Under de senaste månaderna har klimatkrisen hamnat i coronapandemins mediala skugga. Sedan mars har dock utvecklingen nått katastrofala dimensioner, samtidigt som framsteg har skett på vissa håll.

Att döma av det senaste halvårets medierapportering tycks klimatkrisen vara på väg att lösas. Frågan har fått sekundärt nyhetsvärde och behandlas i bästa fall i notisform. För dem med svår klimatångest har det säkert varit skönt att slippa braskande rubriker om naturkatastrofer och nya temperaturrekord. Men det betyder inte att klimatförändringarna har saktat in. Tvärtom. Under sommaren nåddes rekordhöga temperaturer i delar av norra Sibirien. I Amazonas har ett rekordstort antal skogsbränder ödelagt regnskogen i Brasilien och Bolivia. I Antarktis har rekordstora ismassor störtat ned i havet. Medan halva mänskligheten sitter instängd störtar världen bara allt snabbare mot avgrunden.

Till detta kommer det faktum att covid-19 självt är ett resultat av rovdrift på naturtillgångar. Som Andreas Malm visar i boken Corona, climate, chronic emergency: War communism in the twenty-first century (Verso, 2020) är klimatkrisen och coronapandemin intimt sammanflätade. Snarare än en ”exogen chock” är viruset ett symptom på den destabiliserande effekt som uppstår när kapitalackumulationen stöter mot den naturliga gräns som biosfären utgör. Men det hindrar inte de två problemen från uppfattas som åtskilda.

Samtidigt har den relativt effektiva hanteringen av coronaviruset (aldrig någonsin tidigare har ett vaccin tagits fram på så kort tid) gjort det omöjligt för många att inte dra paralleller till klimatkrisen. Tänk om politikerna hade tagit klimathotet på lika stort allvar, eller, för att tala med Andreas Malm; tänk om klimatförändringarna hade drabbat de äldre västerlänningar som utgör de flesta regeringars kärnväljare i första hand, och människor i det globala syd i andra hand. Hur snabbt hade det då inte gått att uppnå FN:s mål om en uppvärmning under 1,5 grader?

Solpaneler har installerats i Shanxi-regionen i Kina. Kina satte nyligen 2060 som mål för att uppnå koldioxidneutralitet. Hur Kina hanterar sina utsläpp kommer att få stora konsekvenser för kampen mot klimatförändringarna. Foto: Sam McNeil/AP/TT.

För den belgiske ekosocialistiske forskaren Daniel Tanuro är förhållandet mellan pandemin och klimatkrisen komplext.

– Precis som för andra kamper har kampen mot klimatförändringarna inskränkts av pandemin. Och det är uppenbart varför: de som är aktiva i den kampen vill också visa sig ansvarsfulla i kampen mot coronaviruset, på samma sätt som de undviker att flyga undviker de att samlas i stora grupper där viruset kan spridas. Däremot har många studier visat att de som inte tror att viruset är farligt, eller som tror att det har skapats i en konspiration, inte heller tror på klimatförändringarna, eller i alla fall inte att de är resultatet av mänsklig aktivitet. Det finns alltså en stark överensstämmelse mellan klimatförnekelse och pandemiförnekelse, och den här krisen visar tydligt att båda reflexerna är reaktionära till sin natur, med starka inslag av rasism, machism och socialdarwinism, säger han till Flamman.

För kanadensiske Geoff Mann, som är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver, har pandemin visat på behovet av att knyta kampen mot klimatförändringarna till andra kamper i ett enda stort emancipatoriskt projekt.

– Covid är en påminnelse om att klimatet inte är den enda existentiella frågan där ute. Det faktum att klimatet har fallit ur folks medvetanden under 2020 är illa, men fullt förståeligt. Därför kommer varje försök att konfrontera klimatförändringarna kräva att man håller dessa andra frågor (samt fattigdom, ojämlikhet, hälsa och så vidare) i centrum, så att kampen mot en innebär att man kämpar mot alla dessa saker, säger han.

Mann publicerade för ett par år sedan tillsammans med Joel Wainright boken Climate Leviathan (Verso, 2017). I den skisserar de fyra olika riktningar som det politiska svaret på klimatförändringarna kan ta. Det första, ”Climate Leviathan”, är ett scenario där staterna lyckas rädda kapitalismen med hjälp av en till synes ”grön keynesianism” och en mer interventionistisk stat. Det är med andra ord den som mest liknar dagens situation. I det andra scenariot, ”Climate Mao”, kommer en auktoritär socialistisk stat att reglera alla staters utsläpp och införa hårda befolkningskontroller. Det tredje scenariot, ”Climate Behemoth”, påminner om vad som skulle hända om Donald Trump ansvarade för politiken: internationellt samarbete skulle ersättas med nationalistisk isolationism och stängda gränser, till gagn för de rikaste och på bekostnad av de fattigaste länderna. Slutligen finns ”Climate X”, den enda framtiden som inger hopp, präglad av en massrörelse för klimatet som tvingar in politikerna på rätt bana.

Geoff Mann är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver. För honom är den rådande globala klimatpolitiken långt ifrån tillräckligt ambitiös. ”Vi har knappt gjort något för att hantera klimatförändringarna, men vi fortsätter att upprepa samma misslyckade processer som tidigare, som om de snart kommer att börja fungera. Ännu ett COP-möte, ännu ett ’löfte’, ännu en ’task force’. Det här är ett elitlett projekt som fortfarande är dömt att misslyckas”, säger han. Foto: Institute for New Economic Thinking.

Geoff Mann är skeptisk till de ambitiösa klimatmål som flera länder har ställt upp det senaste året och menar att det mesta just nu tyder på att vi går mot Climate Leviathan.
– Med förbehållet att vi ser dessa scenarier som planetära och inte som något som kommer att variera mycket mellan länder, tycker jag att den nuvarande vågen av klimatlarm och löften om ”koldioxidneutralitet” till 2030 tyder på att någon version av Climate Leviathan är den dominerande trenden, även om den ännu är i sin linda. Problemet med dessa olika regimer är inte bara att de kommer att lämna existerande maktförhållanden intakta, utan också att de med stor sannolikhet kommer att misslyckas. Tror någon på allvar att Storbritannien kommer att vara koldioxidneutralt till 2030? I den bemärkelsen ser Leviathan-scenariots misslyckanden ut som den troligaste framtiden.
Det betyder dock inte att de andra scenarierna kommer att bli inaktuella.

– Vi kommer så klart att ha Behemoths också. USA under Trump är det hittills bästa exemplet på detta, möjligen med undantag för Brasilien. Men dessa regimer kommer att bli ohållbara till slut. Mao är fortfarande en möjlighet, det beror på vilken väg Kina väljer att gå i sina klimatåtaganden och hur snabbt, säger han.

