Nyheter/Utrikes 26 mars, 2022

Det ekonomiska vapnet

Sanktioner har utvecklats från ett trubbigt verktyg till ett precist ekonomiskt vapen. Men riskerna är betydande, och den enda instansen med laglig rätt använda dem – FN – är ofta bakbunden att göra det.

Medan Ryssland höll sin armé uppställd längs den ukrainska gränsen för att utkräva säkerhetsgarantier från väst, hotade USA med ett totalt ekonomiskt krig. ”Om Putin invaderar vill jag att han ska veta att han fem minuter senare kommer att ha svårt att ens köpa en läsk ur en automat”, sade den demokratiske kongressledamoten Seth Moulton till journalister under ett besök i Kiev i slutet av december. I början av februari lade medlemmar av hans parti fram ett lagförslag(1) om preventiva sanktioner – ett ovanligt koncept i internationella relationer, eftersom det innebär att man reagerar på något hypotetiskt.

Dokumentet rekommenderar att man, ”i händelse av upptrappning”, förbjuder de viktigaste ryska bankerna från att använda dollarn och det internationella kommunikationssystemet Swift, genom vilket de flesta av världens banktransaktioner görs. Dessutom skulle Ryssland utsättas för ett embargo inom högteknologi och en blockering av gasledningsprojektet Nord Stream 2. Natten till den 24 februari invaderade den ryska armén Ukraina, vilket direkt fick väst att införa ekonomiska sanktioner. Denna nya sanktionsvåg kommer att ha en långt större påverkan än de som antagits sedan 2014. Bannlysningen av hundratals ryska medborgare och företag och den begränsade restriktionen av handeln ersattes av blockader av hela sektorer av den ryska ekonomin, inte minst inom militären och bankväsendet. Den näst största ryska banken, VTB, och tre andra banker är helt uteslutna från det globala finanssystemet. Den största banken, Sberbank, har inte längre möjlighet att utföra transaktioner med amerikanska parter. Men Ryssland har ännu inte uteslutits helt från Swift, eftersom det skulle hindra européerna från att betala för den ryska gasen. Trots att de sagt att de inte kommer att offra en enda soldat för Ukraina tvingar västmakterna på detta sätt Ryssland att betala ”priset” för sitt beslut att invadera. Det räcker dock inte för att ”tvinga dem till fred”, som den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj uttryckte det, medan hans armé led stora förluster.

De internationella relationernas historia är full av exempel på aktörer som försöker kuva sina motståndare med ekonomiska medel. Några exempel är Napoleons blockad av den europeiska kontinenten för engelska fartyg 1806 och den som Abraham Lincoln införde mot sydstaterna under amerikanska inbördeskriget (1861–65). Även om det var upprinnelsen till konflikten fortsatte åtgärderna att gälla efter krigsutbrottet. Men i början av 1900-talet insåg den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, som var medveten om hans lands ekonomiska styrka, att sådana åtgärder kan ersätta krig. ”Den som väljer denna ekonomiska, fredliga, lugna och dödliga åtgärd kommer inte att behöva ta till våld. Det är inte en lika fruktansvärd åtgärd. Den offrar inte ett enda liv utanför det land som utsätts för bojkott, men den sätter ett tryck på landet som, enligt mig, ingen modern stat kan stå emot”, förklarade han under förhandlingarna om Versaillesfreden 1919.

Vid samma tid grundades Nationernas förbund (NF), en permanent organisation med syfte att upprätthålla internationell lag, som gavs makt att införa sanktioner för att hindra att dispyter mellan länder leder till krig. Nazitysklands, Japans och Italiens aggressioner gjorde att detta projekt kvävdes i sin linda. 1945 återkom idén i Förenta nationernas stadga, som upphöjde den fredliga lösningen av konflikter mellan stater till princip och förbjöd dem att tillgripa våld (artikel 2). När freden hotas ska den överlåta makten åt ett särskilt organ, Säkerhetsrådet, att ensamt införa sanktioner för att stoppa konflikten. Artikel 41 i stadgan utgör en lista över möjliga sanktioner: ”fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna”. Arsenalen har därefter utökats under årens lopp: ekonomiska sanktioner (kommersiella eller finansiella), militära sanktioner (handelsembargo på vapen), diplomatiska, kulturella eller sportsanktioner. De illustrerar FN:s ansträngningar att inskränka en praktik som är långt mer vanligt förekommande hos stormakterna än andra länder.

Men rivaliteten mellan blocken ägde rum utanför FN-reglernas hägn. Redan 1950 grundade USA Koordinationskommittén för multilateral exportkontroll, en halvofficiell organisation som inhystes i den amerikanska ambassaden i Paris och vars uppdrag var att stoppa exporten av militära och civila produkter och teknologier till kommunistiska länder. Metoden att strypa fienden har också varit en del av USA:s strategi mot Kuba (sedan 1962), Vietnam (1975–1994, förutom vapenembargot som hävdes 2016) och Nordkorea (sedan 1950). Det var också under denna period som de oljeexporterande arabländerna stängde av kranarna för Israel och dess allierade. I de fall när FN:s säkerhetsråd infört sanktioner har det främst varit i några emblematiska fall: vapenembargot mot den rasistiska regimen i Sydafrika 1963 (förlängt 1977), och mot den vita regimens unilaterala utropande av självständighet i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) 1966.

