Det är årets varmaste dag. På Almedalens scen skrapar Jimmie Åkessons mikrofon lite för mycket de inledande fem minuterna. Det är svårt att höra vad han säger. Bredvid mig i publiken står en ensam demonstrant med en snabbt hopskriven lapp med ”SD = rasister” skrivet på. Några ungdomar spelar musik högt och verkar vilja störa lite lagom, inte så mycket att de blir bortkörda av polisen. Publiken är ganska stor och verkar bestå huvudsakligen av sympatisörer. Lite senare tågar ett antirasistisk tåg förbi i utkanten av århörarna.
– Är du här privat eller tjänsten?, frågar en man från en utställande organisation en bekant i publiken
– Privat, svarar han lågt och de nickar i samförstånd.
Huruvida Sverigedemokraterna är fascister eller inte har debatterats mycket. En sak är säker: de delar stora delar av den europeiska fascismens världsbild. Försvaret av folket, familjen och nationen mot ”vänsterliberala” och ”vänsterfeministiska ideologiska experiment”. Anklagelserna om att alla andra partier delar en värdegemenskap som står rakt mot folkets verkliga vilja. Utpekandet av syndabockar, i Sverigedemokraternas fall: invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Alla dessa saker levererar Jimmie Åkesson direkt i sitt tal i Almedalen.
Till det yttre spänner Jimmie Åkessons tal kring nästan exakt samma frågor som Ebba Busch Thors tal igår. IS, invandringen och föräldraförsäkringen. På varje punkt är dock Jimmie Åkesson grövre i sin argumentation och hans avslutande löfte om att Sverigedemokraterna ”kommer att bli Sveriges största parti” speglar ett självförtroende som Ebba Busch Thor, med sina strax över tre procent i opinionen, saknar. Som Jimmie Åkesson påpekar tre gånger under talet så har Sverigedemokraterna nu 22 procent som mest i opinionsundersökningarna.
Jag skriver inte inledningsvis att Sverigedemokraterna har en tydlig gemensam världsbild med fascismen för att det skulle räcka som argumentation mot partiet. För det gör det ju uppenbarligen inte. Folk röstar i slutändan inte för eller emot ismer. De röstar för eller emot politik som de av någon anledning tror på. Just nu tror 22 procent av svenskarna på denne kallhamrade och hatiske man. De bakomliggande orsakerna för detta måste attackeras.
För om det är någonting som Sverigedemokraterna klarar galant så är det anklagelser om rasism som fascism. Men vi på vår kant behöver trots det diskutera saken för att kunna utarbeta en lyckad motståndsstrategi. Vi ska inte tro att de inte också växer bland våra starka väljargrupper. Från att ha varit obetydliga i bruksorter och i norra Sverige i valet 2010 gick Sverigedemokraterna framåt stort i klassiska arbetarområden, särskilt i riksdagsvalet. Deras utmaning kräver tydliga svar.
I den Sentiomätning där Sverigedemokraterna får 22,1 procent samlar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans 31 procent. Länge ansågs en sådan opinionssiffra som usel om den så bara gällde Socialdemokraterna. Det finns ett tydligt samband mellan Sverigedemokraternas framgångar och vänsterns motgångar.
Det är sant, som många vänsteranalytiker i dagarna skriver, att svaret inte är att närma sig Sverigedemokraterna i deras retorik om ”massinvandringens problem”, som exempelvis Kristdemokraterna nu gör.
Men välfärd, arbete och bostad för alla – det måste en socialdemokratisk regering – stödd av Vänsterpartiet – fixa för att ett återtagande av det politiska initiativet ska kunna börja. Det är därför det är så farligt med en regering som ser fortsatt åtstramning som den bästa lösningen på såväl Sveriges som Greklands problem. Som inte vågar satsa Sverige ur krisen.
Fattigpensionärerna, de arbetslösa ungdomarna i bruksorterna och alla som aldrig får ett hyreskontrakt måste få sin situation tydligt förbättrad. Om det inte sker kommer det att fortsätta blöda väljare till Sverigedemokraterna, från både höger och vänster.
Arbetslöshet, bostadslöshet och fattigdom var en utmärkt grogrund för fascismen under mellankrigstiden i Europa. Det är det också idag. Också då utmanades vänstern av fascistiska krafter, det gäller att dra lärdomar från det. Det är i rädslan som hatet föds och det är frånvaron av sociala satsningar som leder till att debatten ständigt återkommer till återvändsgränden om invandringen.