Trots det dystra rådande läget, som enligt Tanuro håller på att gå från katastrof till ”kataklysm”, och som enligt Mann också måste kompletteras med framväxten av ”ekofascistiska” rörelser, ser de båda orsaker till hopp. Tanuro nämner rörelser som den latinamerikanska bonderörelsen Via Campesina, den amerikanska senatorn Alexandria Ocasio-Cortez, den amerikanska vänsterns framgångar generellt och ungdomars engagemang över hela världen som anledningar att behålla hoppet.

Mann instämmer:

– Det låter töntigt men mitt svar är unga människor. Detta är inte en sekundär fråga för dem. Det finns en generation unga politiskt engagerade människor över hela världen som bokstavligen håller på att förflytta debattens råmärken. Jag vet inte vart det kommer att föra oss, eller om det kommer att vända utvecklingen, men de försöker i alla fall.

Japan

Japans regering meddelade i oktober att man förbinder sig att uppnå koldioxidneutralitet till 2050 efter att det tidigare måldatumet 2060 fått hård kritik. Japan är världens femte största utsläppare och är beroende av kolkraft för en tredjedel av sin elektricitetsalstring. Beslutet innebär att klimatstrategin kommer att läggas om helt.

Sydkorea

Sydkoreas president Moon Jae-in infriade i oktober ett vallöfte från valet i april när han meddelade att landet förbinder sig att uppnå koldioxidneutralitet till 2050. Moon Jae-ins Demokratiska parti gick till val på en Green new deal med målet att sudda ut landets fossila fotavtryck och upphöra att finansiera kolkraftsprojekt utomlands. Sydkorea är världens sjunde största utsläppare och tar ungefär 40 procent av landets elektricitetsförbrukning kommer från kolenergi.

Ryssland

Den ryska regeringen har meddelat att man inte planerar att uppnå koldioxidneutralitet inom detta århundrade, och räknar kallt med att den sjunkande efterfrågan på gas och olja i Väst kommer att kompenseras av en ökande efterfrågan i Asien. I november undertecknade president Vladimir Putin en exekutiv order om att reducera utsläppen med 30 procent från 1990 års nivå till 2030. Det är dock långt ifrån tillräckligt. Under coronapandemin har regeringen spenderat 8,4 miljarder dollar i stöd till den fossila industrin. I somras nådde temperaturen i stora delar av norra Sibirien rekordhöga nivåer på långt över 30 grader, vilket har påskyndat smältningen av permafrosten.

Kina

Trots att de FN-ledda klimatförhandlingarna som skulle hållas vid COP26 i Glasgow i november sköts upp till nästa höst på grund av pandemin meddelade Kinas president Xi Jinping vid FN-toppmötet i september att Kina kommer att sträva efter att uppnå koldioxidneutralitet till 2060. Man räknar med att utsläppen kommer att minska drastiskt efter en topp år 2030. Eftersom Kina står för 28 procent av världens fossila utsläpp är det ett besked som kan få avgörande konsekvenser för kampen mot klimatförändringarna.

Danmark

EU antog i slutet av förra året sin Green new deal, som är tänkt att göra unionen koldioxidneutral till 2050. Men trots det är skillnaderna stora mellan medlemsländernas åtaganden. Östeuropeiska länder som Ungern, Polen och Slovenien är långt ifrån att uppnå målen, medan nordiska länder ligger i framkant. Förra fredagen meddelade Danmark att man kommer att helt fasa ut sin oljeindustri till 2050. Landet har sedan tidigare världens mest ambitiösa klimatpolitik, med målet att sänka fossila utsläpp med 70 procent till år 2030.

Brasilien

Skövlingen av regnskogen i Amazonas har accelererat snabbt under president Jair Bolsonaros styre. Enligt Brasiliens rymdinstitut Inpe avverkades 11 088 kvadratkilometer regnskog mellan augusti 2019 och juli i år. Det är den högsta siffran på tolv år. Samtidigt har delar av Amazonas drabbats av rekordstora skogsbränder. Regeringens svar på avverkningen har varit en liten militär operation som inte lett till några påföljder eller straff. Brasilien miljöminister Ricardo Salles har beskrivit klimatkrisen som en ”sekundär fråga” och utrikesministern Ernesto Araújo hävdar att det är en marxistisk konspiration.

USA

Donald Trumps regering har rivit upp flera miljöskyddslagar och lämnat Parisavtalet. Under sommaren rasade återigen stora skogsbränder i Kalifornien och nordvästra USA. De återkommande bränderna riskerar att förändra naturen permanent och utrota många växter från regionen. Joe Biden har lovat att inte lägga ned skifferoljeutvinningen men däremot att återansluta USA till Parisavtalet. Dock krävs det att Demokraterna får majoritet i Kongressen om regeringen ska kunna driva igenom reformerna. Den frågan avgörs i senatsvalet i Georgia i början av januari.

Kanada

Premiärminister Justin Trudeau vann valet i oktober 2019 på ett program med klimatet i centrum. I november lade hans regering fram ett lagförslag om att införa kvoter för fossila utsläpp som ska uppnås vart femte år mellan 2030 och 2050, då koldioxidneutralitet ska ha uppnåtts. Förslaget lär dock vattnas ur då Trudeaus liberala parti saknar majoritet i parlamentet. Samtidigt har regeringen fortsatt att ge grönt ljus åt byggen av oljeledningar.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vilken blir sista gången man festar skallen av sig, sista dagen på jobbet och sista gången man ligger med någon? Ann Ighe ser en varm dokumentär om när punkarna nått pensionsåldern.

Den hör inte till soundtracket i Micke Westerlunds lilla fina film Reträtt: Punk, pension och reflektion som nu finns på SVT. Ändå går jag omedelbart och sätter på Dr Zekes ”Jag ska aldrig dö” från sent 1970-tal när jag har tittat klart. Det tycker jag ni också ska göra. Texten går så här:

”Du har väl hört hur snacket går
Man blir äldre år från år
Det är ingenting att göra åt
Det är bara att låta åren gå
Sen så är det dags att kila runt hörnet
För alla ska vi ju den vägen vandra
Man blir så jävla förbannad
Dom kan väl hålla sin skit för sig själva
Det är ingenting för mig

Jag ska aldrig dö!”

Spelas i dokumentären gör däremot Ebba Gröns ”Vad ska du bli”, och Rågsved är filmens hemma. Filmaren Westerlund tittar själv in i kameran och konstaterar, med en blandning av lakoniskt tonfall och förvåning, att nu är han pensionär. Hur fan gick det till? Vad gör man nu? Det han ser runt om sig, hos sina vänner och gamla kärlekar är både allmängiltigt och, som allas våra liv, speciellt.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år?

