Känslomässigt, eller reproduktivt, arbete är ett begrepp som under senare år verkar ha fått större spridning i det feministiska samtalet, även utanför de akademiska rummen. Orden används för att beskriva såväl traditionella vårdyrken som det obetalda arbete som kvinnor fortfarande i betydligt högre grad än män utför i hemmet, och som även innefattar det svårmätbara arbete det innebär att bygga och vårda relationer.
När fenomenet först beskrevs på 70-talet av feminister som Silvia Federici, var det utifrån en marxistisk ståndpunkt att allt arbete under kapitalismen är exploaterande, men att det oavlönade arbete som kvinnor utför i hemmet inte är en frizon från denna exploatering så länge vi lever i ett patriarkat. Men visst finns det, som bland andra Liv Strömquist påpekat, en risk för att begreppet kidnappas av liberala krafter som tvärtom bejakar varufieringen av omsorg.
Och det är tyvärr den amerikanska journalisten Gemma Hartleys bok Så jävla trött ett exempel på. Redan titelns löfte om praktiska lösningar anslår tonen av hurtig självhjälpsbok, och även om Hartley visar en basal förståelse för hur klass, rasism, och kön tillsammans spelar in i känslomässigt arbete (trots att hon själv önskar sig en städhjälp i morsdagpresent), är bokens fokus på hennes egen personliga ”resa” mot ett mer jämställt förhållande.
Budskapet är att vi, för att prata liberalska, ska ”ta fighten” och ”utvecklas” i våra egna individuella (heteromonogama) relationer.
Någon önskan om att nedmontera de strukturer och materiella villkor som håller kvinnor kvar i underordning syns inte till. Det gör inte heller tanken på att det skulle föreligga någon intressekonflikt. Män skulle också må mycket bättre och bli mer ”hela” av en jämn arbetsfördelning, upprepar Hartley med en nästan rörande optimism. Att män som grupp vinner på kvinnors underordning och att heterosexuella relationer fortfarande till stor del är strukturerade kring roller och materiella förutsättningar som bygger på under- och överordning är ingenting som den här boken riktigt tar i. Föga överraskande har den inte heller särskilt mycket kritiskt att säga om kapitalismen som samhällsform, utan propagerar glatt för mer karriär åt alla (men vem ska Hartley då anställa som städhjälp…?).
Men detta visar bara hur viktigt det är att den socialistiska feminismen inte släpper problemformuleringen, det är det reproduktiva arbetets plats i den kapitalistiska och patriarkala ordningen alldeles för viktig för. Men om ”känslomässigt arbete” inte bara ska bli ett ämne för liberal parterapi behöver analysen innehålla radikal kritik mot såväl lönearbete under kapitalismen som oavlönat arbete under patriarkatet.
