Det är inte svårt att bli charmad av Barack Obama. Han är en politiker som i vår avpolitiserade tid har en mycket framgångsrik strategi. Han kan beröra publiken, både på plats och via tv-skärmar världen över. Han har ett ”nära” sätt att kommunicera på och vi vill tro honom när han säger att han vill förändra, på riktigt. Jag kommer på riktigt sakna President Obama, inte för hans utrikes- eller inrikespolitik, utan mest för hans insats i populärkulturen.
Trots charmig persona så är den amerikanska utrikespolitiken långt ifrån charmig. För det måste vid det här laget stå klart: Inget folk som utsatts för Obamas krigspolitik kan direkt hylla hans insats som president. Har man familj som utsatts för Obamaadministrationens drönare så spelar inga roliga memes på Obama och vice president Joe Biden någon roll. För människorna som träffats av någon av de 26 000 bomber som amerikanska styrkor släppte under 2016 över Syrien, Irak, Libyen, Jemen, Pakistan, Afghanistan och Somalia kommer Obamas upprätthållande av den amerikanska krigsmaskinen aldrig gå till historieböckerna som något annat än vidrigt.
På ett ytligt plan kan många se Obama som en progressiv symbol. Dels ur ett representationsperspektiv: Han var USA:s första svarta president. Symbolvärdet i det går inte att mäta, och det ska inte underskattas. Men också i relation till tidigare (och kommande) presidenter: HBTQ-personers, kvinnors och minoriteters rättigheter. Vikten av att alla i USA får rätt till utbildning osv. Men vad har han egentligen fått igenom? Och vad kan en amerikansk president egentligen få igenom i ett land där delstaternas makt så gott som dagligen gör att till exempel aborträtten inskränks?
Han lovade att stänga Guantanamo – det har inte hänt. Hans stora politiska och för amerikansk arbetarklass väldigt viktiga reform som i folkmun brukar kallas ”Obamacare” eller ACA (Affordable Care Act), gick igenom kongressen, men kom ut därifrån som en spillra av sitt forna jag. Hur Obama hanterade finanskrisen kan diskuteras länge. Valet att rädda bankerna på skattebetalarnas bekostnad var kanske inte det väljarna hade hoppats på när de valde honom. Men med facit i hand så skapades det trots allt miljontals fler jobb under Obamas presidentskap än under George W. Bush. Till protokollet ska föras att många av dessa jobb var tillfälliga lågbetalda service-jobb och att ojämlikheten nu är tillbaka på nästan samma nivå som före finanskrisen 2008 (och finanskrisen 1929).
Det går att klandra Obama för mycket elände, både inrikes- och utrikespolitiskt, men de progressiva saker han faktiskt ville göra fick han inte igenom för att han helt enkelt inte hade stöd för det. En ensam person, inte ens en president för världens mäktigaste land, kan skapa riktigt förändring utan en rörelse bakom sig. Det var den rörelsen som gjorde allt med Bernie Sanders presidentkampanj hoppingivande, och det är det som gör nästa president, Donald Trump, så otroligt skrämmande.