Filmen börjar i blottade mansarslen, mopeder, glädje, mellanöl och jeans. För mig som föddes så sent 1960-tal är det ett lätt igenkännligt 1970-tal. Skivbackarna är välfyllda och ofta med på bild, liksom furumöblerna. Polarna heter ”Micke”,”Kurre” och ”Hasse”. Med stillbilder och tidiga filmklipp får vi hänga med till den förort som har en särskild status, som en av punkens födelseplatser. Hur mycket jag själv än uppskattar detta punkens kulturarv ser jag också värdet i att filmen påminner om den tidens sociala problem i allmänhet; sårbarheten för alkohol och droger drabbade somliga hårt, även om, som Klarin Gullström säger i filmen, det nog var ”en otroligt gynnsam tid att vara ung”.

Men filmen stannar vare sig i 70-talets betong eller i dess varma kollektiv, utan fortsätter att med förundrade ögon beskriva hur de flesta i gänget – de som överlevde – nu bor på landet. De första bilderna visar ungdomar som tror och känner att nu lyfter de från marken, nu hittar de sina egna, självvalda gemenskaper. Filmbilderna från i dag låter samma människor berätta om känslan av att nu se världen fortsätta att förändras, men kanske känna sig själva bromsa in. Står de rentav still?

Lite fragmentariskt blir det allt – vad gjorde filmarens pappa i bild? Säkert missar vi som inte är en i gänget en del av djupen Westerlund vill förmedla, men jag är övertygad om att man inte behöver vara gammal punkare för att känna igen sig i funderingarna över vilken gång som kommer att vara den sista; sista gången man kommer upp på hästen, sista dagen på jobbet, sista gången man ligger med någon.

Ja, hur gör man då, hur lever man igenom en episkt obekväm pensionsavtackning på Posten efter 37 år? Hur orkar man gå vidare om både en pappa och en bror tar livet av sig? Att hunden som man skulle leva ihop och åldras med dör? Man begraver den, som Klarin Gullström gör. Man låter barnbarnen sjunga en sång, och man fortsätter att promenera. Fortsätter, som det heter i ”vad ska du bli”, att vara rebell. Kanske är det det som är själva levandet.

Finast blir filmen när grabbarna – jag menar farbröderna – hjälper varandra med ögondropparna och pratar om att det gör ont när man tar sprutor.

Reträtt erbjuder inte någon samlad filosofi, ingen djuplodande rådgivning till oss som tassar i fotspåren efter gänget från Rågsved. Men den känns rimlig, som glädjen hos en punksingel. Ta det lugnt. Ha kul. Sluta knarka i tid. Planera inte så mycket. Ta dagen som den kommer. Fortsätt att vara vänner. Och glöm för fan aldrig bort var du kommer ifrån.

Ann Ighe

Litteraturkritiker och ekonomihistoriker vid Göteborgs universitet.

Svenskfientlighet: finns det? I en ny rapport har forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström följt begreppets resa, från gammal unghöger via nynazism, ända in i maktens högsta korridorer.

Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, minns tydligt första gången han stötte på ordet ”svenskfientlighet”.

– Det var Salemmarscherna under nollnolltalet. De körde stenhårt med det då.

De årliga nazistdemonstrationerna, till minne av den mördade vit-makt-trummisen Daniel Wretström, arrangerades ”mot det urskillningslösa svenskfientliga våldet”.

Trots att den sista marschen ägde rum år 2010 har begreppet levt vidare: tidigare i år menade jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), i ett svar till Tobias Andersson (SD), att varken hon eller regeringen ”ifrågasätter förekomsten av svenskfientlighet”.

I rapporten ”Idén om svenskfientlighet”, utgiven av tankesmedjan Arena Idé, granskar forskarna Tobias Hübinette och Peter Wikström från Karlstads universitet begreppets historia. De menar att idén om svenskfientlighet under 2010-talet normaliserats i politiken och media, från att ha grott i små högerextrema kretsar. Man visar bland annat detta genom att ha undersökt tidningsartiklar från 1995 och framåt, där begreppet totalt förekommit 828 gånger, varav 83 procent efter 2010.

– Vi menar att det de gör med problemformuleringen är att skapa en omvänd antirasism, säger Peter Wikström.

Han pekar på ett svenskt debattklimat där antirasismens analys och språk varit dominant. Enligt honom är begreppet en strategisk motpol till ord som ”främlingsfientlighet”.

– Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet. Det blir tydligt men inte laddat på ett sätt som inte platsar i finrummen, som att prata om en ”antivit rasism”, trots att det avser samma sak.

En av de första att använda termen i en kontext som liknar den moderna är den konservativa ideologen Teodor Holmberg.

Man kan inte legitimera främlingsfientlighet i Sverige, men man kan legitimera att gå i försvar mot en svenskfientlighet.

– Han var aktiv inom en konservativ rörelse som brukar kallas unghögern. De ansåg att den förlegade överklasshögern förlorat spelet, och vände sig till arbetarklassen och bönderna, berättar Tobias Hübinette, som jämför med den moderna althöger-rörelsen.

I det första numret av Holmbergs tidskrift Sveriges Väl, från 1906, vänder man sig emot ”den svenskfientlighet som dödar ansvarskänslan mot det egna landet”. Tobias Hübinette menar att flera högt uppsatta sverigedemokrater ”nästan förläst sig” på unghögerns tänkare, och i Sverigedemokraternas principprogram nämns Holmberg specifikt vid namn.

Arvid Hallén, programansvarig på tankesmedjan Oikos som grundades av SD-toppen Mattias Karlsson, utvecklar saken i ett mail till Flamman.

”Det är inte omöjligt att Holmberg tog sig vidare in i principprogrammet via Mattias Karlsson, som var programmets huvudförfattare.”

Enligt rapportförfattarna kopplas begreppet i dag ofta samman med vissa typer av brottslighet, däribland så kallade förnedringsrån. I en intervju med SR menade forskaren Görel Granström att lagen om hatbrott även kan omfatta fall där etniska svenskar är måltavla, efter att en tonåring blivit misshandlad, kissad på och kallad ”svennejävel” av andra ungdomar.

Tobias Hübinette förnekar inte att det finns lokala kontexter där vita svenskar kan vara i minoritet, och utsättas för fördomar och etniskt motiverat hat. Men han betonar att begreppet ”svenskfientlighet” gör ett bredare anspråk, och för med sig ett tungt bagage från nynazismens idévärld.

Peter Wikström jämför det med begreppet ”woke”:

– Vissa hör det och tänker ”vad störigt att man måste kalla städare för lokalvårdare, vi har för mycket politisk korrekthet”, och andra tänker mer ”ja precis, det finns en judeo-bolsjevistisk konspiration som vill förinta västvärlden”. Hela det spannet kan rymmas i begreppet, och det är en del av finessen i det.

