”I Sverige startades Attac. Jag minns invigningsmötet på ABF i Stockholm, stämningen, förväntningarna. Nu några år senare är mycket av den där vänstervågen bortsopad.”
Vänstervågen är över, skriver Göran Greider i Metro. Entusiasmen är borta, och Mc Carthyismen sopar igen spåren efter den senaste avvikelsen från marknadsliberalismen. Och viktigast: kampen mot terrorismen överskuggar alla idéer om en bättre värld. Och Göran Greider gör en liten tillbakablick som kan vara bra att minnas när det känns mörkt.
Han skriver om mötet i ABF-huset den 7-8 januari 2001, två dagar då det stora huset blev fullt och folk fick nummer för att kunna behålla sin köplats. Som mest stod 120 personer i kö ut på gatan.
Det var två år efter Seattle och det som då skedde liknade filmen ”Uppvaknanden”, där en rad patienter i koma livas upp av en doktor och börjar kommunicera med varandra. Men till skillnad från filmen, som slutar med att patienterna åter går i ide, har inte detta riktigt hänt i Sverige. Patienterna serveras sövande nyheter och tuktas, men de går inte bara och lägger sig.
För det första var det sällsynt – Socialistiskt Forum i Umeå undantaget – att människor på vänsterkanten träffades över sina skrankor och diskuterade före 2001. Nu sker det nästan på rutin. Samtidigt har konfliktlinjerna blivit tydligare i dessa samtal: euforisk gemenskap har utbytts mot hårda debatter. En del av det är sunt, en annan bara grälsjukt.
För det andra har samma människor fortsatt att arbeta. När jag i helgen besökte Upprop för rättvisa och gemensam välfärd, vilka människor var det då som organiserade? Det var samma Attacare, några av det här landets bästa hjärnor och varmaste hjärtan. Vi var färre, men jag skulle vilja påstå att det som skedde där har en större potential att lyckas. Attac lyckades sätta globaliseringsfrågorna på dagordningen, men på många sätt var de för diffusa för att mobilisera till handling. Nu är det mer konkret och mer genomtänkt organisatoriskt.
Den lika sorgliga som på sikt uppmuntrande sanningen är dessutom att läget är sådant att det är svårt att slå sig till ro. Den aggressiva nyliberala agendan är lika påtaglig när den kliver innanför dörrarna på sjukhusen i Göteborg som den en gång var när vi såg vad den från styrelserummen i WTO fjärrstyrde tredje världens öden. Nu har vi inte bara onda aningar om att avregleringarna skulle kunna innebära höjda priser och försämringar. Vi har statistiken. Och bevisbördan ligger nu på den som vill avreglera ytterligare.
En sak som än så länge är oviss, är om EG-domstolen kommer att i praktiken annullera kollektivavtalen i Sverige. Debatten avslöjar ett hyckleri utan dess like från borgerligheten. Först talade man om skrämselpropaganda när facken klargjorde att lönedumpning stod på dagordningen. Nu argumenterar man öppet för denna dumpning och hävdar med sedvanlig finkänslighet att den som vill ha kvar en hygglig lön är främlingsfientlig. Endast ett parti med så dålig kontakt med verkligheten som moderaterna kan samtidigt försöka presentera sig som ett arbetarparti.
Läget är konkret följande: mycket av det som marknadsliberalerna erbjöd som en vision om en bättre värld har befolkningen i världen sett det deprimerande resultatet av. Det gör det enklare än på mycket länge att stå till vänster värderingsmässigt. Och det bästa högern kan erbjuda i dagsläget är en högst avdankad antikommunism, som möjligen fungerar några opinionsmätningar till.
Det är nog riktigt att vågen som börjat med Seattle och passerade ABF-huset slagits mot klipporna och avstannat. Men utanför det mediala synfältet växer starkare vågor. Än är de små, men de kommer att växa.
Hur vet vi det? Vi känner havet bättre.
