José Saramagos briljant civilisationskritiska berättelser kännetecknas av en säregen, krävande stil. För den ovane läsaren framstår hans blytunga, i svensk översättning ibland något ålderdomligt verkande, till råga på allt sidlånga satskonstruktioner som en ogenomtränglig språklig järnridå. Att översätta honom måste ha drivit hans svenska översättare Hans Berggren till vansinnets gräns.
Men Berggren har gjort ytterligare en genialisk översättning, och liksom andra järnridåer så är inte heller den här helt ogenomtränglig. Det går att vänja sig vid Saramagos krävande stil, det går rentav också att njuta av den. Och just det är nog Saramagos egentliga styrka, att tvinga läsaren att koncentrera sig på texten. Man låter sig, liksom mot ens vilja, uppslukas av Saramagos varierande, ornamentala och fascinerande språk. Denna styrka har med all rätta belönats med Nobelpriset i litteratur.
I sin senaste roman Klarsynen ägnar sig Saramago åt frågan vad som skulle hända om medborgarna skulle utnyttja sin demokratiska rätt att rösta blankt. I den borgerliga idéromanens tradition driver Saramago denna fråga till sin spets. I en huvudstad, som bär tydliga drag av Lissabon, chockar två tredjedelar av väljarna det politiska etablissemanget genom att rösta blankt. Till skillnad från soffliggandet på valdagen är det här beteendet djupt oroväckande ur maktens perspektiv.
Samtliga politiska partier är så rörande överens om att blankröstandet måste vara ett resultat av något slags anarkistisk konspiration, framför allt när ”blankarnas” antal ökar när valet helt sonika görs om. Inte ens vänsterpolitikerna, som gärna vill tolka det blankröstandet som stöd för sitt eget betydelselösa parti, gör här ett undantag.
Saramago visar hur pass tunt det demokratiska förklädet egentligen är i ett samhälle som styrs av en politisk och medial elit som gör sitt bästa för att motverka medborgarnas direkta inflytande över samhällsstyret.
När medborgarna ”missbrukar” sina rättigheter, grusas den demokratiska fasaden snabbt. I Saramagos parabel beslutar statsmakten först att lära folket en läxa genom att helt sonika lämna huvudstadsborna åt sitt öde. De ska helt enkelt inse att folket behöver en stark regering, polis och militär för att klara livhanken och be om förlåtelse, varpå allt nådigt återgår till det vanliga.
Men livet i huvudstaden fortsätter som vanligt, även i avsaknad av regeringsmakten. Och då utvecklar den förment demokratiska regeringen allt öppnare diktaturfasoner: Försvarsministern vill utropa undantagstillstånd och ockupera huvudstaden. Inrikesministern låter hemliga polisens agenter genomföra terrordåd som skylls på de anarkistiska blankröstarna. Huvudstadens trogna borgerliga väljare ska utnyttjas som femtekolonnare.
Men inget schackdrag fungerar och i bokens avslutande del får vi slutligen följa ett poliskommando som får i uppdrag att hitta en kvinna som ska användas som syndabock för ”kuppen”. Den här delen av boken är en direkt fortsättning på Saramagos roman Blindheten, som kom på svenska 1997. Blindhetens huvudfigur, den enda människan som förskonas av en mystisk epidemi som gör folk blinda, ska nu bli syndabock för den ”klarsynthet” som drabbat huvudstadborna den här gången.
Den erfarne kommissarie som ska föra bort henne från stan, avsäger sig dock uppdraget. Han kan dock inte ensamt förhindra historiens gång. Boken slutar med kommissariens död – och inrikesministerns avsättande. Statsministern genomför med andra ord en kupp och blir enväldig statschef. Det som följer kan vi bara ana.
Klarsynen är en fascinerande bok , men den håller inte hela vägen. Det blir efter ett tag allt svårare att hänga med i Saramagos allegoriska turer som i bokens avslutande del nästan uteslutande refererar tillbaka till det som hände i romanen Blindheten. Samtidigt förlorar själva berättelsen alltmer fokus, spänningskurvan sjunker dramatiskt. Och så slutar boken som om författaren insett att han snöat in sig, liksom i mitten av berättelsen.
