Går det att göra en polisserie som är kritisk till polisen? Jag menar nu inte kritisk som i ”negativ” utan som i ”noga prövande”. Frågan om Vad Polisen Gör tycks växa i politiken för varje år och kanske beror det på att blåljusjournalistik lyckas överrösta alla andra frågor som också är akuta i samtiden. Frågan är då om skildringar av polisen förändrar hur Svensson ser på polismyndigheten, polisiärt arbete och utövandet av våldsmonopolet.
För en knapp månad sedan inleddes den andra säsongen av SVT:s dramaserie Tunna blå linjen. Den första säsongen prisades och utsågs både till årets tv-drama och årets tv-program på Kristallen-galan. Seriens titel är en direktöversättning av uttrycket ”the thin blue line”, som framställer polisen som en sårbar skyddsvall mellan civilisation och barbari.
Om USA å ena sidan haft rörelsen Black lives matter (och motreaktionerna All lives matter, Blue lives matter och senast Kanye Wests provokativa idioti White lives matter) och å andra sidan tv-serier längs hela spektrat från Cops till The Wire och däremellan Miami vice och Spanarna på Hill Street, så har floran i Sverige varit mer sparsmakad.
Första säsongen av Tunna blå linjen gjorde mig chockad. Inte sedan Bo Widerbergs vemodiga Mannen på taket har så mycket mörker sipprat fram i en svensk tv-serie eller film om polisen. Men: mörkret som gestaltas handlar om polisernas vardag, snarare än den de möter och skapar hos andra människor. Genom nyutexaminerade Sara får man se samhällets baksida, hur hon till en början engagerar sig gränslöst, inte förmår att stänga ute arbetet, utan tar sig an andra med beroendeproblematik, försöker stötta de med sociala problem och medla i och lösa konflikter. I Sara etableras en bild av polisen som samhällets stöttepelare. Samtidigt exemplifieras motsatsen, en cynisk och bigott inställning från äldre kollegan Magnus. Bara någon kvart in i första avsnittet får vi se hur han rationaliserar diskriminering för att de ungdomar han börjar förfölja utan rimlig misstanke – bortsett från att de är unga och svarta – kan antas göra något kriminellt i framtiden.
Jag borde vara nöjd där – se där, en serie som inte väjer för att skildra problem med rasism i poliskåren! Även om inte grova övergrepp mot kollegor skildras, så anas misogyni mot de kvinnliga kollegorna, ett förminskande och kritik som känns igen från kårens metoo-upprop #nödvärn som samlade nästan 5 000 underskrifter – en majoritet av kvinnliga poliser.
Ändå känns det som att seriens skapare väjer från något viktigt. Rasistiska attityder och arbetssätt framstår som resultatet av enskilda polisers skeva världsuppfattning eller moral, som i sin tur är resultat av några luttrande år på fältet. Jag kommer på mig själv att tänka: ”men de har det ju så utsatt, inte konstigt att det brister.” Med tanke på att serien utspelar sig i Malmö lyser däremot den enorma skandalen med ”romregistret”, eller ”analysfilen” som det med förskönande omskrivning kallades, med sin frånvaro.
För mig skapar det en konflikt. Hur mycket jag än avskyr rasism från poliser i vanliga fall så landar mina sympatier på den lilla polisens sida mot befälen, som ibland beordrat arbetsmetoderna, dolt dem inför omgivande samhället, underlåtit att agera när det uppdagats och sist men inte minst aldrig avkrävt ansvar.
Tunna blå linjen har setts av nära två och en halv miljon svenskar och är ett hyggligt diskussionsunderlag om polisen i samhället. Något som behövs med tanke på att det de senaste åren har gått inflation i alla de samhällsproblem som polisen ska lösa. De ska agera hårdare, rustas mer, ges nya befogenheter och sluta dalta. Från höger tävlas i att föreslå hårdaste tag och i sina försök att neutralisera frågan hakar Socialdemokraterna på och vänstern tillför sällan något konstruktivt.
De signalpolitiska utspelen om polisen är snarare mytologiska berättelser om vad som är fel med Sverige. Dessa handlar framför allt om vilka samhället ska rikta sitt våld mot för att vi andra ska få leva i fred. I den klassiska studien Policing the crisis (1978) av Stuart Hall med flera beskrivs hur blåljusjournalistik banade väg för högerpolitik. Men gäller detsamma nödvändigtvis för polisserier?
Tunna blå linjen skildrar Malmö med en igenkännbar realism men parallellt framstår också en värld som är ökänd från löpsedlar, SVT:s debattprogram, Flashback och de högerradikalas kollapsretorik. Men även om man inte sympatiserar med den typen av alarmism, bör problemen inte förminskas. Påståendet att stoppad invandring skulle förhindra skjutningar är att medvetet missa att de som skjuts överlag är invandrare och deras barn. Här måste vänstern helt enkelt ta emot den stafettpinne som överlämnades av organisationer som Förorten mot våld och erkänna våldet som den nationella kris det är, annars lämnar man walkover till kollapshögern.
Mycket av det vi kallar brottsförebyggande, som insatser i skola, från socialtjänst och psykiatri, med lokalsamhällen och föreningsliv inkopplat – tar dock långt mer tid än mandatperioder att utveckla för att se långsiktiga resultat av. Vilket är just det som gör populistiska utspel om polis och lag till valvinnare. Långsiktiga reformer skapar sällan glödande journalistisk.
Fyra avsnitt in i Tunna blå linjen känner jag med karaktärerna samtidigt som jag därför vänder mig mot premissen att polisen skulle vara det enda som står emot kaoset. Vi behöver tjocka band som fångar upp unga på glid, erbjuder andra chanser och vägar ut ur en kriminell livsstil, skapar framtidstro och som möjliggör att polisen spelar en konstruktiv roll genom att ha närvaro, bygga relationer och förtroenden mer än att rulla in med blåljusutryckningar när det redan smällt.