Sovjetunionens kollaps 1991 gav upphov till vad som har kallats ”sanktionernas årtionde”, då Säkerhetsrådet inledde inte mindre än 13 sanktionsförfaranden, varav ett embargo mot Irak efter annekteringen av Kuwait 1990 – ett flagrant brott mot folkrätten – men också mot Libyen 1993 efter att Muammar Khadafis regim gjort sig skyldig till två flygplansattentat (i skotska Lockerbie 1988 och i Niger 1989). Denna åtgärd fick önskat resultat: Libyen erkände sin inblandning 1999, gav upp sina försök att framställa massförstörelsevapen 2003 och accepterade att samarbeta med internationella utredningar. USA utövade under den här tiden ett starkt inflytande på Säkerhetsrådet. Men redan på 90-talet började de allt oftare göra bruk av sanktionsvapnet, genom att kringgå Säkerhetsrådet. Mellan 1918 och 1998 avbröt USA sina utbyten med sanktionerade länder vid 115 tillfällen, varav 64 gånger under 90-­talet, i de flesta fall unilateralt. 1997 levde omkring halva mänskligheten under amerikanska sanktioner.(2)

Det kommersiella, finansiella och militära embargo som infördes mot Irak den 6 augusti 1990 var särskilt hårt och utgjorde en vändpunkt. Det förlängdes i tio år efter det första ”Gulf­kriget”, som godkändes av Säkerhetsrådet, och ruinerade landets ekonomi, stärkte den sittande regimen som drog nytta av den ökade smugglingen, och ledde till brist på livsmedel och mediciner: 500 000 barn dog som ett resultat enligt FN:s barnfond, men ”priset var värt det”, sade den dåvarande amerikanska FN-ambassadören Madeleine Albright 1996. FN:s undersekreterare och koordinator av humanitära operationer i Irak, Denis Halliday, avgick 1998 i protest mot ”förstörelsen av ett helt samhälle”. Trots att embargot mot apartheidregimen välkomnades som ett nödvändigt ont av Nelson Mandela själv, höjdes kritiska röster, särskilt efter det irakiska exemplet, mot embargon i allmänhet eftersom de drabbar hela befolkningar utan att nödvändigtvis träffa de styrande. Även idén att ekonomiska sanktioner skulle vara mindre dödliga än truppförsändelser kom på skam.

Denna kritik gav upphov till en ny kategori av så kallade ”riktade” eller ”intelligenta” sanktioner, i motsats till allmänna embargon som är ”blinda”: de riktar sig till exempel mot enskilda produkter – olja, diamanter, trä eller vapen – samtidigt som de utesluter basvaror livsmedel och mediciner. På samma sätt som stater kan göra i sina bilaterala relationer, upprättar FN:s säkerhetsråd numera även listor över organisationer och privatpersoner som identifierats som ansvariga för konflikter eller brott mot internationell lag. 1998 fick juntan i Sierra Leone och ledarna i Det angolanska partiet UNITA, samt deras närstående, se sina tillgångar i utlandet frysas samtidigt som de förbjöds att resa till vissa länder. Dessa individuella åtgärder, som då var exceptionella, blev till norm efter 11 september 2001, när kampen mot Al-Qaida och finansieringen av terrorismen gjordes till prioritet. Eftersom det är lättare för de fem permanenta medlemmarna av Säkerhetsrådet att nå konsensus i fråga om Afrika är det den kontinent som drabbats hårdast (Sudan, Kenya, Somalia, Demokratiska republiken Kongo, och så vidare) av individuella multilaterala åtgärder riktade mot statschefer, ministrar, generaler, underrättelseagenter, poliser, krigsherrar och smugglare.

Den rättsliga grunden är dock svag: individerna sanktioneras utan någon process eller möjlighet att överklaga.(3) Deras närstående och familjer kan också hamna på listan. Olyckliga namnförväxlingar kan leda till stora besvär för oskyldiga. Bristen på rättsliga garantier påtalas dessutom regelbundet av Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter samt EU-domstolen.(4) Godtyckligheten var fortfarande uppenbar när USA och EU valde att införa sanktioner mot ryska oligarker efter annekteringen av Krim, som de saknade all koppling till.

En annan utveckling på området som fått lite uppmärksamhet är de allt starkare argumenten som baseras på brott mot de mänskliga rättigheterna och vissa icke-demokratiska regimers natur. Sådana argument användes i mindre än 20 procent av alla sanktionsförfaranden i slutet av 60-talet, men 2019 grundades över 42 procent av alla sanktioner på sådana resonemang.(5) Säkerhetsrådet, vars uppdrag framför allt är att upprätthålla den internationella freden och säkerheten, agerar sällan bara på de grunderna: den 17 maj 1994 motiverade man till exempel ett vapenembargo mot Rwanda med att ”situationen” (”massakrer”, ”etniskt våld”, ”flyktingar”) utgjorde ett ”hot mot freden och säkerheten i regionen”. 2011 nämnde rådet risken för repression mot civila för att motivera ett vapenembargo mot Libyen och ge grönt ljus åt en kontroversiell militär intervention.

Men det är framför allt enskilda stater, i första hand USA och EU, som använder dessa argument. USA började redan 1974 när man antog Jackson-­Vanik-tillägget, en lag som gjorde en liberalisering av dess migrationspolitik till ett villkor för att Sovjetunionen skulle ges lån och handelsstatus som mest gynnad nation. För första gången etablerades ett ”villkorligt band (…) mellan mänskliga rättigheter och handel, vars originalitet är att det förbinder utrikespolitiken med inrikespolitiken”.(6) USA normaliserade inte sina ekonomiska relationer med Ryssland förrän 2012, när den så kallade ”Magnitsky-lagen” antogs. Kongressen accepterade den på ett villkor: att ryska medborgare som gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna kan straffas, utan att hänvisa till Ryssland som stat. Den så kallade ”Globala Magnitsky-lagen”, som antogs av Donald Trump 2017 och behölls av hans efterträdare Joe Biden, utökade denna möjlighet till resten av världen samt till korruptionsbrott. Sedan dess har listan över personer och organisationer som sanktionerats av USA blivit 1 623 sidor lång och innehåller nästan 37 000 namn.

Sedan Maastrichtavtalet (1992) och Lissabonavtalet (2007) inrättade Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) har EU efter USA blivit den näst största källan till sanktioner i världen. Även här är det tal om att ”upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratin, rättsstaten och god förvaltning”.(7) I likhet med USA har EU antagit ett nytt instrument för att straffa individer som bryter mot de mänskliga rättigheterna, ett slags europeisk Magnitsky-lag. Den 22 mars 2021 vidtog Europeiska rådet restriktiva åtgärder mot 28 ryska, kinesiska, nordkoreanska, libyska, eritreanska och sudanesiska personer och fyra organisationer.

