Efter den konservativa nationalistiska högerns framgångar i valet, som Johan Norberg nyligen beskrev som den liberala högerns sammanbrott (GP 13/9), måste vi ställa oss frågan om det liberala projektet i Sverige nu är över.
Liberalismen står på två ben: ett ekonomiskt som understryker den fria marknadens överlägsenhet och ett som utgörs av liberala humanistiska värden. I Sverige finns tecken på att båda dessa har brutits.
Historikern Adam Tooze har pekat på att det liberala projektet började krackelera redan under finanskrisen 2008–2009. I boken Crashed visar Tooze att i samband med krisen gav stater lån, ekonomiska garantier och genomförde köp av tillgångar för motsvarande 7 000 miljarder dollar. Allt i syfte att rädda bankerna från problem de själva skapat. Sett till andel av BNP låg Sverige på fjärde plats bland EU-länderna gällande storlek på statliga räddningspaket. Tooze menar att dagarna då ekonomisk politik handlade om att minska statens roll till förmån för marknaden, efter finanskrisen, definitivt var över.
I boken Girig-Sverige visar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka att den statliga inblandningen i marknaden har fortsatt. Efter finanskrisen har Riksbanken, i syfte att få upp en låg inflation, hållit räntan mycket låg, i perioder till och med på minus. Sverige har följaktligen blivit ett av världens mest skuldsatta länder. Cervenka åskådliggör med en rad dramatiska exempel hur detta lett till att värdet på aktier och bostäder sedan 1995 rusat med mellan 500 och 800 procent. I boken beskrivs att nästan samtliga kapitalskatter tagits bort i Sverige och att vi nu har blivit en internationell extrem. Politiken har fungerat som en gigantisk pengamaskin för de rikaste och ojämlikheten har skenat. När pandemin fick ekonomin att skaka höll korthuset på att rasa samman. Cervenka beskriver hur Riksbanken då började att köpa upp bostadsobligationer och värdepapper för 700 miljarder och erbjöd bankerna obegränsade lån till mycket låg ränta.
Snarare än en fri marknad har politiken drivit fram vad som kallats Citron-socialism: vinsterna privatiseras medan riskerna förstatligas. Den fria marknadsliberalismen måste därmed ses som ett dött projekt.
Gällande liberalismens andra ben ser det efter valrörelsen inte heller ljust ut. I Sverige har vi sett en radikaliserad höger följt SD på en ökenvandring bort från de liberala värdena. I den på svenska nyutkomna boken Radikaliserad konservatism strävar den österrikiske statsvetaren Natascha Strobl efter att beskriva vad som utmärker den nya radikala konservatismen.
Med exempel främst från det republikanska partiet i USA och det konservativa ÖVP i Österrike, menar Strobl att den radikaliserade konservatismen har sex karaktärsdrag: att man bryter mot lagar för att gynna det egna partiet, att polarisering används som politisk strategi, en stark ledare, angrepp på medier och andra demokratiska institutioner, att man bedriver en permanent valkampanj och att lögnen används som ett politiskt vapen. I en svensk kontext passar punkterna väl in på SD som bland annat skapat partifinansierade trollarméer, drömmer om deportationståg till Kabul, angriper medier som anklagas för att ljuga och mörka sanningen, och har en stark ledare som toppstyr partiet.
För den övriga högern i Sverige passar Strobls indelning sämre. Visst går det att se att den ”vanliga” högern använder polarisering och ett vi och de-tänkande för att mobilisera väljare. Den hederliga medelklassen ställs mot den kriminella invandraren i förorten. Lögner om allt från falukorvspriset till att elkostnader är Magdalena Anderssons fel basuneras ut. Angrepp på medier sker från enskilda riksdagsledamöter och public service är ett rött skynke för många inom högern. Och visst verkar det som om Ebba Busch anser sig stå över lagen då hon personligen ogiltigförklarar en dom om grovt förtal. Men även om högern radikaliserats, så är det trots allt skillnad på Ulf Kristersson och Donald Trump eller ÖVP:s tidigare ledare Sebastian Kurz. Kristersson respekterar de demokratiska institutionerna och är knappast föremål för någon personkult.
Utöver att det är tveksamt i vilken utsträckningen Strobls beskrivning av den radikala konservatismen går att applicera på andra länder än USA och Österrike, finns det ett problem gällande vad det egentligen är Strobl beskriver. Det är tveksamt om hon verkligen skildrar konservatismen. Analysen fungerar bäst för att beskriva högerpopulism. I den utsträckning framställningen fångar konservativa partiers förändring är det till följd av att dessa närmat sig och imiterat högerpopulisterna.
Anledningen till att högern radikaliserats ges ett sparsamt utrymme i Strobls bok. Hon pekar på att en orsak kan vara den ökade otrygghet och arbetslöshet som uppstod i efterdyningarna av finanskrisen.
I det svenska fallet växte otryggheten från 2007 med förändringar i las, a-kassan och sjukförsäkringen. Då högern starkt fast vid sina liberala värderingar. Men kanske var det högerns framgång på det ekonomiska planet som lade grunden för dess radikalisering.
Efter Reinfeldtåren och Januariavtalet har centrala delar i den ekonomiska politik högern länge drömt om realiserats. När allt är genomfört, varför skulle någon då välja att rösta på högern? För att få ytterligare ett jobbskatteavdrag? I och med Januariavtalet visade också alla partier på vänsterkanten, inklusive Vänsterpartiet, att man accepterade den ekonomiska högerpolitiken. Allt handlade om att hålla SD borta och reella ekonomiska alternativ försvann. På så sätt flyttades konflikten bort från ekonomisk höger-vänster till att i stället handla om liberala eller konservativa värderingar.
Vilken väg kommer den politiska utvecklingen nu ta i Sverige? Det framstår som om vi är i en situation som Antonio Gramsci beskrev i sina fängelsedagböcker: ”Det gamla har dött men det nya kan ännu inte födas”. Då högerns problembeskrivning helt dominerar och det saknas en tydlig berättelse om samtiden från ett vänsterperspektiv så framstår det som troligt att vi nu går in i en era där konservatismen på allvar etablerar sig som en politisk maktfaktor som kommer att forma Sverige.
