Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vänsterpartiets styrande gruppering påstår att Sverige skulle ha hamnat i en helt ny säkerhetspolitisk situation när den ska legitimera och försvara partiets fundamentala avsteg från det gällande programmet beträffande militär upprustning, vapenexport, med mera.
Hur har partiledningen kommit fram till påståendet om en ny säkerhetspolitisk situation? Jag har hittills inte sett att den redovisat en faktabaserad omvärldsanalys. Nej, det är ingenting den själv kommit fram till utan den trista sanningen är att ledningsgruppen bestämt sig för att böja knä och sjunga med i ett slags nationell väckelse- eller samlingssång vars refräng i olika variationer förkunnar samma ”sanning”: Rysslands anfallskrig mot Ukraina, det ”första kriget” på vår kontinent sedan andra världskriget, innebär en avgörande vändpunkt, eller som Flammans egen körledare, Jonas Elvander, nynnar: ”Det finns årtionden när inget händer, och det finns veckor när årtionden händer” – bara för att kunna slå fast: ”Vänstern måste uppdatera sin geopolitiska analys”. De som vägrar att sjunga med i nämnda litania karakteriserar han som företrädare av en ”dumskallarnas antiimperialism”.
Jag erkänner villigt – och inte utan en viss stolthet – att jag är en sådan typ av dumskallig antiimperialist och som sådan klarar jag inte av att alltför lättvindigt glömma bort mina ackumulerade historiska kunskaper och analytiska slutsatser. Vad säger mig dessa kunskaper om det unisont propagerade ”nya”?
Låt oss börja med det som verkligen var en vändpunkt och ledde till en helt ny säkerhetspolitisk situation: statssocialismens implosion och upplösningen av Warszawapakten. Det första kalla kriget var därmed avslutat. Den kapitalistiska och liberala världen hade segrat och man började triumfatoriskt tala om ”historiens slut”. Hur skulle Europa ordnas nu? Skulle Gorbatjovs vision om ”det gemensamma europeiska hemmet” få bli verklighet? Det var många som hoppades på det, nu då Nato blivit av med sin kommunistiska huvudfiende och därmed även med sitt traditionella existensberättigande. Det senare hävdade till och med den amerikanska diplomatins grand old man, George Kennan, en av kalla krigets intellektuella arkitekter. Men vad hände under de följande åren, de årtionden då enligt Elvander ”inget hände”?
För drygt två årtionden sedan fördes det första anfallskriget i Europa efter 1945: Natos bombkrig av Serbien 1999. Detta krig beskrevs då – på samma sätt som Ukrainakriget nu – som en vändpunkt i internationell politik.
Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand fördömde året därpå ”Natos bombkrig” som ”ett klart brott mot folkrätten”. I interpellationen ”Sanktionerna mot Jugoslavien” skrev han om krigets bakgrund: inre politisk splittring ”blev inledningen till ett sönderfall som förstärktes av att västmakterna drog åt de ekonomiska tumskruvarna gentemot Jugoslavien”. Deras sanktioner ”förstörde landets ekonomi och sociala struktur på ett sätt som allvarligt försämrade förutsättningarna för en demokratisering och en mer normal utveckling”. Enligt flera oberoende experter, förklarade han, ”har det funnits möjligheter att undvika Natos bombkrig och att lösa konflikten på fredlig väg”. Natos så kallade fredsförslag ”var ett ensidigt diktat innebärande att Nato påtog sig rätten att ockupera Serbien”. Det var ”skräddarsytt för att tillhandahålla en ursäkt för krig.”
Silfverstrands interpellation kan ses som ett dokument över det som verkligen hände under denna tid, då ”inget hände”. Det är inte Sveriges objektiva säkerhetspolitiska läge som är nytt utan den subjektiva uppfattningen av detta läge. Därmed menar jag att det under denna tid har skett en dramatisk förskjutning av hela den politiska skalan högerut och mest markant är den hos Socialdemokraterna och hos Vänsterpartiet.
Werner Schmidt är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och medlem i Vänsterpartiet.