Med en viss oskuldsfullhet utmålar sig EU här på samma sätt som USA som en riddare i vit rustning. Det är dock motsägelsefullt: trots att västmakterna till slut införde sanktioner mot Saudiarabien, på ett oorganiserat sätt och med varierande styrka, efter mordet på journalisten Jamal Kashogi 2018, undslipper Israel alltid deras vrede, trots resolutionen i Säkerhetsrådet från 2016 som för första gången fördömde ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967, inklusive i östra Jerusalem. Den pågående debatten inom EU om hur man ska förhålla sig till Ryssland har gett upphov till flera retoriska bedrifter. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tycks ha intagit samma position som USA, enligt vilka ”Nord Stream 2 inte kan uteslutas på förhand från listan över [preventiva] sanktioner”. ”Vi vill bygga morgondagens värld som demokratier med partners som delar samma idéer”. Bland de potentiella partners som skulle kunna ersätta den ryska gasen nämnde kommissionsordföranden en oljemonarki (Qatar), en diktatur allierad med det auktoritära Turkiet (Azerbajdzjan) och ett land styrt av militären (Egypten).

Rollen som riddare i vit rustning kräver att man själv är oklanderlig. Till exempel skulle man kunna hävda att visselblåsaren Julian Assange, som är efterlyst av USA och fängslad i London, är en perfekt kandidat för den politiska asyl som ingen medlemsstat är villig att ge honom. Flyktingkrisen fick dem att sluta respektera flyktingkonventionen från 1951. Under Frankrikes pågående ordförandeskap har Amnesty international dessutom uttryckt oro för attackerna mot de civila friheterna inom EU.(8) Vidare har USA bara ratificerat 5 av de 18 internationella fördrag om mänskliga rättigheter som finns.

Om västmakterna inte straffar alla diktaturer lika hårt är det för att USA anpassar sin användning av sanktionerna efter vad som är geopolitiskt mest gynnsamt för stunden. Indien har till exempel fördjupat sitt militära samarbete med Ryssland genom att underteckna en serie kontrakt mellan 2018 och 2020 vars värde uppgår till 13,5 miljarder dollar, utan att USA ansåg det nödvändigt att aktivera sin lag om bekämpandet av Amerikas motståndare (CAATSA, antagen 2017) mot Indien – en lag som bestraffar allt direkt eller indirekt stöd till den ryska försvarssektorn. USA uppvaktar Indien i hopp om att locka dem till sin antikinesiska allians. USA:s finansdepartement har dock inte visat samma prov på mildhet i förhållande till europeiska företag. 2019 utfärdade man böter till 25 av dem till ett sammanlagt värde på 1 288 miljarder dollar. Den brittiska banken Standard Chartered tvingades betala 657 miljoner dollar för att bland annat ha brutit mot embargot mot Iran. Den italienska banken UniCredit har betalat 611 miljoner dollar av samma skäl.

Om USA använder sig av sanktioner på ett pragmatiskt sätt för att försvara sina intressen, spelar de en annan, mer intern än internationell roll för européerna. Sanktionerna är mycket riktigt ”det enda utrikespolitiska tvångsinstrumentet som unionen besitter”(9): de har därför en stor symbolisk laddning som gör det möjligt för unionen att framstå som enad på den internationella scenen, och bekräftar dess existens genom åtgärder med ett starkt moraliskt innehåll. I den interna konflikten mellan Venezuelas president Nicolás Maduro och hans självutnämnde konkurrent Juan Guaidó har EU:s medlemsstater, efter USA:s exempel, med enad röst kritiserat vad de beskriver som en ”missad chans för demokratin”. För att bekräfta de riktade sanktionerna och vapenembargot 2019 hänvisade man med eftertryck till ”de medborgare [som] fruktar att gripas eller förföljas, inklusive deras familjer, för att ha gjort bruk av sina grundläggande fri- och rättigheter”. Den ryska invasionen har ändrat förutsättningarna. Trots att EU har varit splittrat i frågan om vilken linje man ska ha till Ryssland – mellan de baltiska staternas konfrontativa attityd och Tysklands som månar om sin gasförsörjning – har européerna nu slutit leden bakom USA.

Ryssland har förberett sig i flera år på denna kraftmätning. Systematiseringen av sanktioner har fått motsatta effekter än de eftersträvade, i synnerhet ett ökat stöd hos befolkningen för den sanktionerade regimen. Det var precis det som hände i Mali och Burkina Faso 2021 och 2022.

Medvetna om att de är sårbara för restriktiva åtgärder beslutade Ryssland sig för att anpassa sig, och till och med dra nytta av saken. Som svar på sanktionerna över invasionen av Ukraina har Moskva infört ett embargo på import av jordbruksprodukter från Europa, Nordamerika, Australien och Norge. Den protektionistiska effekten av denna åtgärd har gett en skjuts åt den inhemska produktionen. Jordbruks- och livsmedelsexporten nådde rekordhöjder på 30 miljarder dollar 2020, vilket är mer än naturgasen och har gjort Ryssland till en nettoexportör av jordbruksprodukter för första gången sedan den sovjetiska kollektiviseringen.(10)

På det finansiella området strävar Ryssland efter att begränsa sitt beroende av dollarn och det finansiella systemet som domineras av USA. Dess centralbank har ackumulerat stora valutareserver (motsvarande en tredjedel av landets bruttonationalprodukt) för att avskräcka motståndare från att attackera rubeln. Från och med 2018 började den, som första centralbank i en tillväxtmarknad, att sälja av sina dollarreserver och byta ut dem mot kinesiska statsobligationer (som Ryssland är den största utländska köparen av).

Ryssland har också förberett sig på att västmakterna ska destabilisera dess banksystem. 2015 sjösatte man sitt eget finansiella kommunikationsverktyg (SPFS) samt ett nationellt bankkort, Mir, som gör det möjligt att fortsätta utföra interna transaktioner i landet även om västmakterna skulle utesluta landet från Swift. 2021 ägde 87 procent av befolkningen ett Mir-kort. Dock utförs bara knappt en fjärdedel av alla transaktioner med det, eftersom den ryska medelklassen fortsätter att föredra västerländska kort som går att använda i utlandet.(11)

De senaste åren har Ryssland kunnat räkna med Pekings stöd i sin kritik av det ”internationella samfundet”, det vill säga FN och den explosionsartade ökningen av sanktioner sedan Sovjetunionens fall. ”Endast Säkerhetsrådets sanktioner är legala” och utgör ”ett viktigt verktyg för att reagera på hot i världen”, sade Rysslands FN-ambassadör Dmitrij Poljanskij under en debatt i Säkerhetsrådet den 6 februari 2022. Enligt samma logik meddelade Kinas ambassadör Zhang Jun att ”unilaterala tvångssanktioner (…) bara förvärrar styrkeförhållandena”. De utfärdande länderna är beroende av dem som av ”en drog”, slog han fast och krävde att de skulle ”upphöra genast”. Ryssland och Kina säger sig försvara principen om att man inte ska blanda sig i andra länders interna angelägenheter (artikel 2, paragraf 7 i FN-stadgan). På den punkten har Kina varit konsekvent, då man inte erkänt annekteringen av Krimhalvön. Strax efter att ryska stridsvagnar korsat den ukrainska gränsen intog Peking en mer dubbeltydig position, och kritiserade USA:s ansvar för upprinnelsen till situationen utan att stödja Rysslands våldsanvändning.

