Den brittiska deckarutgivningen har de senaste decennierna alltmer kommit att präglas av författare inspirerade av amerikansk storstads-noir. Långt ifrån pittoreskt idylliska landsortsmiljöer har den nya generationen brittiska, och framför allt skotska, deckarskribenter rört sig in i stökiga, smutsiga och dystopiska urbana landskap.
Ian Rankin har sedan länge varit en av de mest framträdande författarna i den nya skotska vågen av kriminalromaner.
Hans miserabelt asociala och nedgångne manlige huvudperson har emellertid sedan några år fått hård konkurrens av Denise Minas lika miserabla antihjältinna Maureen O’Donnell. Mina har snabbt gjort sig ett namn som en författare med arbetarklassen i fokus, men det är en sanning med modifikation. Mina navigerar sina romankaraktärer genom mörka och murriga urbana atmosfärer, där de existentiellt depressiva stämningarna genomsyrar varje tum av deras leverne. Hennes hjältar är klassiska antihjältar på samhällets skuggsida: knarklangare, missbrukare, arbetslösa, och psykiskt sjuka.
I trilogins mittpunkt står en neurotiker och hennes väg mot själslig styrka. När läsaren möter Minas antihjältinna, arbetartjejen Maureen O’Donnell, har hon nyligen tagit sina första stapplande steg ut från mentalsjukhuset, där hon vårdats efter ett sammanbrott som har sin grund i faderns övergrepp. Hon drivs av ett vitglödgat raseri över att vara offer, samtidigt som offerrollen alltid finns där, lockande och tillgänglig att sjunka ner i med en flaska starksprit, nära till hands när konststycket att foga samman skärvorna av sitt söndertrasade liv tycks henne övermäktig.
Berättelsen kretsar kring Maureens upplevelser av personligt misslyckande och traumatiserad skuld, samtidigt som den aldrig begränsar sig till psykologiserandets hämmande skrankor, utan låter huvudpersonens skriande smärta få en fast samhällelig förankring.
Trilogin lyckas med att samtidigt utgöra både en skarpsinnig feministisk kritik av patriarkala strukturer i samhället och en studie i samtida psykopatologi.
I Denise Minas författarskap inrymmer det subjektiva perspektivet alltid en objektivitet, där klasssamhällets konkreta verklighet bryter igenom psykets illusoriska skrankor. Det samhälle som målas upp är inte nöjt och välkammat. Det är ett samhälle i upplösning, där de som inte var sjuka från början garanterat blir det av att utsättas för klassamhällets förment behandlande institutioner och nakna och brutala klasskaraktär. Maureens familj förnekar styvnackat att övergrepp skulle ha ägt rum inom hemmets väggar.
Hennes ende bundsförvant i familjen är hennes knarklangande bror. Hennes vapendragare och bästa vän är en mc-buren hård brud i läderställ som arbetar på en kvinnojour. Maureens problem eskalerar till nya höjder när hennes älskare hittas mördad i hennes vardagsrum, vilket bildar upptakten till ett sökande efter mördaren – ett sökande som för Maureen får karaktären av ett närmast terapeutiskt projekt.
Mina är en skicklig skribent och iakttagare. För henne är alltid sanningen konkret. Men det konkreta är aldrig enkelt. I karaktärernas omedelbara vardag framstår samhällets motsättningar och tendenser som ett virrvarr av fragmentariska händelser staplade på varandra. Dess kulisser för beskådan är stundom en Picasso, stundom en studie i banalitet. Båda lika förrädiska. Mina faller inte i någon av dessa fällor utan för läsaren fram till en komplex sammansatt bild av verkligheten. Det är gripande. Det är obehagligt och blodigt. Det är en orgie i kvinnomisshandel och förnedring. För Maureen och hennes vapendragare förblir klassamhället lika konkret som ogripbart. Det händer dem. De utsätts för det. Men vad göra?
Varken den parlamentariska arenan eller facken framstår som arkimediska punkter för förändring i Maureens verklighet. Statens myndighetsutövning är pennalistisk och byråkratisk, ofta i kombination. Den parlamentariska arenan framstår som ett fjärran maktspel när det inte materialiserar sig i form av korrumperade politiker.
Kvinnojouren tar inledningsvis gestalten av en eventuell radikal arena, men visar sig vara en återvändsgränd som bara lindrar symptomen på ett större ont och där de som arbetar alltmer går ner sig i defaitismens och hopplöshetens träsk. Här förmedlar Mina något av en väsenssanning om den samtida vänstern, dess tendenser och problem. När de kollektiva lösningarna inte existerar som ett reellt alternativ, kanaliseras den ilska, det klasshat, människor upplever inåt och blir till inre trauman.
En rättmätig vrede och oförmåga att hantera sakernas tillstånd tar sig utlopp i alkoholism, misshandel, självsvält och självförakt. Mina visar på hur samhället kommer att befolkas av neurotiker, ur stånd att odla fruktbara mänskliga relationer. Den enda lösningen för handen tycks vara att ge sig in i ett i huvudsak individuellt projekt för självförverkligande.
Behovet av att stärka sig själv genom att lära sig slå tillbaka eller säga emot, att gå i gruppterapi eller enskild terapi för att återerövra sin handlingsförmåga, löper mycket riktigt som en röd tråd genom trilogin. Det handlar om Maureens resa mot att kunna klä sin vrede i ord. Men där finns också frustrationen och ensamheten, hopplösheten som infinner sig när det individuella projektet inte rors iland.
Minas gestalter är den postmoderna vänsterns arketyper – de tycks alltid befinna sig mitt emellan jobb, eller i en bidragstillvaro, där det väsentliga inte är att skapa allianser med dem man arbetar med, utan att fly från jobbet så fort man bara kan. Det är den postmoderna vänsterns söndertrasade på gränsen till neurotiska subjekt, vars neurotiska tillvaro stundom rent av hyllats för att vara revolutionära just i egenskap av att vara neurotisk.
Mina måste på många sätt betraktas som en briljant iakttagare av många av de problem vänstern står inför i dagens historiska situation. Hon är en driven feminist samtidigt som hon inte räds att genom trilogin spegla och kritisera mycket av dagens feminism – dess öppningar likaväl som återvändsgränder. När Maureen i Exil konfronteras med Jimmy Harris, en arbetande ensamstående pappa som framlever sin tillvaro sammanbiten men på gränsen till uppgiven med sina barn i ett nedgånget betongkomplex, känner hon avsmak och ömkan för denne patetiskt avmaskuliniserade figur. Hans arbetarverklighet är inte hennes. Inför den mansroll samhället lämnat honom med, står hon vacklande mellan avsmak och skuld.
När hon väl finner en kärleksvän efter mycket om och men och känslomässig ångest, finner hon den i en mörk exotisk kulturarbetande och finkänslig musiker. Inte i Jimmy Harris. Inte heller i de hotfulla, barska och tysta vita männen på de lokala arbetarpubarna. Maureens älskare, vars brutala död inleder trilogin, kommer även han från samhällets finare skikt.
Mina kommer således att sätta fingret på en öm punkt hos stora delar av dagens feministiska rörelse – dess djupt problematiska förhållande till arbetarklassens män. Det är för den här symptominsikten den här trilogin har sin självskrivna plats i bokhyllan. Det samt dess brutala och realistiska, men samtidigt solidariska och kärleksfulla, beskrivningar av de såriga och trasiga människoliv den kapitalistiska grottekvarnen spottar ur sig.