Han ser det inte heller som osannolikt att retoriken och dess kopplade politik kan göda ett reellt hat hos grupper man målar ut som ”svenskfientliga”.

– Det spär på föraktet, utanförskapet, och känslan hos minoriteter av att man inte hör hemma här. Det är ju inte främmande för de mer extrema rasideologiska miljöerna att vilja provocera fram ett raskrig.

Flamman har sökt Sverigedemokraterna.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Nu har även vänsterpartiet Syriza pasokifierats, och oppositionen mot högerstyret är i spillror. Ur askan har utkastade partiledaren Stefanos Kasselakis bildat en rörelse som vill se Grekland börja om från noll.

Stunden är kommen. För en ny vision för landet. Ett nytt nationellt mål. Pånyttfödelsen för vårt land och vårt liv.

Inte minst är stunden kommen för ett nytt vänsterparti.

Den här gången är det Stefanos Kasselakis, den avsatta partiledaren för det grekiska vänsterpartiet Syriza, som har startat eget. Med sig tar han också fyra parlamentsledamöter, vilket ytterligare stympar partiet som styrde landet mellan 2015 och 2019. Därmed saknas också en fungerande opposition.

Det var förra hösten som den stilige redaren svepte in från ingenstans (eller rättare sagt ett soligt Miami) för att vinna partiledarposten, men fick sparken under ett stormöte den 7–8 september efter ett år präglat av bråk. I fredags förbjöds han också att delta i det nya partiledarvalet, varför han lämnade partiet definitivt.

Trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier

För rutinerade medlemmar kom valet av Kasselakis som en chock. Han hade tidigare jobbat på storbanken Goldman Sachs, var medlem i USA:s Republikaner fram till 2019 och hade som krönikör hyllat den konservativa politikern Kyriakos Mitsotakis, som nu är premiärminister.

Men trots bristen på vänsterkredd vann han nomineringen genom att locka in nya medlemmar till partiet via sociala medier. Motståndarna beskyllde honom för att utnyttja att förre partiledaren Alexis Tsipras gjorde det enklare att bli medlem, med en inträdesavgift på 20 kronor.

Detta var dock själva poängen för Kasselakis, som snarare sade sig vilja utvidga direktdemokratin med en ny medlemssajt för internbeslut.

Långvariga medlemmar såg honom snarare som en amerikansk populist, och nog verkade hans grandiosa språkbruk hämtat från andra sidan Atlanten. Många undrade därför hur vänster han verkligen var.

Själv menar han att kritikerna aldrig gav honom chansen, och att avsättandet inte sköttes korrekt. I en intervju med grekiska tv-kanalen Alpha säger han att ”Syriza har övergett demokratin”.

På hemsidan för Vår rörelse (To dikó mas kínima) utlovar han en nystart, inte bara för sig själv och vänstern, utan för hela landet:

En stat från grunden. Djupt social, funktionell, modern, europeisk.

Ett samhälle från grunden. Sant progressivt, solidariskt, deltagande, inkluderande.

Ett liv från grunden. Med lika möjligheter för alla medborgare att ta sig framåt och lyckas där de står. […]

Ett Grekland som börjar på nytt.

Läs mer

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Kommentar/Utrikes • 26 september, 2023

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Det låter som säljsnack, men en färsk opinionsundersökning ger det nya partiet hela 6,5 procent, medan Syriza själva är nere på 3,6 procent – en decimering jämfört med det valresultat som 2023 beskrevs som katastrofalt.

Utöver dem finns en mustig röd alfabetssoppa – kommunistpartiet KKE (8,3), Nya vänstern (2,9) som bröt sig ur Syriza i mars, och Mera25 (3,4) som startades av Syrizas mc-körande finansminister Jannis Varoufakis. Socialdemokratiska Pasok – vars dramatiska implosion under finanskrisen grundlade ordet pasokifiering – har däremot återhämtat sig till 16,5 procent.

Sammanlagt får alla dessa vänsterpartier 24,7 procent, och skulle tillsammans med socialdemokraterna alltså kunna utmana högerpartiet om makten. Om de bara kunde samarbeta.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster, det vill säga en utbrytning som lämnar den gängse politikskalan för att bygga något nytt. Tidigare har vi sett tyska Sahra Wagenknecht krydda sin socialdemokratiska populism med allt från thatcheristiska vädjanden till landets småborgerskap, till ekon från alternativhögern om invandringen och Ryssland.

Möjligen ser vi också födelsen av en ny ”diagonal” till vänster

Kasselakis har snarare hämtat förnyelse från Barack Obama och Emmanuel Macron, där träiga föreningsmöten ska ersättas med digitala massverktyg, och det marxistiska språkbruket med vänsterdoftande framstegslöften.

Med detta slutar troligen sagan om Syriza, som först ”pasokifierades” politiskt, genom att bedriva den åstramningspolitik de gick till val på att stoppa, och sedan stegvis tappade sitt väljarstöd. Det är en stor förlust, med tanke på att Syriza är det enda parti till vänster om socialdemokratin som vunnit makten i Europa under 2000-talet, och som därför har inspirerat vänsterpopulister världen över. Stefanos Kasselakis var snarare fel svar på partiets kris än dess orsak.

Det är för tidigt att avgöra om det nya politiska monstret, låt oss kalla det entreprenörsvänstern, slutar som en centristisk charmör i mängden, om partiet snabbt tynar bort, eller om det hittar nya sätt att nå ut. Men som så ofta under årtusendena är Grekland en experimentverkstad – inte bara för finanskapitalet och främmande statsmakter, utan även för upprorsmakarna.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Samers rättigheter till jakt och fiske har ett starkt rättsskydd även utanför Girjas, slår Renmarkskommittén fast. Nu läggs utredningen ned – och ersätts med en ny.

I torsdags meddelade regeringen sitt beslut att lägga ned Renmarkskommittén. I stället tillsätts en ny utredning av rennäringslagen. ”Kritiken har varit betydande och det är tydligt att ett omtag behövs här”, säger landsbygdsminister Peter Kullengren i ett uttalande på regeringens hemsida.

Kommittén bildades 2021 efter det uppmärksammade Girjasmålet, då en sameby stämde staten för att få bättre rätt till jakt och fiske på statens mark och vann tvisten med hänvisning till urminnes hävd. Högsta domstolens avgörande öppnade för liknande möjligheter för andra samebyar och en kommitté ledd av justitierådet Eric M. Runesson tillsattes för att utreda hur staten ska agera.

Nu läggs alltså kommittén ned – och ersätts av en ny. Enligt ett uttalande från landsbygdsminister Peter Kullengren ska den nya utredningen göras utifrån nya direktiv och ha bred förankring både hos de som berörs och i riksdagen.

Sådana direktiv skulle dock behöva bortse från de renskötande samernas rättigheter, säger Jenny Wik Karlsson (bilden), verksamhetschef på Svenska samernas riksförbund.

