Under en råttinvasion i mitt och mina grannars källarförråd har jag fått tillfälle att tänka på sopor. Jag hittade dem när jag var på jakt efter en utklädnad, i lådor med plagg jag inte använt på åratal. Äckelkänslan under saneringen handlade inte först och främst om de stora mängder råttspillning jag dammsugit upp. I stället var det insikten om att råttorna troligen haft mer glädje av mitt bråte än jag själv som fyllde mig med avsmak.
Även i media har soporna på senaste tiden släpats ut i dagsljuset. Aftonbladets uppmärksammade reportage om hur de textilier som ”återvinns” i Sverige hamnar på sophögar i det globala syd skapade en djup kris för H&M:s försök att få slit- och slängsamhället att framstå som hållbart.
Man kan tvivla på att dessa kläder älskats, med tanke på hur sparsamt använda de är
I dag har illusionen av ett kretslopp blivit nödvändig för att döva kundens dåliga samvete. Flera klädaffärer erbjuder till exempel möjligheten att köpa begagnade kläder av det egna märket. ”Pre loved” kallas det ibland, även om man kan tvivla på att dessa kläder älskats, med tanke på hur sparsamt använda de är. Tjänster som Sellpy skapar illusionen av att någon annan kommer orka ta bort polyesternopporna och rädda tröjan man själv ångrar att man köpte. Självklart har initiativen förlängt livet för ett och annat plagg, men den som tror att det skulle innebära en lösning på modeindustrins problem bedrar sig.
På motsatt sida av spektrumet från den säljglada Sellpy-konsumenten hittar vi de som lider av samlarsyndrom, eller ”hoarders” som de ofta kallas. I Linnea Widéns dokumentär Samlarna följer vi människor vars hem blivit obeboeliga på grund av deras oförmåga att göra sig av med saker. ”Jag blir avundsjuk när mina kollegor bara… åker hem. Och lägger sig tills det är dags att åka tillbaka till jobbet” säger en kvinna som tvingats flytta till ett vandrarhem för att hon inte kan ta sig in i lägenheten. Vi följer också Sixten, som hotas med vräkning om han inte ser till att utrymningsvägar går att använda vid brand. De får båda hjälp av socialtjänsten och ”samlarteamet” som är specialiserat på denna problematik.
I P1:s dokumentärserie Hoarders på samma tema följer vi bland annat Kerstin, som hämtar saker i grovsoprummet. Ofta lyckas hon sälja dem, men mycket samlas på en växande hög i lägenheten. Samlarsyndromet leder till personliga tragedier, och utgör även ett samhällsproblem. Bostädernas golv dignar under tyngden, ohyra samlas i bråtet och de tätpackade lägenheterna är dessutom brandfarliga.
Men kanske visar samlarna på ett sätt också en väg framåt. För hur hållbart är det egentligen att vara så pass osentimental kring prylar som konsumtionssamhället kräver av oss?
Var ska man slänga prylarna när man själv bor på världens soptipp?
Jag tänker på Kerstin som engagerar sig i att saker som andra kasserat ska få ett nytt liv. Alla som någon gång vistats i ett genomsnittligt svenskt grovsoprum eller återvinningscentral kan förstå henne. De flesta av oss har utvecklat någon slags förmåga att skilja oss från våra saker, även om de kan lappas, lagas och användas. Det är trots allt vad konsumtionssamhället kräver av oss.
För prylarna som alla icke-samlare slänger försvinner ju inte. Inte heller återgår de till att vara råmaterial. Vissa saker återvinns förstås, men ofta genom energikrävande processer som inte heller går att upprepa i all evighet. Vissa saker bränns upp och värmer våra bostäder.
Fler saker än vi vill tro fraktas till soptippar i länder med mindre resurser, och därmed mindre möjligheter att säga nej. Där förstör de livsmiljön för människor, utan tillgång till tv-experter som kan hjälpa dem att sluta ”samla” på västvärldens skräp. För var ska man slänga prylarna när man själv bor på världens soptipp?
