Ska man verka – som arbetarförfattare måste man vara bättre, säger Aino Trosell.
Sedan debuten med Socialsvängen 1978 har hon gett ut 18 böcker, skrivit dramatik och deltagit i absurt många antologier. Senare år har hon uppmärksammats för sin kriminaltrilogi om Siv Dahlin, en av den sortens kvinnor kulturen sällan intresserar sig för som subjekt: ibland är hon städerska, ibland hemtjänstanställd, ibland arbetslös – men gång på gång snubblar Siv Dahlin över ond bråd död och maktens mörka hemligheter.
– Folk gillar att Siv Dahlin är en antihjältinna, att hon har ett igenkännbart liv, säger Aino Trosell.
Hon syftar så klart inte på morden, inte ens makten. I researchsyfte inför böckerna arbetade Aino Trosell inom hemtjänsten i hemstaden Malung. Hon syftar på kvinnorna där.
– I romanerna känner hemtjänstkvinnorna igen sig, de blir sedda och självkänslan ökar, säger hon.
Samma igenkänning väckte hennes senaste roman, En gränslös kärlekshistoria. Det är en brutal och gripande kvinnokrönika som spänner över fem generationer i svensk-norsk arbetarmiljö. ”Med skam belagd är kvinnoblivandet men nu ska jag ta dig dit”, skriver Aino Trosell till en av sina döttrar i bokens inledning.
– Det är något skamligt med mödrars historier, något som ska smusslas undan. Jag tar upp modersarvet och låter det synas. Äldre kvinnor, kvinnor i min ålder, har läst och aldrig har jag fått så många läsarreaktioner. Min roman har fått folk att reflektera över sin historia på mödernet.
Inom kulturkritiken finns ett stort mått av förakt för igenkänning som litterär kvalitet. Igenkänning har samma låga status som arbetarromanen. Inte sällan sätts likhetstecken däremellan. Aino Trosell verkar obekymrad.
– Jag verkar långt från [litteraturens] centrum. Svensk arbetarklass, det är ju så jag har levt! Jag har inget i centrum att göra, det är en plats är för de lyckade, säger hon och betonar de lyckade som om att det var ett sjukdomstillstånd.
Hon nickar ut mot det centrala Stockholm som ligger snötäckt utanför fönstret.
– Det är skönt att inte veta vad som gäller och inte gäller. Men det är klart att just igenkänningen är det primära även här även om man inte vill låtsas om det. Kulturetablissemanget lever i en myt om någon sorts egen objektivitet, fastän den egna materiella verkligheten är lika avgörande här som inom proletariatet. Och det man känner igen sig i, det föredrar man.
Härom veckan mottog Aino Trosell sitt andra Ivar Lo-pris. 1994 fick hon Ivar Los personliga pris. ”Även om begreppet är snart sagt utdött är Aino Trosell en äkta proletärförfattare”, hette det då i motiveringen. I årets motivering nämns inte traditionen, men motivsfären hålls fram: ”Hon borrar djupt i det svenska folkhemmet och släpper aldrig på klass- eller kvinnoperspektivet, samtidigt som hon inte räds att blotta skarvar och knutar i den kollektiva väven.”
Här går att skönja inte bara ett författarskap, utan också en perspektivförskjutning i synen på arbetartraditionen. På drygt tio år har proletärbegreppet skjutits åt sidan. Klassbegreppet har behållits men också problematiserats. ”Skarvar och knutar i den kollektiva väven” kan både förstås som en arbetarrörelse som tappat självförtroendet men också som en där det enögda, [mans-]arbetarmonolitiska perspektivet brutits.
– Ett tag var det ohippt att vara det jag kallades för. Arbetarförfattare. Men det är en väldigt fin tradition. Unik för Sverige, säger Aino Trosell.
Hennes eget författarskap är en tydlig bild över svensk arbetarrörelses framgång. Hennes mamma var från början piga, hennes pappa skogsarbetare. Aino Trosell läste till socionom, skrev en bok om socialsvängen och blev svetsare i tio år istället. Hennes äldsta dotter läser på universitet medan de andra barnen hellre vill arbeta. Klassresan får ibland förhinder, men den har varit möjlig.
– Egentligen är det mer än otroligt. Att jag är författare!
Hon blir tyst och tillägger:
– Men Ivar Los pappa var analfabet.
Arbetartraditionen har till och från dominerats av klassresenärerna; bara det att skriva har setts som en definition på själva resan. Författarnas känsla av att inte höra till någon av klassvärldarna, har ofta bildat fond till berättelserna. Detta har också varit ett motiv den borgerliga kritiken kunnat ta till sig, underförstått att göra resan är det enda riktiga: välkommen till oss!
Där skiljer sig Aino Trosells författarskap. Hennes karaktärer är individer med individuella sorger och glädjeämnen, sen råkar de vara arbetarklass.
– Alla människor är ju individer, men de materiella villkoren påverkar ju. Ens arv betyder så mycket. Först när man blir medveten om sin sociala bakgrund så får man en tunn remsa av frihet.
