Grabbarna på Proletären har fått en oväntad ny idol: Ungerns premiärminister Viktor Orbán. 

Har han slopat landets rasistiska och paranoida flyktingpolitik? Eller avskaffat sina egna slavlagar på arbetsmarknaden? Nä, det är inte det som är grejen. Det Orbán gjort är att bege sig ut på en lång resa för att ”mäkla fred” i Ukraina. 

Under världsturnén har ledaren för det lilla landet med tio miljoner invånare hunnit träffa såväl Vladimir Putin som Xi Jinping. Insatsen gör att Proletären förser honom med epitetet ”fredsduva”:

Ungern har blockerat alla försök att fördöma Israels brutala krigföring i Gaza

”I EU är det för närvarande Orbán som, tillsammans med Slovakiens premiärminister Robert Fico, utgör motpolen till den enögda krigspolitiken”, skriver de i en osignerad ledare.

Men Orbán är ingen modern Olof Palme, och Ungern är inte någon humanitär stormakt. Det räcker att titta på landets politik mot Israel för att förstå det. Sedan den 7 oktober har Ungern konsekvent blockerat alla försök att få till ett unisont fördömande av Israels brutala krigföring i Gaza. Man har bland annat, som enda europeiska land, vägrat motsätta sig en markinvasion av Rafah. 

Det senaste exemplet kom för ett par dagar sedan, då det israeliska parlamentet Knesset röstade emot en tvåstatslösning och för ett israeliskt annekterande av Palestina. Ett förslag presenterat av Israels radikala höger, som flyttat mittfåran i landets politik närmare ren extremism.

26 av EU:s medlemsländer röstade för att fördöma beslutet. Fredsduvan i Budapest röstade emot.

Om Orbán ska liknas vid en fågel så är han snarare en stöddig hötorgsduva

Att Orbán plötsligt börjat vurma för autokratier i öst handlar framför allt om stålar. Kina har gjort tunga investeringar i landet, senast en stor batterifabrik i landets näst största stad Debrecen. Ryssland hjälper i sin tur till med expansionen av landets enda kärnkraftverk i byn Paks, som står för över hälften av Ungerns energiförsörjning. Till råga på allt står Ryssland för både hela landets konsumtion av uran och majoriteten av det importerade fossilbränslet.

Relationen till Israel är mer komplex, och handlar delvis om en personlig relation mellan Orbán och Netanyahu med ett kvart sekel på nacken. Men även där finns det fördelar. Inför valet 2018 använde sig den ungerske autokraten av en israelisk firma, Black Cube, för att spionera på sina politiska motståndare.

Klart är i alla fall att fredsduvan från Budapest inte drivs av någon vilja till humanism och samförstånd, utan av kinesiska batterier, ryskt uran och israeliska spiontjänster. 

Nej, Proletären – om Orbán ska liknas vid en fågel så är han snarare en hötorgsduva. Stöddig, storvulen och proppmätt på korruptionens soggiga pommes frites.

Läs svaret från Proletärens ledarskribent Marcus Jönsson.

Storbritannien behöver ett ligg. Landets lystnad inför Keir Starmer saknar nämligen både gränser och kontroller.

Zoe Strimpel skriver i The Spectator att han är den första premiärministern sedan Tony Blair hon ”gladeligen hade övervägt en opassande affär med”. Han har även hetsat upp Caitlin Moran till ”turbonivåer”, skriver hon i The Times: ”Jag känner mig pilsk”.

Visst, efter 14 år med konservativt styre unnar man britterna en erotisk urladdning. Om vi bortser från att Starmer har förflyttat Labour högerut, så visade han tillsammans med den franska Nya folkfronten att vänsterrörelser kan vinna val.

Men båda segrarna visar också att även om fokus mellan valen bör ligga på att bygga rörelser, så beror valframgångar på förmågan att vara strategisk. Där finns lärdomar att dra.

Vänsterpolitik är alltså inte extrem, utan tvärtom populär

Från vänster påpekas korrekt att Starmer fick 3 miljoner färre röster än Jeremy Corbyn 2017, men att den senare snuvades av det märkliga brittiska valsystemet. Vänsterpolitik är alltså inte ”extrem”, utan tvärtom populär.