– Det har sagts från början att utredningen inte kommer att få parlamentarisk majoritet i riksdagen, men det är inte det skälet som angetts till avvecklingen nu. Det är det jag höjer på ögonbrynen över.

Den svenska strategin för att hantera frågan om renskötande samers rätt till mark och vatten har länge karaktäriserats av långbänk och icke-beslut. Utredningar har avlöst varandra utan att politiska lösningar kommit på plats.

Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet.

I Renmarkskommitténs utredningar har juridiska experter kommit fram till att renskötande samer har starka rättigheter att använda mark och vatten för renskötsel, jakt och fiske. Enligt delbetänkandet hör rättigheterna ihop med renskötseln. Bedömningen vilar på hur marker har brukats historiskt i norra Sverige, snarare än rättighetshavarnas etnicitet. Enligt utredningen kan rättigheterna ses som en form av egendom – en äganderätt som skyddas både i svensk grundlag och Europakonventionen.

Politiskt finns ett motstånd mot att acceptera dessa juridiska slutsatser. Det handlar om oro över att skogsbruk och jakt ska hindras när samebyarna får ensamrätt till jakt och fiske på stora områden, och att allemansrätten ska begränsas. Skogsstyrelsen framhöll i sitt remissvar i våras vikten av att staten fortsätter att ha rätt till skyddsjakt i dessa områden. Motståndet från flera remissinstanser har varit stort och det är också den stora mängden kritik mot utredningens första delbetänkande som regeringen angett som skäl till sitt beslut. Bland annat Centerpartiet välkomnar beslutet i sina kanaler.

Att kommittén läggs ned under pågående utredning kommer ändå som en chock för många av de berörda. Tusentals sidor rättsutredningar har tagits fram i arbetet.

Jenny Wik Karlsson ställer sig frågande till beslutet:

– Jägarförbund och andra aktörer ger kritik, och då kan vi inte gå vidare med utredningen? Det är problematiskt utifrån rättsstats- och juridiska principer.

Utredningen har debatterats livligt på ledarsidor under året. Bland annat DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har ifrågasatt rimligheten i att en grupp renägande samer har rätt att stänga ute andra fjällbesökare från att jaga och fiska till förmån för betalande gäster. Annan kritik har bottnat i rädsla för att maktbalansen mot Kina ska kantra om inte Sverige kan stå stark i den gröna omställningens krav på gruvdrift i norr.

Från Lantbrukarnas riksförbund välkomnas beslutet, då man anser att rennäringen står i motsättning till möjligheten att bedriva skogsbruk i norra Sverige.

Läs mer

Ebba Busch drömmer om att utvidga den svenska mineralbrytningen. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Krönika • 19 oktober, 2023

När vi gräver guld i Sápmi

– Vi önskar att en kommande utredning ska ha tydligare direktiv vad gäller ramarna mellan renskötsel och andra näringar i området. Men det finns också en oro som ligger lite utanför själva delbetänkandet och som handlar om förändringar i markanvändning och möjlighet till skogsbruk och till viss del jordbruk, säger Magnus Kindbom, skogsdirektör på LRF Skogsägarna.

Jenny Wik Karlsson är besviken, och ser bara en lösning.

– Domstolsvägen framstår nu som den enda vägen framåt. Det är sorgligt att vi ska behöva göra det på det sättet, säger hon till Flamman, och fortsätter:

– Det tar tid och resurser från samebyar. Man kan ställa sig frågan om det är rätt användning av skattemedel att belasta domstolarna med processer som borde ha lösts på annat sätt.

Johanna Adolfsson

Kulturgeograf och forskare.

Medan krigen ekar över världen har stödet dragits in till den gamla skolans fredsrörelse. Nu kämpar en ny grupp partier och individer om makten över fredsfrågan. Flammans reporter ger sig ut för att möta vaccinskeptiker, Palmenostalgiker och högerextremister.

10 september, 2024. Riksdagen öppnar en solig, blåsig tisdag, Mynttorget är fullt av sorl, Palestinaflaggor och klimatplakat signerade Extinction Rebellion.

En riksdagsledamot, MP-politikern Rebecka Le Moine, anländer till platsen och bestämmer sig för att gå och hälsa på en liten klunga demonstranter bredvid, där flaggorna för det mesta är helt vita.

– Vem är hon?

– Äh, någon miljöpartistslampa.

Marie Jakobsson skrattar högt åt den andra kvinnans kommentar, innan hon vänder sig mot mig. Hon har åkt ända från Borlänge för att delta i Vita flaggans dag. Som engagerad Knapptryckare är det en tur hon gör ganska ofta.

– Jag vill tycka och tänka själv! Jag gillar inte krig, och jag tror ingen vanlig Svensson gör det. Möjligen de i militären, eller de som tjänar pengar på det.

De direktdemokratiska Knapptryckarna är en av fredsmanifestationens arrangörer, tillsammans med partierna Mod (Mänskliga rättigheter och demokrati), Enhet, och Schillerinstitutet. Den sistnämnda organisationen har täta band till Europeiska Arbetarpartiet och LaRoucherörelsen.

(mer …)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

I måndags var jag med i ”Talkshow i P1”, ett kul babbelprogram med Katherine Zimmerman och Jonas Bonnier. Jag var inbjuden för att prata om de nya partierna Solidaritet och Vänsterfronten, och huruvida 1970-talets splittringsoppa är tillbaka i vänstern. Lyssna gärna!

I inslaget citerar jag ett skämt som Marcus Larsson i Tankesmedjan Balans drog när jag intervjuade honom på hotellet Eggers i, var annars, Göteborg: ”Har du två värmlänningar i ett rum så kommer de att starta tre dansband. Har du två vänstermänniskor i ett rum så kommer det att grundas tre partier.”

Tankarna leds även till ”Vi lär av historien”, en klassiker av stalinistiska proggbandet Knutna Nävar, där Creedence-låten ”Proud Mary” fått en fantastisk ny textskrud:

”Nu sedan vi gjort oss kvitt småborgarna i sosse-KFML kan vi kommunister börja bygga partiet, som är vår historiska uppgift och plikt. Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet. […] Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling. Vi står starkare i dag än någonsin förr. Förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser.”

Radiojournalisten Kalle Lind kallar sången – som helt saknar rim – för ”den knäppaste låt som spelats in på svenska språket”, och det är nog främst så vi minns bokstavsvänstern.

Ändå svarade jag nej när jag fick frågan om 70-talets splittringskultur var tillbaka. För även om det är kul att skoja om ”dubbelmaoister” och andra tokgrupper, så har de största bråken rört frågor som faktiskt är substantiella.

