Dagen den 20 november när jag talade på Mynttorget borde jag egentligen ha stått på en sillåda och varit klädd i tidsenlig vadmalskostym ty jag kände mig som en August Palm en man som måste börja om från början och vara med om att bygga upp en arbetarrörelse värd namnet och som knyter an till pionjärerna och som borde tala under samma rubrik som August i senare hälften av 1800-talet, ”Vad hvilja socialdemokraterna?”
Ty att vi nu har fått en borgerligt högerstyrd regering med empatilöst och omänskligt, ondskefullt ansikte är egentligen ingenting som förvånar mig. Det som förvånar mig är däremot bristen på det motstånd som behövs i en situation som denna.
Det är ju inte någon modern, ny ekonomisk politik som kommer att föras bara för att finansministern har hårpiska och ring i örat.
Det är samma gamla högerpolitik som vid förra maktskiftet hade länsat statskassan och försämrat villkoren för det arbetande folket.
Valresultatet har naturligtvis påverkats av en socialdemokrati som till slut bara talade om budgetbalans och inte om arbete åt alla. Leif Pagrotsky har alldeles rätt i den kritiken. Tyvärr gjorde också vänsterpartiet misstag med sitt kommunistsnack där några procent rök och Feministiskt initiativ som borde nöjt sig med att vara en rörelse bildade ett parti som snodde någon procent.
Därtill har vi ett mediebrus som är så fördummande och korkat att många hyggliga människor låtit sig manipuleras av en borgerlig press som i det närmaste är fullständigt dominerande i svensk debatt och politik, en i Europa unik dominans. Vart tog arbetarrörelsens bildningslängtan och kultur egentligen vägen? Det som var en viktig fråga för August Palm och pionjärerna som startade tidningar och bibliotek. Nu har världens starkaste och rikaste fackföreningsrörelse inte ens en egen dagstidning. Och hör och häpna. Nu satsar Svenskt näringsliv enligt Aftonbladet idag ofattbara 12 miljarder på att citat ”påverka opinionen och förändra samhällsklimatet”. Det är inte konstigt att borgarna har makten.
Men trots alla misstag och borgarnas alla pengar pekar nu alla siffror åt ett helt annat håll. Alliansen rasar och de rödgröna går framåt. Det är glädjande men samtidigt bittert eftersom det är alldeles försent. Det måste vi dra lärdom av till 2010.
Men den stora och ännu obesvarade frågan är ändå: Vad gör den samlade fackföreningsrörelsen i detta läge? Vi har den högsta fackliga organisationsgraden i världen på över 80 procent med starka strejkkassor och en fantastisk organisation men ändå känns det som om denna koloss på lerfötter inte förmår att samla en riktig motståndsrörelse mot högerpolitiken.
Vi kan jämföra med andra länder i Europa där organisationsgraden ligger kring tio till 15 procent men som ändå kan skapa massprotester så att till exempel hela Paris kan stängas av inom loppet av en kvart. Ibland känns det tveklöst så att vi byggt upp en gigantisk folkrörelse som har förvandlats till ett försäkringsbolag med en jättelik kader av medlemsavlönade tjänstemän som har mycket mer betalt än vi och pension vid 60 och som inte rör sig när det verkligen behövs.
Vi måste ändra på det. Det är därför jag talar om att börja om från grunden. Det är därför möten och sammankomster är så viktiga så att det växer någonting underifrån som kan få oss att kämpa för att återerövra våra fackföreningar och återigen göra dem till kamporganisationer, ty fackföreningarna är våra – vi som har höga avgifter i åratal och inte de medlemsavlönade ombudsmännens.
Idag är det den 14 december. Det är kallat till demonstrationer över hela landet och självklart ska vi delta där även fast det är alldeles för sent påtänkt då ju klubban om a-kassan faller dagarna därpå. Det känns inte heller bra att LO-ledningen tänkt lägga demonstrationen mitt på dagen så att arbetande människor inte kan delta. Mot detta har bland annat Stefan Granér, ordförande i Grafiska fackföreningen i Stockholm, protesterat och fått starkt stöd underifrån.Och vår allas uppgift måste fortsättningsvis vara att trycka på underifrån
Så att en rörelse också uppifrån kommer igång. Eller för att citera Tage Danielsson: ”För den trötta samhällskroppen vore kanske bästa boten ifall tankarna från toppen kom från roten”. Annars förlorar vi.