Nu har det gått en vecka sedan det gamla MP-språkröret Peter Eriksson blev utnämnd till bostadsminister av Stefan Löfven. Det råder just nu bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner och med tanke på att befolkningen växer fortare än den långsamma byggtakten kommer katastrofens destruktiva effekter att synas än mer. Att ha ett eget hem är inte längre självklart utan en lyx. Som Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skrev i ett öppet brev (Aftonbladet 25/5, 2016) till den nye ministern bara timmar efter han utnämnts: ”Sverige har gått från Folkhem till Folksoffa”.
Men för oss som vill öka trycket på regeringen i bostadsfrågan är det en ständig balansgång att beskriva det urdåliga läget och samtidigt få väljarna att tro att det faktiskt går att bygga mer. Den förre bostadsministern Stefan Attefall (KD) tillsatte inte mindre än 69 olika utredningar, men man kan som bekant inte bo i en utredning. De kan vara bra, men med tanke på Alliansens mängd så torde behovet var uppfyllt för en lång tid framöver. Det borde gå att sätta igång nu.
När Stefan Löfven presenterade den nye bostadsministern så beskrevs Eriksson som ”pragmatisk” och att hans uppgift var att ”dammsuga Sverige på fiffiga lösningar” vilket är ljusår från att se bostadspolitiken som det politiska verktyg för jämlikhet som den är. Med Löfvens synsätt borde det räcka med att vara tillräckligt smart så kommer de fiffigaste idéerna flygande.
Det bevisar dessvärre att den nuvarande regeringen sluter upp bakom den avpolitiserade bostadspolitik som Alliansen sjösatte under sin tid i regering. Bilden av att det är krångliga lagar och regler och miljönördar som gör att det inte byggs har etsats fast i såväl väljare som journalister. Men bostadsbyggandet står inte och faller med att man ibland måste säga nej på grund av buller eller utrotningshotade djur. Däremot är det svårt att göra något åt bostadsbristen när de stora byggherrarna sitter och håller på obebyggd mark för att hålla uppe priserna och när finansdepartementet vägrar lätta på börsen för subventioner till kommunerna. Och kanske framförallt när den politiska styrningen reduceras till att handla om ”fiffiga lösningar”.
Det är då vi hela tiden hamnar på högerns planhalva där marknadshyror är det allenarådande botemedlet och bostadssubventioner är statssocialism (med Jan Björklunds ord). Vi som vill sätta press på regeringen för att de ska bygga mer måste komma ihåg att det går att bygga bra och billigt. I Stockholm byggs det till exempel mer nu än vad det har gjort på länge, dessutom byggs det billigt och i Göteborg bygger man fler bostäder än under miljonprogramsåren. Men om bilden av bostadsfrågan är att det inte går att lösa kommer ingen tro det heller.