Vänsterpartiet grundades ju som en splittring om demokratin – man var överens med Socialdemokraterna om att arbetarklassen borde störta kapitalismen, men det skulle inte ske genom parlamenten utan via revolution. Dessutom kritiserade man att alla från socialdemokraterna högerut dragit in Europa i ett krig där 40 miljoner människor dog, när arbetarna borde rikta vapnen uppåt i stället för mot varandra. (En chefredaktör för Flamman blev faktiskt ledare för en kortvarig utbrytargrupp: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, som grundades 1921 och upplöstes två år senare.)

Följande splittringar har i regel gällt modernisering, eller om man så vill, den (krypande) återgången till ett demokratiskt ursprung. I inslaget pratar vi om Pragvåren 1968, där jag slarvigt nog missat att Leonid Brezjnev då hade tagit över sovjetspakarna. Redan då är ju VPK demokratiska socialister, och CH Hermansson tar skarpt parti för Alexander Dubčeks ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Därför bryter sig APK ur, och en viss eldfängd norrbottnisk vänstertidning hänger med på resan.

De stora interna striderna sedan dess är varianter på samma demokratifråga, från när K:et plockades bort från partinamnet till hur man i dag ska ställa sig till dogmatiska gerillor som står på ”rätt sida” i kampen mot ”imperialismen”, definierat som USA och dess allierade.

En annan form av modernisering gäller kvinnans plats i rörelserna. I programmets inledning pratar Jonas Bonnier om Doris Lessings bok Den femte sanningen, där ett kapitel utspelar sig i den grabbiga stalinistvänstern. Boken anklagades – precis som feminismen i övrigt – för att ”splittra” men de om några uppfyllde Knutna Nävars löfte om ”förbundets politiska utveckling”.

Men alla är inte lika nöjda med moderniseringen. Och visst är det också möjligt att bli alldeles för ”modern” – vilket dagens nyliberala socialdemokratiska ledning är ett exempel på.

Så för att sammanfatta: ja, splittringen var bra och nödvändig. Men man skulle önska att demokratifrågan slutligen kunde läggas till handlingarna nu. Utbrytarna lär bli perifera – den stora politiska frågan är tvärtom hur en vänstermajoritet kan byggas, förankrad i det politiska ögonblick som följde på finanskrisen. Det vill säga det som Trump lyckats göra till höger. Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

En mer urban och multietnisk Magarörelse återtar nu makten i USA. ”Bara Republikanerna kan förverkliga den amerikanska drömmen”, säger Matthew Gay framför Trumptornet i New York.

Det är lördag och stora demonstrationståg går genom New York i protest mot Donald Trump. Men där finns även de som uttrycker sitt stöd för den nyvalde presidenten. Vid ingången till Trump Tower, den nyvalda amerikanska presidentens skyskrapa intill Central park i New York, står Matthew Gay i Magakeps och en skylt med texten: ”Gör USA stort igen.”

– För flera år sedan när jag bar samma keps kom unga svarta män upp till mig och sade ”Trump kan dra åt helvete”. Nu säger de i stället ”Jag är med Trump”.

Det brukade vara svårt att hitta Trumpanhängare i storstäderna, men en av valets största skrällar var Trumps framgångar på sådana platser – och i synnerhet bland minoritetsgrupper. I delar av New York ökade han sitt väljarstöd med mellan 15 och 35 procent, företrädesvis i blandade stadsdelar i Bronx och Queens, men även på Manhattan.

En grupp turister har samlats för att filma en spexare som dansar iförd en Trumpmask, medan Matthew Gay och hans bror demonstrerar och livesänder spektaklet.

Konverterad. Matthew Gay är en tidigare demokrat som övertygats av Donald Trump. Foto: Jonas Elvander.

– Han förlorade i New York, men bara med tio procentenheter, vilket är otroligt. Sist en republikan vann här var Ronald Reagan 1984. Ännu galnare är New Jersey: fem procentenheter! Är det nu en vågmästarstat? Det är fantastiskt hur många som äntligen ser Donald Trumps vision för ett bättre USA och en bättre värld och som ansluter sig till den.

Matthew och hans bror är uppvuxna i Brooklyn och typexempel på de nya väljare som Trump lagt till sin koalition: unga storstadsbor som tröttnat på ett demokratiskt parti som de upplever har kommit att företräda en rik elit.

– Jag var en demokrat, liksom min familj. Men jag har blivit allt mer missnöjd. De är inte längre ett parti för vanliga medelklasskillar som jag och du, som arbetar hårt och betalar skatt. De missbrukar statens pengar och skyddar inte vårt land, vilket vi sett de senaste fyra åren, säger Matthew.

Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det blev en historisk seger för Donald Trumps parti, som utöver presidentämbetet också vann senaten och (troligen) representanthuset. Eftersom Republikanerna redan kontrollerar Högsta domstolen är det en långt mäktigare Trump som nu flyttar in i Vita huset. Symboliskt nog vann partiet dessutom en majoritet av folkets – och inte bara elektorskollegiets – röster för första gången sedan George W. Bushs seger 2004.

Sedan förra tisdagen har debatten gått het om varför Trump valdes om: alltifrån wokekulturen till unga vita män har föreslagits. Det mesta tyder dock på att valet avgjordes av en fråga: inflationen.

Av Trumps väljare svarade hela 75 procent att de fått det ekonomiskt svårare de senaste åren. En majoritet angav också ekonomin som sin viktigaste valfråga, tätt följd av migration. Enligt The Economist gjorde Trump bäst ifrån sig i de delar av landet där ojämlikheten är som högst, där bopriserna har ökat snabbast och där stora grupper av utrikes födda bor. Och trots att USA fick bukt med inflationstakten under Joe Bidens första två år har det nya prisläget inte kompenserats av tillräckliga löneökningar.

Uppochned. En republikansk väljare höjer en inverterad amerikansk flagga framför Trumptornet. Foto: John Minchillo/AP.

I ett sådant läge är det inte mycket en sittande regering kan göra. Men Kamala Harris kampanj har också gjort egna misstag. Till en början knöt hon an till Joe Bidens progressiva agenda, och utnämnde den lantliga vänsterfarbrorn Tim Walz till vicepresidentkandidat. Men den retoriken försvann snabbt, och snart försökte hon i stället vädja till moderata republikaner som såg Trump som en fara för demokratin.

Samtidigt alienerade Demokraterna flera väljargrupper. Ingen arabisk-amerikansk talare tilläts delta vid Demokraternas konvent i somras. När undersökningar visade att Harris riskerade att förlora vågmästarstaten Michigan på grund av missnöjet med kriget i Gaza skickade man dit den tidigare presidenten Bill Clinton. Han förklarade för väljare från Mellanöstern att Israel är den historiska arvtagaren till ”Judéen och Samarien”, ett begrepp som används av högerextrema israeler och som hänvisar till hela Israel-Palestina. Samtidigt bjöd Trump upp arabiska väljare på scen och kritiserade Demokraterna för deras behandling av arabamerikaner. Trump vann Michigan.

