Fem år efter USA:s invasion av Irak håller landet på att förvandlas till ännu ett av världens permanenta katastrofområden. Bombdåd och mindre väpnade konflikter är så vanliga att de tillhör vardagen. Basal service som vatten och elektricitet fungerar knappt.
Förhållandena har förbättrats under 2007, säger de som fortfarande tror att USA:s närvaro någon gång skall innebära stabilitet och fred. Och de har rätt. Men problemet för dem är att det bättre 2007 innebär – enligt den mest försiktiga beräkningen – att bara 22.586 civila har dött en våldsam död, att jämföra med 25.699 året innan. Det innebär att i snitt 39 personer dör varje dag av kulor och 14 av bilbomber.
Exakt hur många som har dött i Irak sedan invasionen vet ingen. De mest försiktiga beräkningarna står Iraq Body Count för: mellan 81.874 och 89.353 dokumenterat döda av våld. Enligt den ansedda tidskriften The Lancet är de döda mångdubbelt fler, 654.965, fram till oktober 2006. 1,2 miljoner mördade, enligt brittiska Opinions Business Research i september 2007. Att dödssiffror skiljer sig åt är vanligt i krigssituationer. Metoderna i beräkningen förklarar de stora skillnaderna i detta fall. The Lancet och Opinions Business Research har, på grundval av tusentals intervjuer, frågat hur många familjemedlemmar som dödats, och utifrån svaren gjort beräkningar för hela landet. Iraq Body Count räknar endast identifierade och dokumenterat döda, de utgör alltså ett absolut lägsta golv, troligen är en klar underskattning.
Flyktingsituationen råder det mindre oenighet om. I det nuvarande läget har 4,4 miljoner irakier flytt från sina bostäder, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR (15 februari 2008).
Kanske är den mest relevanta jämförelse man kan göra med andra katastrofområden.
Detta bättre Irak av idag är ett fem gånger dödligare ställe för civila än Gaza varit under det senaste årets konflikter. Detta bättre Irak år 2008 har dubbelt så många flyktingar som Darfur. Med de mest försiktiga beräkningarna.
Ännu är det svårt att se de långsiktiga effekterna av ockupationen av Irak. Ingen vet hur mycket kriget förstört i relationen mellan olika folkgrupper och i irakiernas kapacitet att bygga sig en framtid. Det är slående att i den mån USA:s militära ingripanden lyckats med att åstadkomma fred på senare år, så är det inte på grund av acceptans från de stridande parterna, utan som ett resultat av etnisk rensning. I både forna Jugoslavien, dagens Irak och Afghanistan finns – med undantag för små enklaver – etniska och religiösa konflikter kvar, liksom samhällenas huvudsakliga problem med svaga stater, ekonomiska kristillstånd och sociala problem.
Av begripliga skäl är det inte denna bild som dominerar västvärldens medier, som fortfarande lever med illusionen att militära interventioner från västvärldens sida löser problem. Illusionen kräver en blindhet för vad som pågår i konfliktzonerna.
USA har aldrig velat erkänna de irakiska dödssiffrorna och försöker med alla medel skylla våldet på andra. Bushadministrationen försöker sätta fokus på årets militära truppökning – the surge – och de tecken som finns på att den lyckats minska motståndet. Strategin är ett resultat av ett maktskifte: Rumsfeld och de så kallade neocons som inbillade sig att ockupationen skulle fungera med relativt få soldater har lidit nederlag mot de traditionella militärerna i Pentagon.
Om strategin fungerar, i bemärkelsen att motståndet ser ut att minska, kan den få följder för presidentvalskampanjen. Republikanen John McCain, som hela tiden förordat truppökningar, får lättare att påstå att invasionen var rätt, men sköttes fel.
Det är enbart möjligt i en värld där irakiers liv tillmäts obetydligt värde. Alltså är det fortfarande möjligt.
Allt annat talar för att USA ovillkorligen måste dra sig tillbaka och betala krigsskadestånd.