Ryssland och Kina förkastar dock inte helt principen om sanktioner. Sedan 1971 begränsar Kina sina handelsrelationer med länder som erkänner Taiwan som självständig stat. Ryssland ställde in charterflyg till Turkiet, återinförde visum och införde ett embargo på frukt och grönsaker efter att ett ryskt flygplan skjutits ned av den turkiska armén vid den syriska gränsen. Framför allt fördrar Ryssland och Kina att agera på ett mer förtäckt sätt, snarare än att öppet tillgripa unilaterala åtgärder. Till exempel har Moskva som svar på sanktionerna infört ett embargo på fläskkött från Europa, med den officiella motiveringen att de är oroliga för svinpesten från Afrika. Samma strategi använde Kina när man raderade Litauen från sina tullregister efter att detta land öppnat en ”representationsbyrå i Taiwan” – inte bara i huvudstaden Taipei, utan även i Vilnius. På ett mer officiellt sätt gick det till när Peking publicerade en lista med 14 klagomål efter att Australien hade krävt att ursprunget till covid-19 ska utredas. Sedan dess har australiensiska textilier, vin och kol haft svårt att passera den kinesiska gränsen.

Trots denna gryende aktivism stod Ryssland och Kina bara för fyra procent av de sanktionsrelaterade händelserna 2020, långt efter USA:s 53 procent.(12) Deras återhållsamhet förklaras också av en ekonomisk realitet: till skillnad från USA besitter inte Ryssland eller Kina något dollarvapen. Hotet om att förbjuda användandet av dollarn gör det möjligt för USA att pådyvla hela världen sina sanktioner, en omåttlig makt som Ryssland och Kina har svårt att försvara sig mot. Deras bilaterala handelsavtal i dollar hade sjunkit till 46 procent 2020 från 90 procent 2015. 23 ryska banker är kopplade till det kinesiska finansiella kommunikationssystemet CIPS (bara en kinesisk bank är kopplad till det ryska systemet SPFS). Med en trafik motsvarande endast 0,3 procent av den som pågår på Swift är dock CIPS bara en nödlösning och ingen seriös konkurrent till den västerländska motsvarigheten.

Jämfört med Kina och Ryssland tycks Europa ha förlikat sig med sin maktlöshet. EU led ett nederlag utan att riktigt reagera när USA drog sig ur kärnkraftsavtalet med Iran 2018. Trots uppmaningar från medlemsstaterna att avvakta var Swift, vars säte ligger i Bryssel, snabba med att utestänga iranska banker, av rädsla för att drabbas av indirekta amerikanska sanktioner. EU-kommissionen har försökt upprätta ett ”särskilt verktyg” för att garantera att handelsförbindelserna med Iran fortsätter fungera. Men den första transaktionen genomfördes först i mars 2020 och gällde medicinsk materiel – som dessutom hade godkänts av amerikansk lag. Mekanismen kan teoretiskt sätt garantera att importen av olja fortsätter, men bara inom ramen för undantag som godkänns av Washington. Det spelar dock mindre roll för inget europeiskt företag har ändå erbjudit sig att köpa oljan: försäkringsbolagen vägrar garantera lasten för de få sjöfartsbolag som kan frakta sådana varor.

Hur långt kommer sanktionsspiralen att gå? Bidrar inte de personliga sanktionernas stigmatiserande karaktär och västmakternas godtyckliga sätt att använda sig av dem till att försämra ett redan spänt internationellt klimat? Den tidigare franske ambassadören Gérard Araud kritiserade på de grunderna en ”konfliktbaserad diplomati baserad på en unilateral moralism” (tweet den 13 februari). Som språkrör för en viss realism påminde han att ”även diktaturer har legitima geopolitiska intressen” (tweet den 15 februari). Tjänar verkligen den diplomatiska bojkotten av de olympiska spelen i Peking, som USA inledde för att markera mot brotten mot uigurerna, de syften som man hävdar? ”Medan konflikterna blir allt fler och spänningarna ökar utgör den olympiska freden en chans att övervinna det som skiljer oss åt och återfinna vägen till en varaktig fred”, påminde FN:s generalsekreterare Antonio Guterres i en tweet den 28 januari. I ett uttalande riktat till Säkerhetsrådet den 15 september 1997 påminde Generalförsamlingen att sanktioner är en ”sista utväg” när alla andra åtgärder misslyckats. Genom att invadera Ukraina den 24 februari avbröt Putin på ett brutalt sätt de maratonförhandlingar som den franske presidenten och den tyske kanslern hade bedrivit mellan Kiev, Moskva och Washington för att nå en diplomatisk lösning på konflikten. Den ryska vetorätten i FN:s säkerhetsråd omöjliggör dock alla försök till att anta lagliga sanktioner för detta flagranta folkrättsbrott. Även om en stor grupp länder tydligt har fördömt invasionen saknas några viktiga länder på den listan. Inte minst Pakistan, Indien och Kina, som sedan ett år tillbaka konfronteras av en ny västerländsk militärallians mellan USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland. Samtidigt förbereder de västerländska parlamenten sig på att anta nya sanktioner mot Ryssland. Kriget påminner om faran i att försumma den kollektiva säkerheten alltför mycket. En kedja av unilaterala åtgärder, som är ett påvert alternativ till diplomati, har nu bidragit till ett krig i Europa.