Precis som den stora majoriteten av Trumps anhängare nämner Matthew ekonomin som den främsta anledningen till hans stöd för presidenten. Därefter kommer migrationen och försvaret av delstaternas rättigheter från den federala makten.

Läs mer

Foto: Fredrik Sandberg/TT, Eva Lindblad, LO, Christine Olsson/TT, Anders Wiklund/TT, Alex Brandon/AP.

Nyheter • 06 november, 2024

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

– För mig är de viktigaste frågorna ekonomin och skyddet av våra gränser. Grundlagsfäderna brydde sig mest om delstaternas rättigheter, och den federala regeringen skulle bara vara ett försvar av dem. Det är också vad jag vill. Det är därför jag tycker att frågor som abort bör vara upp till varje delstat.

Varför tror du att Trumps koalition håller på att bli mer multietnisk?

– Jag tror att folk i detta land söker den amerikanska drömmen och de inser att det inte fungerar med Demokraterna, och att det bara är Republikanerna som kan skänka välstånd.

Det är det även andra som tror. De har dock föga gemensamt med Matthew och hans bror. Enligt Wall Street Journal vädrar finansbranschen och näringslivet morgonluft i väntan på en ny runda skattesänkningar under Trumps översyn: på onsdagen efter valnatten ökade värdet på Wall Street med 17 biljoner kronor – den femte bästa dagen i New York-börsens historia.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Vad SVT missar i sin nya serie är att Piratbyrån egentligen inte handlade om upphovsrätt – utan om att skapa en kultur som kunde störta kapitalismen.

En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Från denna heta sommardag minns jag annars bara en spårvagnsresa i sällskap med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågluff.

Troligen inleddes vårt samtal med en avrapportering. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli än mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna rentav på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivel kring om det verkligen var på sådana jättemobiliseringar som vänstern borde lägga allt krut.

I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik.

Samtalet på spårvagnen kom in på att vi kanske borde satsa på det motsatta: en vändning mot vardagslivet. ”Den sociala fabriken” sade vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok Imperiet just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. I stället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Att länka samman dessa ”informella praktiker” till ett ”kollektivt subjekt” (ungefär så pratade vi) som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också… här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?

På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att ta del i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.

Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandla till föremål för politisk kamp.

Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. ”Fri fildelning” stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Nu kan den ses återuppförd av skådespelare i SVT:s nya dramaserie The Pirate Bay, för det var alltså en protest mot att svensk polis gjort tillslag mot världens största fildelningssajt.

(mer …)

Rasmus Fleischer

Ekonomihistoriker och författare.

De ser snus som Sveriges gåva till världen – och har täta band till svenska lobbyister. Bakom kampanjen Smoke Free Sweden står ett nätverk knutet till den internationella tobaksindustrin.

”Visste du att Sveriges resa mot rökfrihet började år 1637, när snus först importerades till landet?”

Så lyder ett av hundratals inlägg från kontot Smoke Free Sweden (SFS) på plattformen X. Organisationens hemsida går i gult och blått, och parafraserar Ikeas grafiska profil. På sajten beskrivs snuset som ”Sveriges gåva till världen”, och orsaken till att Sveriges andel rökare ligger långt under snittet i EU.

– Uppenbarligen finns det ett antal människor som behöver kicken som nikotin ger. Det är som kaffe, det gör dig piggare och gladare. Förhoppningsvis kommer man även i framtiden att tillåta nikotin, men i en ofarlig form, säger Anders Milton (bilden).

Han har författat flera rapporter åt organisationen och är även medlem i Snuskommissionen, som finansieras av Svenska snustillverkarföreningen. I en av SFS:s rapporter föreslår de att snus och andra icke-brännbara tobaksprodukter bör rekommenderas av Världshälsoorganisationen i kampen mot rökning.

Nu kan Flamman visa att Smoke Free Sweden har täta band till den internationella tobaksindustrin. Bakom satsningen står den sydafrikanska läkaren Delon Human, vars grupp Health Diplomats tidigare samarbetat med tobaksjätten British American Tobacco (BAT). BAT äger i sin tur cigarettmärken som Lucky Strike, Prince och Pall Mall.

Anders Milton säger sig känna till kopplingen mellan Human och tobaksindustrin, men menar att det inte är något som färgar av sig på honom eller på Smoke Free Sweden.

– Som jag uppfattat det är Delon en person som arbetar för att motverka rökning, snarare än för att få folk att röka. Helst ska man inte använda tobak alls, men om man gör det är snus bättre, säger han till Flamman.

Raouf Alebshehy leder forskningsgruppen för tobakskontroll vid universitetet i Bath, som driver sajten Tobacco Tactics. De har visat att material från Smoke Free Sweden använts både för att sälja in BAT hos investerare och för att lobba mot reglering av tobaksprodukter i Sydafrika.

Alebsheny (bilden) säger till Flamman att tobaksindustrin har en lång historia av att göra reklam för nikotinprodukter via olika kampanjorganisationer.

”Industrins användande av mellanhänder för att föra fram dess berättelse är ett väldokumenterat tillvägagångssätt, som används inte bara i pr-kampanjer men även för att påverka beslutsfattare”, skriver han i ett mejl.

Han tillägger att hälsopolitiken måste skyddas från den typen av inflytande, och att regeringar har ett ansvar i att säkerställa transparens.

Humans nätverk sträcker sig över ett flertal organisationer och kontinenter. En av dem heter Oral Nicotine Commission och listar Human och Milton som medlemmar av styrelsen, där även Karl Fagerström som var med och utvecklade nikotintuggummit Nicorette ingår.

Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick.

Gruppen säger sig vilja ”motverka negativa, ogrundade fördomar och stereotyper”, och har i ett remissvar ”utom listan” – ett svar inskickat på eget bevåg utan uppmaning från regeringen – uppmuntrat Sveriges regering att undvika onödiga begränsningar i ”kunders tillgång till säkrare nikotinalternativ”.

Både Milton och Fagerström är medförfattare till en rapport för Smoke Free Sweden tillsammans med Delon Human. I slutet av rapporten föreslår de ett antal åtgärder som ska ”hjälpa länder som har svårt att minska andelen rökare”. Bland förslagen finns bland annat att öka attraktiviteten hos snus genom avskaffade punktskatter på rökfria alternativ – och att erbjuda ett stort utbud av olika smaker på nikotinprodukter.

När Flamman frågar om formuleringen reserverar sig dock Anders Milton.

Läs mer

Bolaget No Woke AB ska enligt egen uppgift arbeta med försäljning, produktion och distribution av snus. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inrikes/Nyheter • 09 oktober, 2024

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

– Det är bättre att man inte har för många smaker, och man ska inte rikta sig till barn och ungdomar. Man ska vara lite försiktig när det gäller olika smaker.

