Äntligen får jag det bekräftat. Den första arbetarförfattaren var förmodligen en kvinna, åtminstone var Maria Sandel obestridligen vår första kvinnliga arbetarförfattare. Hon lyckas med konststycket att ge ut sex skönlitterära verk och mängder av dikter och noveller trots att hon lindrigt sagt har ett mycket besvärligt liv. Från sekelskiftet och under en tio-års period är Maria Sandel en av tidningen Socialdemokratens flitigaste medarbetare. Hon ger också namn åt bladet Morgonbris. Det är upprörande att Göran Hägg springer förbi henne med en klapp på huvudet i sin genomgång av tidiga proletärförfattare i Den svenska litteraturhistorien. Efter en skolgång på cirka fyra år börjar Maria Sandel arbeta och reser till Amerika för att tjäna som hushållerska. Hon återvänder med engelska i det språkliga bagaget och slår sig ner på Kungsholmen i Stockholm, den så kallade Svältholmen.
Maria Sandel har i likhet med sin mor drabbats av dövhet och de bägge kvinnorna försörjer sig som hemstickerskor. En stickmaskin upptar en ansenlig plats i det enda rummet på vilken de stickar strumpor och trikåer, förmodligen bidrar det enahanda arbetet till att Sandels syn blir kraftigt nedsatt. Det hemindustriella arbetet är vanligt bland kvinnor och kan också till exempel bestå av kragsömnad och tillverkning av täcken. Oavsett produkt innebär mödorna en arbetsdag som kryper in på nattens timmar för att få ihop till brödfödan, i en tillvaro som för det mesta tangerar svältgränsen. Just det bortglömda hemarbetet finner sin skildrare i Sandel men även in i vår tid har det varit en avsevärd födkrok för många kvinnor, själv har jag klara minnen av hur mamma och jag på 1960-talet stansade hål i de pappbitar med tryckta märkesnamn som skulle fästas vid kläder. Det är i nödbostäderna i slumområdet Skogshyddan som Maria Sandel och hennes mor bor. En tallbacke ger platsen dess namn. Här lever mest ensamma mammor och änkor, de som Maria Sandel ska komma att skildra i sina berättelser, för det är just det att vara dels arbeterska dels kvinna som Maria Sandel brinner för att lyfta fram. Hon vill ”ingjuta en smula självförtroende i landets arbeterskor och arbetarhustrur”. Trikåstickerskan med fyraårig folkskola jämför sina författarvillkor med ”professorernas: ”Det är så ofantligt mycket man behöver veta för att skriva skapliga dikter…tänk på att alla män har varit framstående på skilda områden, Tegnér biskop, Geijer professor, Snoilsky, Heidenstam…man ska förgäves leta efter någon diktare som inte fått fin uppfostran…Det är sedan arbetarbiblioteket öppnat sina tillgångar för mig som jag förkovrats.”
Sandel törstar efter bildning och nattens timmar används också till att läsa och lära sig både tyska och franska. 1908 ges hennes första bok ut ”Vid svältgränsen och andra berättelser”. Huvudpersonen fabriksarbeterskan Agda Hult får ensam ta hand om barnet hon väntar. Hon har flera efterföljare i Sandels senare produktion. De ensamma mammorna som oftast fanns inom arbetarklassen var förbisedda av lagstiftningen och den socialdemokratiska kvinnorörelsen försöker föra deras talan. Diskussioner om mannens och kvinnans ställning i samhället återkommer ofta hos Sandel som lätt hemfaller till moralism. Men man måste förstå porträtten mot bakgrund av den tiden där alkohol och prostitution ständigt utgör ett verkligt hot som det gäller att hålla sig ifrån. Genomgående hos Sandel är hennes djupa respekt för kvinnornas karaktär och ofta reser de sig i likhet med författaren själv, för att övervinna ekonomiska och moraliska vidrigheter. Det finns många utmärkta och mångfacetterade kvinnoporträtt i hennes produktion. I kollektivskildringen Virveln bjuds djupa inblickar av förhållandena i en chokladfabrik, ja Sandel försöker själv Walraffa där långt innan Günter Walraff var påtänkt, men blir upptäckt och avskedad. Virveln berättar också om arbetarfamiljernas uppoffringar och solidaritet men också bitterhet över nederlaget vid Storstrejken 1909. Maria Sandel blev 57 år. 1927 följdes hon till graven av en stor procession från arbetarrörelsen.