För några år sedan letade jag i äldre engelska barnböcker efter bilder skapade av en konstnär besatt av kattor. Ett långt letande och ganska jobbigt. En av böckerna hade annons och reklam för Cadburys choklad på pärmens insida. En bild som hos mig genast väcker en brännande vrede. Den visar en guldlockig flicka i yngre tonåren och hennes ”grandfather”. De sitter i en tågkupé. Båda elegant klädda och kupén lyxinredd med stoppade soffor och sidentapeter. En annons som vände sig till överklassens barn i det sena artonhundratalets England. Bilden etsar sig fast och jag glömmer den inte. Fram tränger så andra dokument och bilder. Ur kolgruvearbetarnas lungförstörande koldammiga gruvgångar. Kvinnliga textilarbetare slavar under de slamrande vävmaskinerna. Kolet och tygpackarna som gav den vinst överklassindividerna i tågkupén levde av. Levde i. Den guldlockiga flickan är i mina ögon inte söt längre. Morfar inte distingerad. Endast parasiter på andras arbete. På mervärde skapat under slavförhållanden. I ett vedervärdigt samhälle.
Min släkt – på artonhundratalet jordbruksarbetare – har dokumenterade ”minnen” från artonhundratjugo och framåt. Inte tidigare. De generationerna försvinner för oss bakåt i okända liv och förhållanden.
Min morfars far – född artonhundratjugo – och torpare under ett gods i ”det inre av Västergötland” har bland andra ting lämnat efter sig en liten bok (häfte) som redovisar lön för hans arbete under godsägaren. Hur många timmar han arbetat för utsäde till torpet. För en viss kvantitet havre. En hjärtskärande läsning. Arbetsinsatsen var mer värd än den lilla mängden utsäde som utgjorde ”lönen”. Och godsets vinst möjliggjorde för godsägaren lönsamma investeringar i modernare ”affärer”, i hans söners utbildning, i prestigegivande godsägarliv. De var många ”underlydande” under godset. Alla vinstgivande arbetande. Alla ödmjuka arbetande. Djupt bugande för godsägaren. Min morfars far en trettioårig man artonhundrafemtio då han tillträdde torpet. En tid då endast underkastelse var tillåtet för jordbruksarbetare. Så många de var i detta land och ändå så hjälplöst prisgivna åt den härskande kasten.
Vi borde lära av vår historia. Av tidigare generationers liv. Skolans villkor diskuteras intensivt i dagsläget. Dess bristande undervisning. För mig består bristen mest i den lögnaktiga undervisningen i historia. I samhällskunskap. Där eleverna från sju års ålder matas med att vi lever i en demokrati och i det bästa av samhällen. Nutidens och det förflutnas ekonomiska förtryck tillåts inte nämnas. Eller redigeras om: det var kanske odemokratiskt under gångna sekel men i dag lever vi i ett gott samhälle. Bilden av dagens ”goda samhälle” fullkomligt hamras in i eleverna. Enligt den undervisningen existerar i dag inget klasssamhälle. Den lögnen lever sedan vidare i vuxenvärldens alla media. Med sådan genomslagskraft att även delar av vänstern köpt den. Trots att de borde inse att dagens löntagare nu är tillbaka i underkastelsen under arbetsgivarna. Förhållanden liknande artonhundratalets. Killen som jobbar på ett callcenter bugar förstås inte men är lika rädd för sin ägare som torparen en gång för godsägaren. Vi kallar företagsägarna ”arbetsgivare”. Då är väl löntagaren ”vinstgivare? – De sanna orden mot de lögnaktiga. De rätta orden. Som bör användas.
Vi borde lära av vår historia: i mer än hundra år har fackföreningarna och hela arbetarrörelsen kämpat för bättre villkor åt alla löntagare. Under några få decennier efter världskriget nådde vi framsteg och skapade vad även omvärlden kallade ett anständig samhälle. Nu besegrat. Och högerregeringen inför Fas tre och ett öppet och verkligt slaveri. Även som ett hot. Om den ekonomiska strukturen gör dig arbetslös straffas du. Hårt. Så föds underkastelsens rädsla. Vi är besegrade. Kanske för århundraden framöver.
Den mest klartänkte av samhällsforskare skrev: all hittillsvarande historia är i huvudsak en historia om klasskamp. En absolut sanning.
– Men varför har vi slutat kämpa? Låtit oss så nesligt besegras?
