När det stora klimattoppmötet startar på måndag i mexikanska Cancún har ingenting och allt ändrats. Positionerna mellan jordens fattiga och rika länder har rubbats mycket lite. Men en grundförutsättning har förändrats. Till skillnad från förra årets möte i Köpenhamn är stämningen pessimistisk.
Förhoppningarna på klimattoppmötet i Köpenhamn för ett år sedan var enorma. Där och då skulle ett avtal förhandlas fram som i princip skulle rädda världen. 119 stats- och regeringschefer flögs in. Tusentals tjänstemän, tusentals journalister och tusentals ackrediterade från civilsamhället fyllde stadens enorma mässanläggning. Och utanför demonstrerade 100 000 människor!
Men trots all prestige och trycket utifrån blev det inget avtal utan bara en drygt två sidor lång deklaration. Den kunde inte antas av mötet utan noterades bara, efter att några latinamerikanska länder med vänsterregeringar, ö-nationen Tuvalu och Sudan vägrat bifalla den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen. Sudans representant beskrev dokumentet som en ”självmordspakt”. Visserligen nämns där det så kallade tvågradersmålet, men den tabell över frivilliga utsläppsminskningar som bilagts överenskommelsen borgar för att temperaturen snarare kommer att öka med 3,5 grader, med katastrofala konsekvenser som följd. Och även om överenskommelsen innehåller löften om finansiering av klimatomställning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländer, ska finansieringen vara på plats först 2020 samtidigt som beloppen bara omfattar en femtedel av vad FN och Världsbanken anser behövs.
För oss som följde förhandlingsprocessen inför Köpenhamn var resultatet inte så överraskande. Djupa klyftor mellan å ena sidan USA och EU och å andra sidan utvecklingsländerna präglade förhandlingarnas alla områden. Utvecklingsländerna krävde mer omfattande utsläppsminskningar, främst i Nord, och mer pengar och teknologi åt omställning och anpassning i Syd. Det var uppenbart att klyftorna inte skulle kunna överbryggas i tid till Köpenhamn.
Åsiktsskillnaderna består ännu. Därför är förväntningarna ordentligt nedskruvade inför mötet i Cancún. Vissa framsteg har gjorts i förhandlingarna om teknologiöverföring, finansiering och skogsavverkning, och kanske kan separata uppgörelser presenteras i några frågor. Kanske kan hela eller delar av Köpenhamnsöverenskommelsen formaliseras i bindande beslut. Men någon komplett efterföljare till Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, som löper ut 2012, väntas inte. Större förhoppningar ställs redan till toppmötet i Sydafrika i slutet av 2011.
Fiaskot i Köpenhamn ledde emellertid till en allvarlig diskussion om huruvida ett globalt avtal för en allmänningens komedi – det som varit det internationella samfundets ”Plan A” – verkligen är en framkomlig strategi. Ingen kan förneka att det ser mycket svårt ut att förmå alla länder att komma överens, och mellanvalet i USA, då en lång rad republikaner som förnekar att människor påverkar klimatet valdes in i kongressen, gjorde förvisso inte saken lättare. Misstron växer och olika förslag till ”Plan B” har börjat lanserats.
Inifrån miljörörelsen torgför det brittiska projektet Dark Mountain en djupt pessimistiskt syn, inte bara på möjligheten att komma överens inom FN utan på att överhuvudtaget förhindra en global ekologisk kollaps. Miljörörelsens förslag till grön omställning innebär bara ytterligare våld mot naturen och att fortsätta demonstrera är meningslöst, menar rörelsens grundare Paul Kingsnorth i essän Confessions of a Recovering Environmentalist. Det mest meningsfulla vi kan göra är att börja planera för ett liv efter kollapsen.
En spegelbild av det argumentet fördes fram av Svenskt näringslivs Stefan Fölster i SVT:s Agenda för tre veckor sedan. Han tror inte att världen kan enas kring ett genomgripande, globalt avtal och att vi får räkna med en kommande klimatförändring. Fölsters ”Plan B” är satsningar på teknologi såsom billiga solceller, genmodifierade grödor och fjärde generationens kärnkraft som ska utvecklas och säljas till utvecklingsländer och på så sätt göra tillväxten åtminstone lite grönare – utan pålagor på företagen.
