När moderaternas stämma i Gävle startar idag torsdag, kan det inte råda något tvivel om Fredrik Reinfeldts ambition. Moderaterna skall bli det nya statsbärande partiet. Det nya handlingsprogrammet bär namnet Vår tids arbetarparti. I förslaget ingår några viktiga positionsförflyttningar: arbetsrätten skall bevaras, ordet marknadshyror skall inte användas, Sverige skall bli pådrivande i miljöfrågor. Det är inte bara ord, det är ett nytt arbetssätt.
De gamla moderaterna tänkte sig en samhällsförändring där de socialdemokratiska institutionerna – allt det som går under samlingsnamnet välfärdsstaten – skulle avvecklas.
De nya moderaterna vill använda sig av välfärdsstaten. De nya moderaterna vet att det går att driva högerpolitik inom det gamla maskineriets ramar. Arbetsmarknadspolitiken är kanske det tydligaste området. Istället för att som i valet 2002 håna AMS och kräva att AMS skrotas, gick moderaterna 2006 in för att kräva finstilta men långtgående förändringar.
Strategin hade en stor fördel före valet 2006. Den gjorde det svårt för socialdemokraterna att använda sina traditionella angrepp. Den socialdemokratiska retoriken är uppbyggd runt stora begrepp: Välfärden, Den Svenska Modellen, Arbetsrätten, Den Aktiva Arbetsmarknadspolitiken. Men exakt vad de begreppen innehåller skall man vara betydligt mer insatt i, än en genomsnittlig väljare är. Och när det inte längre gick att hävda att moderaterna ville skrota, avskaffa och riva ned, föll s-angreppen.
Så varför funkar det så dåligt opinionsmässigt för regeringen efter valet? Enkelt uttryckt: För att effekterna inte blev de som moderaterna utlovade. Oavsett om politiken bedrivs inom ramarna för gamla system eller inte, är det en politik som inte gynnar speciellt breda lager.
Det är redan mycket uppmärksammat från vänsterhåll att regeringens ekonomiska politik slår mycket hårt mot arbetslösa, sjuka, deltidsarbetande och låginkomsttagare. Men ju längre regeringen sitter, desto mer blir det tydligt att Reinfeldts politik också slår mot mellangrupperna.
Varje skattesänkning som regeringen genomför finansieras på ett sätt som inte gynnar mellanskikten. Typiskt är att när förmögenhetsskatten avskaffas, så skall det finansieras med att avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar begränsas – de entydiga vinnarna blir alltså verkligt rika, medan förlorarna är ”vanliga” hyggligt välbeställda. Samma sak med fastighetskattens förändring. Miljonärer får nu en avgift som knappt är högre än en sophämtningsavgift, men personer som säljer sin lägenhet eller villa med vinst skall istället betala mer när väl bostaden säljs. Plus, förstås, att de betalar samma avgift som Zlatan och Per Gessle årligen.
Reinfeldt-politiken har också en slags moralisk mission. Den skall ändra folks sätt att se på sin ekonomi. För att verkligen få utdelning av skattesänkningarna skall man inte vara fackligt ansluten, köra bil eller snusa. Och man skall arbeta mer, längre och inte vara sjuk.
Tillhör man inte de borgerliga kärntrupperna av välbeställda egenföretagare och högre tjänstemän skall man ha en speciell livsstil för att känna sig attraherad av den borgerliga politiken. Regeringen tycks vilja odla fram en människotyp som sliter som ett djur i arbetslivet, armbågar sig fram utan solidaritet med arbetskamraterna, lägger pengar på hög för att kunna betala tjänstefolk när tiden inte räcker till och för att ha råd att vara sjuk. Det ser dock ut som denna typ av människa hittills är alltför ovanlig för att utgöra regeringsunderlag.
Och det är inte konstigt. Produktiviteten och arbetstakten har ökat snabbt i Sverige de senaste två decennierna, men det har också känslan av otrygghet och den reella utslitningen. Moderaterna vill inte förstå sambandet, och förstår sig därmed inte på befolkningen.
När partisekreteraren Per Schlingmann i förra veckan presenterade en undersökning som visade att väljarkåren tycker det är viktigt att moderaterna fortsätter förnya sig, var den ekonomiska politiken noggrannt bortopererad ur frågeformuläret. Det var helt andra saker: Moderaternas nya fokus på miljöpolitik, försvarsnedskärningar och hårdare krav på flyktingar som fick tummen upp från väljarna. I samtliga frågor i formuläret följer den nya moderata politiken åsikterna hos högavlönade, välutbildade, egna företagare och högre tjänstemän i Stockholm. Det är precis som vanligt, men en viktig skillnad mot de gamla moderaterna. Reinfeldt har lagt till en prägel av storstad och utbildningselit. Till en redan elitinriktad ekonomisk politik läggs nu en statsmannaelitism. Inte minst går den ut över landsbygden.
Det är mycket möjligt att de genuina försvarsvännerna är i avtagande, precis som i denna undersökning, men de försvarsnedskärningar som planeras kommer drabba regioner där sysselsättningen hänger på försvaret. Speciellt i frågan om bensinskatten är klyftan mellan stad och land mycket stor. Den marknadsliberala miljöpolitiska styrning – varav höjd bensinskatt är en del – som idag verkar vara aktuell över nästan hela det politiska spektrumet, gör det dyrt att bo i glesbygden. När moderaterna dumpar sin gamla bensinpopulism till förmån för den gröna marknadspolitiken, kommer det alltså att minska partiets och regeringens landsbygdsappeal ytterligare.
Mellan moderaternas undersökning och den Sifo-undersökning som presenterades i förra veckan går det direkta och helt logiska band. Moderaterna och alliansen förlorar i alla grupper, men mest bland de tjänstemän som kan antas ha gett den valsegern. Och det enda stabila fästet för regeringen tycks vara Stockholm. Utanför storstäderna är det nu helrött. Centern och kristdemokraterna har helt logiskt fått plikta för den konstiga fastighetsskatteuppgörelsen och höjd bensinskatt, moderaterna har tappat ytterligare.
I den mediala världen har symbolhandlingar och personligheter alltid ett högt värde – positioneringar hit och dit, retoriska finter och personliga drag anses oerhört viktigt för att politiken skall få uppslutning. Förklaringen i spindoktorernas värld har bestått i att Fredrik Reinfeldt varit ”för osynlig”. Det är mycket enklare än så: hans politik är fullt synlig. Och det är inte många som gillar Sveriges nya elitparti.
/Aron Etzler
