tvingas vräka sig själv för att få pengar från socialtjänsten, trots att hon med sina betalningsanmärkningar inte har möjlighet till ny lägenhet. Många av dessa absurditeter går tillbaka på den moralism som säger att ingenting får vara för enkelt för den som har satt sig själv i skuld.
Men ständiga uppförsbackar är vad som skapar den nedåtgående spiral där svårighet föder svårighet, fattigdom genererar mer fattigdom. Har man betalningsanmärkning är man hänvisad till blancolån för att lösa nödsituationer. Har man inga pengar kan man inte storhandla smart, billigt och nyttigt. Har man inte möjlighet till andra glädjeämnen är det svårare att avstå från det som ger tillfälliga lättnader: fett, socker, alkohol och den där ciggen.
Allra argast är Beata på arbetslinjens vinnare, alltså den räntefestande omgivningen som aldrig slutar med sitt naiva, självupptagna uppläxande: ”När man är fattig måste man vara smart”, ”Du betalar väl hyran först, det är jätteviktigt”. Beteendet skapar kuvade, tysta människor som inte vågar erkänna för folk som just lagt femtio tusen på en ny altan att de röker, eftersom dessa människor då slutar känna empati.