Samtidigt ser Smoke Free Sweden en framtid för nikotinet. I en rapport som Milton är medförfattare till beskrivs de kommande 15 åren som en ”spännande era”, då nikotin ska omvärderas – och bli en ”socialt acceptabel stimulant i stil med kaffe”.

– Ungefär 15-17 procent av den manliga befolkningen mår bättre av att få en kick, säger Anders Milton, och fortsätter:

– Jag säger inte att det är bra, men så är det.

Flamman har sökt Smoke Free Sweden.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Biennaler fungerar ofta som gentrifieringsmotorer. Jonatan Habib Engqvist ser Manifesta i Barcelona och blir överväldigad av dess motambition.

Konstbiennalen Manifesta föddes på 90-talet med syftet att varje gång uppstå i en ny stad. Efter murens fall låg tanken om en nomadisk, europeisk biennal för samtidskonst i tiden. Men i likhet med andra initiativ från den tiden har Manifesta uppdaterat sin ambition och vill i stället verka för ”socioekologisk förbättring”. I september öppnade den i Barcelona.

Hur skapar man en sådan jätteutställning i en stad där lokalinvånare protesterar mot överturism? Svaret blev decentralisering.

Manifesta har genom sina val av platser ofta fokuserat på det som ligger avsides. När den nu äger rum i en storstadsregion är såväl utställningar som det konstnärliga teamet utspritt över 12 städer. Genom ett behjärtansvärt fokus på lokalsamhällen försöker man kringgå den ökande turismen och gentrifieringen av Barcelonas kärna.

Efter timmar i kollektivtrafiken med olika operatörer belönas jag med arkitekturhistoriska överraskningar: kloster i bergen, värmeverk, ett panoptikonfängelse, spannmålslager, en funkisvilla invid flygplatsens landningsbana. Det ligger i tiden, med tanke på hur konsten de senaste åren rört sig allt mer från vita kuber och mot att arbeta lokalt på landsbygden, undersöka pedagogiska modeller, samarbeta med bönder och naturvårdsorganisationer.

Men trots ambitionerna blir utställningens nav ändå Barcelonas stadskärna. I en modernistisk pärla i området L’Esquerra de l’Eixample huserar tre arkiv: om radikal pedagogik i Katalonien, Barcelona i förhållande till Francoåren och om svarta människors liv i storstadsområdet.

Här finns även en magnifik installation av Claudia Pagès, vars förföriska musikvideoliknande installation på en flera meter lång LED-skärm tar oss under jorden, in i en romersk och en morisk cistern där vi plaskar runt bland inskriptioner och graffiti från 1400-talet fram till i dag. Fragment, berättelser, symboler och tecken som fångar sammanbrott, upplösning och människans behov av att lämna spår, vävs samman med konstnärens röst och ett skönt beat. Jag blir också glad av att se hur utställningen ramas in med flera historiska verk, inte minst Ana Mendietas filmer och Pérez Siquiers Tunbjörk-lika fotografier av turister under Franco på Casa Gomez.

Den mest spektakulära platsen, ”arbetarnas Sagrada Família” är Tres xemeneies (Tre skorstenar): ett kolossalt värmekraftverk av betong från 1970-talet som stängdes 2011. Mycket omsorg har lagts på såväl staket och hissar som platsspecifika konstnärliga interventioner. Asad Raza har tagit bort fabrikens fönsterrutor för att låta vinden, som drar in från hav och berg genom den enorma salen på övervåningen, få de resliga vita draperierna att dansa rytmiskt.

Här möts vi med arkivmaterial, denna gång om arbetarnas villkor, om hur kvinnor lyckades stoppa det sura regnet genom att minska utsläppen, och om hur platsen där vi befinner oss påverkar havsekologin. Men det starkaste konstnärliga bidraget är det minst spektakulära. Mike Nelson, som efter att ha besökt platsen konstaterade att ”det inte fanns något att tillägga” till byggnaden, har tillsammans med konstnärscentrat Hangar.org byggt Un Intruso, (uninvited, into chaos), en sliten fiskarbod som ser ut att alltid ha stått där vid kajen, och vars enda fönster ramar in de tre enorma skorstenarna.

Läs mer

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Kultur • 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

Curatorn Filipa Oliveiras ambition, att göra det genom en konstutställning och samtidigt navigera de krafter som i slutändan finansierar den, gör Manifesta 15 till ett politiskt projekt per definition. Kanske kan Manifesta 15 rentav göra frågan om konstens infrastruktur sexig, i en tid av neddragningar och sammanslagningar inom kulturen?

Priset för att arbeta på många utspridda platser, upprusta enorma industrilokaler och förhandla med lokalpolitik, riskerar visserligen att bli en brist på budget och omsorg till några av de konstnärliga bidragen. Å andra sidan, om Tres xemeneies nu kan bli en plats för kultur i framtiden utan att bli ytterligare ett gentrifieringsverktyg så har uppdraget i viss mån redan lyckats.

Manifesta i Barcelona pågår till den 24 november.

Jonatan Habib Engqvist

Författare och kurator.

Den andra krisen: ”Att klimatet har fallit ur folks medvetanden under 2020 är illa”

Japan

Sydkorea

Ryssland

Kina

Danmark

Brasilien

USA

Kanada

Jonas Elvander

”Jag ska aldrig dö”

Ann Ighe

Ny rapport granskar ”omvänd antirasism”

Liz Fällman

Den utkastade vänsterledaren vill pånyttföda Grekland

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

Utredning av samers rättigheter stoppas

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Fredsrörelsen hissar vit flagg

Liz Fällman

Splittringen är (fortfarande) bra och nödvändig!

Leonidas Aretakis

Herre på täppan

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Vi plundrade för allas skull

Rasmus Fleischer

”Svensk” kampanj mot rökning kopplas till tobaksindustrin

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Jacob Lundberg

Manifesta tar publiken till de bortglömda förorterna

Konstfest med något för alla i Örebro

Jonatan Habib Engqvist

Japan

Sydkorea

Ryssland

Kina

Danmark

Brasilien

USA

Kanada

Jonas Elvander

Flammans veckobrev

Ann Ighe

Liz Fällman

Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Leonidas Aretakis

När vi gräver guld i Sápmi

Johanna Adolfsson

Liz Fällman

Flammans veckobrev

Leonidas Aretakis

Svenska röster om Trump: Besvikna men ej förvånade

Jonas Elvander

Rasmus Fleischer

SD:s tankesmedja lanserar ”wokefritt” snusmärke

Jacob Lundberg

Konstfest med något för alla i Örebro

Jonatan Habib Engqvist

Flammans veckobrev