 

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Defending Ukraine Sovereignty Act of 2022 , USA:s senat, Washington DC, 12 januari 2022.
David Broder, ”Give presidents a break on automatic sanctions”, International Herald Tribune, Neuilly-sur-Seine, 24 juni 1998.
Jfr. utdrag från panelsamtalet ”Les sanctions ciblées au carrefour des droits international et européen”, Pierre-Mendès-France-universitetet, Grenoble, 10 maj 2011.
Europeiska Unionens Domstols dom (CJCE) nr. C-415/05, ”Kadi och AL Barakaat International Foundation mot Rådet och Kommissionen”, 3 september 2008.
Gabriel Felbermayr et al., ”The global sanctions data base”, European Economic Review, vol.129, Amsterdam, oktober 2020.
Peretz Pauline, ”Un tournant humanitaire de la politique étrangère américaine ? Carter et l’émigration des Juifs d’Union soviétique”, Revue d’histoire moderne et contemporaine, vol. 3, nr. 54, Paris, 2007.
Riktlinjer, meddelande från Europeiska rådet 7 juni 2004.
”Recommandations d’Amnesty International à la présidence francaise du Conseil de l’Union européenne”, 2 februari 2022.
Ramona Bloj, ”Les sanctions, instrument privilégié de la politique étrangère européenne”, Questions d’Europe nr. 598, Robert-Schumann-stiftelsen, Strasbourg, 31 maj 2021.
David Teurtrie, Russie : le retour de la puissance, Armand Colin, Malakoff, 2021.
Ibid.
Ivan Timofeev, ”Sanctions against Russia. A look into 2021”, rapport nr. 65, Russian International Affairs Council, Moskva, 2021.

Inrikes 22 januari, 2025

De hackar hatet

My Vingrens arbete med att infiltrera extremhögern visas i dokumentären ”Hacking hate”. Foto: Iván Blanco.

Den globala extremhögern är på uppgång, efter Donald Trumps seger i USA. Nu bildas nya nätverk, från radikaliserade ungdomar till pengastinna projekt för rashygienens återkomst. Emot dem står ett par unga, svenska granskare.

– Jag blev besatt, säger My Vingren över en kopp svart kaffe på Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm.

– Jag funkar så generellt. När det är något jag inte förstår så sätter jag gasen i botten och har svårt att släppa det.

Hon har huvudrollen i regissören Simon Kloses Hacking hate, som i somras vann pris för bästa dokumentär på den prestigefyllda filmfestivalen Tribeca i USA. I Sverige hade filmen premiär den 17 januari. På affischen löses My Vingrens ansikte upp i ett pixlat kaos.

Dokumentären följer hennes långvariga infiltration av en högerextrem chatt på samtalsappen Telegram. Bakom gruppen står en mystisk amerikan, bosatt i Norge, med aliaset Strength 38.

– Han presenterade sig som en radikal nationalsocialist i de här grupperna, berättar hon.

Ledaren visar sig senare vara i 30-årsåldern. De övriga medlemmarna i Telegramkanalen beskriver My Vingren som ”väldigt unga”, vissa i åldern 15–16. Och sammanhanget de deltog i överraskade henne.

Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande.

– De var inte bara aktiva på nätet, utan arrangerade flera träffar i Norge och Sverige där de tränade och festade. Jag hade inte sett det tidigare utanför de etablerade högerextrema grupperna.

Själv halkade hon in i kanalen på ett digitalt bananskal. Eller snarare hennes karaktärer: en tränings- och historieintresserad man som kallade sig ”Mjölner” och hans ”trad-fru” med en fäbless för barnuppfostran och handarbete.

– Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande. Kunde jag bli inbjuden till något utan att egentligen göra något aktivt för att bli det?

Båda hade konton på Instagram som följde de stora högerextrema influerarna. My Vingren poängterar att de aldrig själva lade upp nazistiskt eller rasistiskt innehåll, utan höll sig till intressen som uppskattas i de miljöerna. Men trots att ”Mjölner” mest postar inlägg om självhushållning och husrenoveringar bjuds han in till en gruppchatt på Instagram.

– Det är kanske 30 konton, som alla skriver halvrasistiska grejer och delar länkar. Jag tror att det var ett test för att se om man blir upprörd och väljer att gå ur, eller om man stannar kvar.

Det blev början på en jakt på Strength 38:s verkliga identitet. Hon har spårat mannen från barndomens USA, via tiden som nazistisk influerare, till en karriär som internationell rekryterare för ryska Wagnergruppen.

Varför mannen startade en nazistisk Telegramkanal för svenska ungdomar kan hon inte säga säkert, även om hon beskriver det som en ”påverkansoperation”. Men rent konkret har hon full koll på vad han ägnade sig åt:

– Han får in personer i gruppen och gör dem positivt inställda till våld, får dem att träna på våld, och uppmanar folk att begå terrorattentat på egen hand.

My Vingren (bilden) är inte den enda svenska journalist som tagit sig in i högerextrema kretsar under de senaste åren. Under våren 2024 publicerade Kalla fakta en prisbelönt granskning, där de under flera månaders tid hade en reporter på insidan av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

Reportaget kunde visa att det fanns en tät relation mellan partiets öppna och dolda kommunikation, under ledning av kommunikationschefen Joakim Wallerstein. En senare granskning av tidningen Expo (15/5) visade att partiet spred allt från vit makt-budskap till glorifieringar av Unabombarens manifest.

Daniel Andersson tackar nej till att ställa upp på en intervju om att infiltrera högerextrema miljöer, med hänvisning till att Kalla faktas granskning ”inte handlar om politik och ideologi utan om dold opinionsbildning”.

En som tagit sig in på insidan av USA:s ytterhöger är Patrik Hermansson. Under Trumps framgångsrika valkampanj 2016 wallraffade han inifrån den framväxande alternativhögern i USA, med täta band till Sverige.

– Man blir avtrubbad, säger han om tiden på insidan av extremhögern.

– Man börjar inte hålla med dem, man blir mer och mer arg på dem. Men samtidigt börjar saker man reagerade på innan att flyga över huvudet. Få saker gör en chockad.

Efter vit makt-marschen i Charlottesville 2017, då en nynazist mördade en motdemonstrant genom att köra in i en folkmassa med bil, hamnade rörelsen på nedgång.

– Jag trodde det skulle vara ännu större och ännu värre, berättar Patrik Hermansson.