Men likväl fick Corbyn färre röster än Theresa May och förlorade valet, medan Starmer lyckades ta makten.

En viktig faktor är visserligen att den brittiska högern i dag är djupt splittrad. Men Keir Starmer vägde också in hur valsystemet fungerar i sin strategi, något som Corbyn misslyckades med. Jeremy Gilbert och andra kamrater föreslog en progressiv allians med de gröna och liberalerna för att bryta den konservativa dominansen, genom att dra undan kandidater utan möjlighet att vinna. Men Corbyn lyssnade inte, utan stärkte i stället stödet i redan säkrade distrikt.

Som tur är lyckades den franska Nya folkfronten, trots sitt radikala program, att undvika den fälla Corbyn trampade i. Det gav dem också valsegern. Som Halil Karaveli skriver i veckans nummer var det De grönas partiledare Marine Tondelier som ringde runt för att samla vänstersidan. Och de konflikter som har funnits har inte gällt de socialistiska förslagen, utan kontroversiella ställningstaganden inom världspolitiken, som nu gör det svårt för vänsteralliansen att enas om en premiärministerkandidat.

Inrikespolitiskt ligger nämligen Okuvade Frankrike, precis som Corbyns rörelse, nära folkets önskningar. Partiets sociala reformer har därför utgjort stommen i de gemensamma valprogrammen våren 2022, först under namnet Union populaire och senare Nupes, vilket då nästan resulterade i en andra valomgång med 22 procent.

Där ingår en rad bra förslag som att riva upp Macrons höjning av pensionsåldern, höjd minimilön, höjd inkomstskatt för de rikaste, och statliga klimatinvesteringar – ett progressivt program inte olikt Corbyns.
Men den ryska invasionen av Ukraina för två år sedan har fått geopolitiska frågor att träda i förgrunden. Och precis som Jeremy Corbyn har Jean-Luc Mélenchon snubblat på orden när det gäller reaktionära fenomen som kriget i Ukraina och Hamas.

Exemplen är för många för att reduceras till mediekampanjer, som att Corbyn har kallat Hamas och Hizbollah för ”vänner”, och att Mélenchon i höstas karaktäristiskt nog försvarade rapparen Médines skämt om att en grön politiker är förintelseöverlevare. Han har även ifrågasatt att antisemitismen är ett problem i Frankrike – och i ett bisarrt ögonblick anklagat judarna för att ha dödat Jesus.

Även om de Okuvade blev störst av vänsterpartierna i valet har sådana upptåg gjort det svårt för samarbetspartierna att acceptera en kandidat från dem till posten som premiärminister.
Vad högerns ledarskribenter tycker är strunt samma, men vissa potentiella samarbetspartner och väljare undrar nog med rätta varför man väljer ”förståelse” för auktoritära högerrörelser, framför att vinna stöd för socialistisk politik.

Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern

Keir Starmer har i sin tur förlorat stöd i delar av arbetarklassen på en usel Gazapolitik. Många av de platser som Labour faktiskt förlorade i valet gick i stället till gröna eller självständiga kandidater – inte minst Jeremy Corbyn som åter blev invald i underhuset för sin London-valkrets Islington med stor marginal efter att han uteslutits ur sitt gamla parti. Detta i kombination med en stram finanspolitik har gjort att Labour för första gången ligger under 50 procent i landets fattigaste områden – en del av befolkningen som uppenbarligen känner sig allt mindre representerad. Risken är alltså att valsegern snarare leder till ett uppsving för extremhögern.

Här har den nordiska vänstern visat vägen genom att gå starkt framåt på en grönt socialistisk inrikespolitik med en konsekvent utrikespolitik, som försvarar folkrätten i både Ukraina och Gaza. I EU-valet blev Vänsteralliansen näst största parti i Finland och Socialistiska folkpartiet enskilt störst i Danmark – medan Jonas Sjöstedt blev Sveriges mest kryssade kandidat.

Det är inte överraskande. Folket är nämligen redo att omfamna socialismen, så länge man är säker på att den är demokratisk. En vänster som slår på hjärnan när det är val, och slåss med hjärtat däremellan, kommer inte bara att få kvinnliga brittiska krönikörer, utan världens alla socialister att salivera.