America Vera-Zavala skriver (i Flamman nr 2, 2016) att det är dags för en kampanj om hur ett annat Europa är möjligt.
Vi är överens. Och vi behöver heller inte bråka om att EU för närvarande är en uttalat reaktionär organisation som företräder kapitalet. Men det andra Europa vi båda vill se är knappast möjligt utanför EU. Vänstern måste tvärt om ta sig an den väldiga uppgiften att erövra EU för en progressiv politik i folkflertalets intresse.
Den marxistiska vänstern vet mer än andra att kapitalet hela tiden ackumuleras, växer och bryter geografiska gränser. Det institutionella kapitalet har sedan åtminstone trettio år tillbaka lämnat nationsgränserna bakom sig, också i norra Europa. Resultatet ser vi i en mängd beslut sedan dess som går emot vänsterns jämlikhetssträvanden och värnandet om en utvecklad välfärdsstat.
Utöver Marx har den välkände sociologen Zygmunt Bauman uttryckt saken väl: Ekonomin har lösgjort sig från politiken som blivit impotent just därför att den förblivit nationell, medan det kapital som påverkar våra liv i ökande utsträckning kontrolleras internationellt.
Minsta tilltro till Marx ger vid handen att kapitalets ackumulation och expansion inte kommer att upphöra eller reversera tillbaka till ett stadium där nationell kontroll av pengarna på nytt blir möjlig. Den fasen är passerad.
Vänsterns enda möjlighet är därför att skapa nya eller erövra existerande politiska instrument som sträcker sig över landsgränserna. Med all respekt för mellanstatliga relationer från institutionaliserade som Europarådet och många andra, till vänskapsförbund, som alla i många avseenden spelar viktiga roller, är det bara EU som har statsmaktsfunktionen, den politiskt bindande beslutsprocessen och möjligheten till lagstiftningsmakt. Det är bara genom den organisationen som tvingande beslut kan fattas som fångar in kapitalet och kan omvandla det till välfärdspolitik.
Vänstern måste därför erövra EU-institutionen, rycka den hur händerna på kapitalet och istället använda den som ett instrument för kontroll av just kapitalet och en uttalat social agenda.
Omöjligt säger någon. Det kunde Mäster Palm också ha sagt när han för 135 år sedan stod framför den jätte som heter nationalstaten och som då organiserats för samma syfte som EU nu, nämligen att sätta upp spelregler för och stödja kapitalet. Men det gjorde han inte. Med idog kamp lyckades istället en mobiliserad arbetarrörelse, steg för steg, just erövra högernationalstaten för att under en 100-årsperiod stegvis bygga och upprätthålla en välfärdsstat. Nu under erodering just därför att kapitalet inte längre kan kontrolleras nationellt.
Vänstern måste nu europeiskt göra vad Mäster Palm då startade nationellt. Det kommer att bli och vara vår största uppgift under överskådlig tid. Att i samarbete med andra vänsterpartier, en mobiliserad internationell fackföreningsrörelse och andra progressiva krafter över hela Europa, driva och ta över EU som den politiska överbyggnad som har till uppgift att kontrollera och förvandla kapitalets tillgångar till välfärd och sätta stopp för fortsatt ojämlikhet, ojämställdhet och miljöplundring.
EU kommer inte att kollapsa. Om det sker kommer något annat istället. Det europeiska kapitalet har fortsatt samma behov av samhällsstöd och gemensamma spelregler. En politik bort från EU med tanken att på nytt kunna bedriva nationell välfärdspolitik, kommer att kraftigt försena och förstöra vänsterns möjligheter. En återgång till en nationell kontroll av kapitalet finns inte, särskilt inte från en marxistisk utgångspunkt. Det är bara när vi accepterat det och tar konsekvenserna som vi kan börja jobba för att den politiska överbyggnad som heter EU omvandlas till ett verktyg till stöd för arbetet i dess kamp med kapitalet.