– Jag deltog i olika chattgrupper kring det. De menade att det skulle dra 10 000, och det blev mycket mindre. Efteråt var de besvikna på sig själva, på grund av att inte så många kom som man hoppats på.

Även han själv bidrog till att luften gick ur rörelsen.

– Det var pinsamt att jag var där, och de lade ned. Samtidigt var det för många den sociala grejen som var attraktionen. När den biten försvann så hittade man det på andra ställen.

De driver rasbiologi som en elitistisk startup.

Men enligt Patrik Hermansson dog inte rörelsen – snarare bytte den skepnad. I en ny granskning har han assisterat en kollega, Harry Shukman, som infiltrerat högerkretsar.

Under två års tid arbetade de med att nysta upp ett nätverk med kopplingar till både it-miljardärer och personer inom nativitetsrörelsen, som kombinerar ett fokus på ökat barnafödande med rasideologiska föreställningar.

Läs mer

– Det är väldigt extrema idéer som har slagit rot i toppen av samhället, och man vågar vara mer explicit i att uttrycka det. I dag kan du få in mycket pengar och organisera dig på ett nytt sätt. Det finns företag, pengar, legala strukturer och anställningar.

– De driver rasbiologi som en elitistisk startup.

Under den senaste infiltrationen var han en av mycket få personer som kollegan Harry kunde prata med om sitt arbete.

– Man måste hela tiden tänka på säkerheten och hans mentala hälsa. Rent strategiskt måste man coacha någon att bli bra på att vara högerextremist.

Under hans egen infiltration var det bara två personer som kände till vad han arbetade med: hans närmaste chef och hans partner.

– Det blev ganska mycket, periodvis. Stressen över att bli upptäckt påverkar en hela tiden.

My Vingren berättar att hon inte påverkades nämnvärt av tiden i chattkanalerna.

– Jag är ganska bra på att gå in i ett rum och tänka att ”nu är det ett jobb”. Det är som att jag har en knapp jag trycker på. Och när jag slutar jobbet så trycker jag tillbaka och blir mig själv igen.

Det var en infiltration som var särskilt jobbig, men den befinner sig utanför filmens värld.

– I januari 2024 råkade jag komma med i en grupp där några svenska 13-åringar planerade våldsamma aktioner. Det var jobbigare eftersom det var en fara som låg väldigt nära i tid.

Läs mer

– Jag hade kollat på högerextremt material på Tiktok och blev inbjuden till Discord innan jag hamnade i den gruppen.

Där tvingades hon, i samråd med tidskriften Expo, till sist själv att ingripa. När ungdomarna bestämde sig för att utföra ett våldsdåd i södra Stockholm varnade hon Polisen för vad som höll på att hända, samtidigt som hon i chatten försökte få gärningspersonerna att stanna kvar på torget i Liljeholmen.

– De kunde hitta vilka det var genom att kolla på chatten vi haft, berättar hon för Flamman.

– Det är min mest aktiva wallraff. Det var väldigt dramatiskt.

Utrikes 22 januari, 2025

På andra sidan gränssnittet

Under de senaste 18 månaderna har palestinska studenter försökt upprätthålla sina studier på distans, trots en våldsam ockupation och bristande elförsörjning och internetuppkoppling. Foto: Hassan Jedi/Anadolu.

Under 18 månader av krig har internet möjliggjort arbete både i krigets Gaza och på den allt mer våldsamma Västbanken. Men för att få uppkoppling krävs uppfinningsrikedom.

Aahed Zarouks internet är snabbt som fan. Han är 35 år, UX-designer (user experience) och mjukvarutvecklare med utbildning från UCLA i Kalifornien och bor i Gaza stad.

– Det kanske inte är helt lagligt, säger han med ett leende.

Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.

Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.

Motståndskraft. 2018 delades bärbara datorer ut till eleverna på palestinska Ziad Abu Ein-skolan i Ramallah på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT.

Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.

Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.

– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.

Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.

Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.

– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.

Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.

– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.

Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.

Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.

I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.

Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.

Högutbildade. En examensceremoni vid Gazas tekniska högskola sommaren 2021. Den palestinska befolkningen i Gaza är ung och högutbildad, men har svårt att hitta arbete i området. Foto: Ahmad Hasaballah/Zuma/TT.

– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.

Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.

Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.

– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.

Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.

– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.

Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.

Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.

Lugn i stormen. Palestinier passerar marknaden i Jabalia i börja av november 2023. Foto: Abed Khaled/AP.

Men allt detta var före kriget.

Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.

De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.

Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.

På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.

En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.

I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.

Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.

Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.

Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet

– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.

Kommentar/Kultur 21 januari, 2025

För bra? Belöningen för framgång blev kicken. Foto: Matilda Rahm.

Jag är i grunden för en snabbfotad personalomsättning på attraktiva kulturposter. Alltför många gånger har jag sett intendenter och chefer bli lata och förlora nyfikenheten på samtidens rörelser och klamra sig fast vid trender som en gång gjort dem intressanta och heta.

Men när det i helgen kom ut att Athena Farrokhzad och Ida Lindes förordnande på en av Sveriges största litteraturscener inte förlängs efter bara två år, undrar jag om det ändå inte gått för långt åt andra hållet.

I vanliga fall inom offentlig sektor brukar tjänster förlängas automatiskt såvida det inte skett dramatiska personalhaverier eller ekonomisk förskingring. Det som skaver är Athenas höga profil i Palestina-frågan, som diskuterades på kultursidorna för ett år sedan. Men oavsett vad man tycker om lämpligheten i att förena en offentlig roll med aktivism, så är det kvaliteten som måste avgöra.

Läs mer

I just det här fallet handlar det om en sällsynt framgångsrik programläggning där varje författarsamtal med världsnamn sålts ut till sista stolen till en rockkonsertjublande publik. Jag har själv besökt evenemangen och upplevt ett ovanligt varierat sällskap, en gång med ett gäng gymnasister från Tensta som deltog i en bokcirkel om Frantz Fanon, på fritiden.

Ordet jag kommer att tänka på när det gäller duon Farrokhzad-Linde är succé. Att de inte får fortsatt förtroende framstår som självskadebeteende av Kulturhuset. Gillar inte cheferna när det går bra?

