Har ni hört talas om kretsloppet? Att vi föds, växer upp, går in i medel-åldern och småningom blir 80-plussare – många av oss – och slutligen dör, precis som allt levande. Denna naturlag har idag blivit vad man kallar ”det demografiska problemet”. Det finns alltför många 80-plussare i förhållande till ”den produktiva befolkningen”, som därför har svårt att försörja åldringarna.
Synen på ”det demografiska problemet” är intressant. Stora barnkullar anses önskvärda och viktiga för samhällets överlevnad. Men när de blir 80-plussare blir de problem – alltför många och kostar för mycket. (Själv är jag en produkt av 1934, då makarna Myrdal skrev boken Kris i befolkningsfrågan.) Om nu demografin är problemet kan det lösas på olika sätt. Antingen genom kraftig barnbegränsning redan från början eller också genom att 80-plussarna hindras från att uppnå denna höga ålder. Metoderna för det senare är förstås ännu otrevligare än barnbegränsning. När jag deltog i Statistiska centralbyråns ”välfärdsdag” nyligen, rynkades bekymrade pannor över det demografiska problemet. Samtidigt fick vi en mycket rak och rå redogörelse för det växande gapet mellan antalet äldre äldre, som det heter (”åldring” låter kanske hotfullt?), och de krympande resurserna i äldrevården.
En drastisk nedskärning av välfärden på alla områden skedde i början av 1990-talet. En viss återhämtning har skett, men de mycket gamla är en grupp som fått det sämre. Och trenden förstärks. År 2000 var nära 450 000 människor över 80 år, men färre än 150 000 hade någon form av hemhjälp. Sådan ges idag bara till de äldsta och sjukaste och består alltmer av ren kroppsvård. Sociala behov som att träffa andra människor, komma ut från lägenheten eller annan form av stimulans finns allt mindre utrymme för. Detsamma gäller gamla som bor i servicehus eller annat särskilt boende. I Socialtjänstlagen står att ”den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd”, men det finns ingen enhetlig definition av begreppet behov. En oerhörd nerdragning av kvaliten pågår. I vissa fall kan vi inte ens tala om välfärdsstat, ansåg professor Mats Thorslund, som föreläste under ”välfärdsdagen” på temat äldreomsorgen förr, nu och i framtiden. Kommer vi att vara friskare allt längre? Ja, troligen, men till sist får vi räkna med att sjukdomar stöter till och de allra äldsta kommer alltid att behöva vård. Ensamma kvinnor måste i genomsnitt vårdas 4–6 år innan de dör. Om demenssjukdomarna kan botas eller lindras minskar trycket på äldrevården.
Kan vård och omsorg bli effektivare genom att personalen arbetar fortare eller ”smartare”? Möjligen smartare, men problemet är resursbristen – högre löner och mer personal krävs. En utväg har blivit ökande medicinering enligt principen mediciner i stället för vårdpersonal. Slutsats: offentlig äldreomsorg blir svår att finansiera i framtiden om de äldre inte dör friska, men det blir allt ovanligare (!). Avslutningsvis gjorde konferensledaren Bengt Westerberg ett personligt inlägg där han kom fram till att bara ökad avgiftsfinansiering, enligt principen högavlönade betalar mer, är en möjlig väg. Känns talet om ”den enda vägen” igen?
Vid det laget framstod situationen så absurd att jag inte kunde hålla tyst längre. Jag tog upp problemets politiska aspekt och den nyliberala våg som sköljer över världen. Överallt krymps välfärden och ECB anser uttryckligen att Sverige ska minska den offentliga sektorn och sänka skatterna. På Westerbergs uppmaning att komma med positiva förslag svarade jag med att föreslå införandet av Tobinskatt som en första symbolisk insats på det område där pengarna finns – i finansspekulationernas sfär.
Är det inte hög tid att vi äntligen börjar tala högt om orsakerna till ”den enda vägens politik”? Nämligen att världskapitalismen befinner sig i en överproduktionskris, där det inte anses lönsamt att investera i produktiv verksamhet. Därför placeras 90–95 procent av allt kapital i improduktiva finanstransaktioner och vapenindustri. Samtidigt jagar man nya marknader: våra offentliga trygghetssystem, elförsörjning, vatten, offentliga kommunikationer… Så länge vi inte talar om problemets orsaker kan vi inte angripa själva problemet utan sitter fast i ”den enda vägens” politik. Samtidigt visar undersökningar att allmänhetens stöd för skattefinansierad vård och omsorg aldrig varit starkare än nu! Även EMU-valet talar sitt tydliga språk. Offra inte åt det cyniska talet om ”demografiskt problem”, sluta tumma på gamlingars människovärde. En annan äldreomsorg är möjlig!