Huvudfåran av klimatrörelsen avvisar dock båda dessa kapitulationslinjer. En kollaps, hur den nu ser ut, kommer med alla sina oberäkneliga följdverkningar, ställer miljontals människoliv på spel. Exakt hur nära vi är en katastrof finns det vitt skiljda bedömningar av inom klimatrörelsen – många anser att en klimatkatastrof kommer vara utdragen och långsam snarare än en synlig och uppenbar kollaps. Men de flesta är överens om att vi har en plikt att försöka så länge det överhuvudtaget kan anses meningsfullt och att den gränsen inte är nådd. Ett annat argument handlar om att det inte finns några vettiga alternativ till ett bindande, rättvist och ambitiöst avtal. Ställd inför det kollektiva dilemma som klimatfrågan utgör är det helt enkelt osannolikt att tänka sig att spontana initiativ eller tekniksatsningar, i frånvaro av en internationell överenskommelse, kommer att kunna förhindra fortsatt överutnyttjande av atmosfären.
Kanske var fiaskot i Köpenhamn inte heller ett nederlag för klimatrörelsen? En alternativ berättelse kan beskrivas så här: Förhandlingarna i Köpenhamn kunde knappast ha slutat på annat sätt givet de stora klyftorna mellan Nord och Syd. Det unika folkliga tryck som byggdes upp inför mötet – med jättedemonstrationen som yttersta bevis – räckte inte till, men var heller inte kulmen på klimatrörelsen, utan dess avstamp. En seger redan på rörelsens första eldprov hade givetvis varit osannolikt, och även om en viss avmattning efter förra årets kraftsamling är naturlig fortsätter rörelsen att utvecklas. I april samlades 35 000 människor till en konferens för klimaträttvisa i Bolivia, och den 10 oktober (101010) genomfördes över 7 400 samordnade klimatmanifestationer jorden runt. I förhandlingarna fortsätter samtidigt företrädare för det globala Syd att vägra pruta på kraven om omfattande utsläppsminskningar i Nord. Cancún-mötet kommer knappast att gå historien, men vid 2011 års möte i Sydafrika börjar det bli rejält bråttom att ersätta Kyotoprotokollets första period. Det sätter press på förhandlingarna, och med hjälp av Sydafrikas starka och radikala folkrörelser ska vi se till att pressen är hård även utifrån. Än är det för tidigt att säga att det är försent.
Klimaträttvisa
Klimatfrågans speciella svårigheter kan beskrivas som ett kollektivt dilemma. Ett vanligt spelteoretiskt exempel på detta kallas för allmänningens tragedi.
Utgångspunkten är att flera boskapsägare låter sina kreatur beta på en allmän äng. Alla förlorar givetvis på att för många kreatur betar sönder ängen. Men ingen av dem tjänar på att ensam begränsa antalet kreatur, eftersom det ger mindre inkomster och dessutom kan leda till att någon annan låter sin flock växa och därmed att ängen ändå förstörs.
Överfört till klimatförhandlingarna måste användningen av den globala allmänningen, atmosfären, regleras på ett sätt som alla stater uppfattar som bättre än fortsatt klimatförändring.
Alla behövs nämligen, inte bara för att beslut fattas med konsensus i FN:s klimatprocess, utan för att läget är så allvarligt att det nu inte räcker med att bara industriländerna drastiskt minskar sina utsläpp. Trots att utvecklingsländernas historiska utsläpp är små är deras momentana utsläpp så höga att de ensamma orsakar skenande klimatförändring. Samtidigt anser dessa med full rätt att det är deras tur att utvecklas ekonomiskt och socialt, vilket hittills alltid har medfört högre utsläpp.
Dilemmats lösning, menar bland annat huvudfåran i klimatrörelsen, är att införa ett rättviseperspektiv. Det spelteoretiska dilemmat kan bara lösas genom att de industrialiserade länderna dels drastiskt minskar utsläppen hemmavid, dels betalar mellanskillnaden mellan vad de fattiga ländernas nuvarande fossilbaserade utveckling kostar och en hållbar utveckling med lägre utsläpp. Endast då kommer utvecklingsländerna att välja samarbete framför avhopp.