I väntan på kulturkanon kan man roa sig med att se sig omkring efter den eftersökta excellensen i samtiden. Men om något som uppfyller alla kriterier på spjutspets och popularitet läggs ned, så undrar i alla fall jag om våra tjänstemän känner igen stor konst när den serveras framför näsan.

Nyheter/Utrikes 21 januari, 2025

Miljonrullning till Trumps republikaner från friskoleparet Bergström

Hans och Barbara Bergström besöker Engelska skolan i Stockholmsförorten Gubbängen i november 2021. Foto: Alexander Mahmoud / DN / TT

Bara under valkampanjen 2024 har Hans och Barbara Bergström, paret bakom skolkoncernen IES, donerat över två miljoner till den amerikanska högern – trots att Hans Bergström kallat kampanjen ”usel”, och Donald Trump en ”dömd brottsling”

1,77 miljoner svenska kronor. Så mycket har Hans Bergström, grundare av Internationella engelska skolan (IES) donerat till republikanska kandidater i USA – enbart under de två åren inför valrörelsen 2024. Hans hustru Barbara Bergström, som även är medgrundare till skolkoncernen, har donerat motsvarande 365 000 kronor till högerpartiet under samma period.

Sammanlagt rör det sig om mer än två miljoner kronor under 2023 och 2024, visar öppen data från det amerikanska registret över donatorer.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016

Bernie Moreno, en stark allierad till Donald Trump och nytillträdd senator för Ohio, är en av de tre kandidater som enligt registret tagit emot störst summor från paret under de senaste två åren. Moreno har bland annat anslutit sig till Trumps påståenden om att valet 2020 ”stals” av demokraterna.

Bland de andra finns abortmotståndaren Dan Crenshaw och Roger Wicker – en av de 22 republikaner som redan 2017 begärde att USA skulle lämna Parisavtalet. Tidigare under 2020-talet har paret även stöttat Trumpvänliga kandidater som David Perdue.

De allra största gåvorna från paret Bergström går dock inte till individer, utan till den politiska kommittén NRSC, som syftar till att säkra en republikansk majoritet i den amerikanska senaten.

Samtidigt har Hans och Barbara Bergström även donerat till moderata och Trumpkritiska republikaner som Peter Meijer, som var en av de tio republikanska kongressledamöter som röstade för att väcka åtal mot presidenten efter stormningen av Capitolium. 

Våren 2024 gick en mindre donation också till kommittén The Great Task, grundad av republikanen Liz Cheney som senare valde att stötta Demokraterna i presidentvalet.

I ett mejl till Flamman beskriver sig Hans Bergström som en ”Nikki Haley/Liz Cheney typ av republikan”, som ”aldrig kunnat rösta på Donald Trump”. Han berättar även att han röstade på Kamala Harris i höstens presidentval:

”[D]et senare för att få ett slut på epoken Trump och förhoppningsvis bidra till att det Republikanska partiet – grundat av Abraham Lincoln – skulle kunna återgå till en mer moderat och sansad kurs”.

I mejlet skriver Hans Bergström att hans donationer ”har inriktats på att i primärvalen främja kandidater som visat en självständig hållning mot Trump”.

Paret Bergström bor i USA sedan 2003. I dag är de bosatta i staden Boca Raton i Florida, som ligger fyra mil söder om Donald Trumps residens Mar-a-Lago, och är känd för sina förstklassiga golfbanor och eleganta bostadsområden.

Paret har även tidigare uppmärksammats för sitt stöd till högerpolitik. 2023 kunde Expo avslöja att paret skänkt över tvåhundra tusen kronor till tidskriften DSM, som spridit konspirationistiskt och antisemitiskt innehåll, däribland ifrågasättande av antalet offer för Förintelsen. 

Strax efter Trumps valseger i november 2024 skrev Hans Bergström en debattartikel för Timbro, där han beskrev Trump som en ”dömd brottsling”, ”skrävlande egomaniac” och ”bluffmakare”. Han menade att man vunnit trots en ”usel” valkampanj, med förklaringen att åren med president Biden lett till ännu större missnöje. 

Den Bidenpolitik som Hans Bergström specifikt beskyller är dock ”den öppna gränsen mot Mexiko, som skapat känslan av anarki och hot mot säkerheten”, ”biologiska pojkar i flickidrott” och att Demokraternas egna ”galenpannor” ropat ”from the river to the sea”. Texten avslutas med en förhoppning om att mycket av det Trump utlovat under sin kampanj bara ska ha varit ”bombasmer”.

Läs mer

Paret Bergström grundade Internationella engelska skolan 1993. I dag äger de fortfarande en betydande del av verksamheten via stiftelsen Hans and Barbara Bergstrom Foundation, med säte i Boca Raton. Stiftelsen har ett marknadsvärde på drygt 551 miljoner svenska kronor.

Internationella engelska skolan omsätter 3,7 miljarder årligen, varav den överlägset största delen kommer från svenska staten i form av skolpeng. 2023 rapporterade SVT att en halv miljard kronor skickats till skolkoncernens största ägarbolag Paradigm Capital.

Totalt har Hans Bergström donerat drygt 7,6 miljoner kronor till politiska ändamål sedan januari 2006, då han lämnade en första gåva om 200 dollar till Republikanernas senatskommitté. Barbara Bergström har skänkt drygt 700 000 kronor till republikanska kandidater och kommittéer. I bådas fall är det uteslutande Republikanerna som tagit emot gåvorna.

Särskilt mycket har paret skänkt sedan Donald Trumps övertagande av partiet 2016. I synnerhet har donationerna ökat under 2020-talet – där de redan skänkt mer pengar än under hela det föregående decenniet.

Artikeln har uppdaterats med mejlsvar från Hans Bergström.

Inrikes 21 januari, 2025

Svenska Marockokritikern: ”De dödshotade mig”

Jan Strömdahl, Västsaharakommitténs tidigare ordförande, under Ship To Gaza-kampanjen. Foto: Fredrik Persson/TT

Danska Global aktion fick sin lokal brandbombad förra veckan. Motivet misstänks vara organisationens arbete mot Marockos ockupation av Västsahara – något som lett till hot även för svenska engagerade. ”Jävla skurkland!”, säger Ciczie Weidby (V), som nyligen besökte området.

Flamman rapporterade tidigare om måndagens brandattentat mot den danska solidaritetsorganisationen Global aktions lokaler i Köpenhamn, där Marocko-nationalistiska budskap som ”Sahara belongs to Morocco” sprejades på gatan utanför. 

Dansk polis utreder fortfarande dådet, men i ljuset av klottret har organisationen redan gått ut och kopplat det till sitt engagemang för det av Marocko ockuperade Västsahara, och stöd till separatistgruppen Polisario. Ockupationen har pågått sedan 1975, och fördömts av bland andra Human Rights Watch, som menar att myndigheterna begränsar mänskliga rättigheter och trakasserar och fängslar regimkritiker.

Även svenska organisationer som är aktiva i frågan har haft en hotbild mot sig, berättar Jan Strömdahl, tidigare V-politiker och svenska Västsaharakommitténs förra ordförande. 

Han skriver till Flamman att både han och hans dotter dödshotades 2013 av ”några marockaner med anknytning till ambassaden” på grund av sitt engagemang i frågan, kopplat till att han hjälpt en papperslös Västsaharaflykting i Sverige att ge ut en Marockokritisk bok. 

Så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt.

I en polisanmälan om olaga hot citeras meddelanden från tre olika okända telefonnummer, med innehåll som ”Yes ni måste likvideras om ni fortssätter [sic] att hjälpa terroristmaffiagruppen polisario”, ”vi kommer att hitta honom och skicka honom i en svart säck till Marocko” och ”du och din familj ska bort”. Utredningen lades dock ned, då polisen inte kunnat spåra numren.

En torsdagseftermiddag 2016 spränger någon Jan Strömdahls brevlåda på Långholmen i Stockholm. En granne som ”känt doften av krut” hör av sig, och händelsen anmäls till polisen, men misstankarna om att motivet är hans långvariga stöd för Västsahara går aldrig att bekräfta.

Även därefter har trakasserierna fortsatt, enligt Strömdahl. Så sent som i december 2024 ska en släkting till den papperslösa flyktingen ha blivit hotad i Marocko.

Föreningens nuvarande ordförande Josefine Malm (bilden) vill inte spekulera vidare i de incidenter som Jan Strömdahl nämner. Även hon är dock van att få mothugg, ofta i stor skala.

– Det går inte att säga om det står för privatpersoner eller något mer organiserat, men så fort man skriver eller säger något om det här dyker någon sorts pro-marockansk ”trollnärvaro” upp, både på internet och fysiskt, berättar hon för Flamman.

– När vi har haft riksdagsevenemang har det också kommit utklädda pro-marockaner som har börjat skrika, kasta flygblad och blivit utburna av Säpo. Sådana saker händer. 

Hon känner Global aktions ordförande Morten Nielsen och flera andra engagerade, och har sett bilder på den utbrunna lokalen i Köpenhamn.

– Det är superotäckt, grovt. Hade någon befunnit sig där hade det varit fara för liv, men det är också så mycket som förstörts. De har funnits i många år, och säkert haft sina arkiv där. Vi hoppas på polisutredningen, och att få veta om enskilda eller något större ligger bakom. 

Josefine Malm menar att EU-beslutet i oktober om att förbjuda avtal mellan EU och Marocko från att inkludera Västsahara har satt frågan på tapeten igen. Högtidlighållandet av ett viktigt årtal spelar också in.

– Det är 50 år av ockupation i år, något organisationer i hela Norden kommer att uppmärksamma. Det pratas mycket Västsahara just nu, och det är klart man tänker att det kan hänga ihop med det här attentatet. Det har eskalerat. Men som svensk organisation har vi också Sverige i ryggen, vi har stuckit ut hakan i den här frågan i väldigt många år.

Riksdagsledamoten Ciczie Weidby (V) (bilden) besökte Västsahara bara härom veckan, tillsammans med partikollegan Tony Haddou. Anledningen till besöket var Solidarity summit, en konferens som anordnas i ett av Västsaharas flyktingläger. 

På plats var också klimataktivisten Greta Thunberg, som enligt Josefine Malm tagit emot en ”enorm” kritik i sina kommentarsfält. Organisatörerna var två svenska aktivister, som cyklat jorden runt för att höja medvetenheten om frågan.

– Som alltid när man åker till Västsahara bodde vi hos familjer, som öppnar upp och erbjuder sina hem. Man får verkligen ta del av hur livet i lägren är, med långvarig fattigdom och beroende av hjälporganisationer, säger hon, och fyller i:

– Men det är aldrig farligt på samma sätt som det kan vara för västsaharier som bor i de ockuperade områdena. Där är det sjuk repression och övervakning, människor bara försvinner hela tiden.

Hennes engagemang i frågan sträcker sig över flera decennier. I hennes fall har det snarare gett upphov till frågetecken än fara.

– Jag har suttit i riksdagens Västsaharanätverk i flera år, och aldrig upplevt att mitt engagemang lett till något negativt eller hotfullt. Den vanligaste kommentaren är snarare ”jaha, var ligger det?”, från folk som tänkte resa på semester till Marocko och inte hade någon aning.

Ciczie Weidby hoppas att fler nu ska få upp ögonen för Västsahara.

– Många politiskt engagerade i min ålder känner nog till frågan, men också som en som ofta flyger under radarn. Det är frustrerande att känna att nästan ingen ser förtrycket de utsätts för, Marocko kan bara fortsätta fiska och plocka ut naturtillgångar bäst de vill. Jävla skurkland!

Flamman har sökt Marockos svenska och danska ambassad.

Ledare/Opinion 21 januari, 2025

Armarna uppåt, sträck

Under sitt tal på Donald Trumps presidentinstallation gjorde Elon Musk slutligen fascisthonnör. Foto: K.C. Alfred/San Diego U-T/Zuma/TT.

Världens rikaste man gör en nazistisk honnör inför USA:s samlade elit. Kampen om demokratin är här – och den som inte har ett ord att säga om ohämmad kapitalism gör bäst i att stanna hemma.

”Det här var ingen vanlig seger”, förklarade Elon Musk i sitt korta tal under Donald Trumps installation. ”Det var ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.”

Sedan gör världens rikaste man en nazisthälsning för att tacka väljarna. Två gånger, så att vi inte ska tvivla på vad vi ser. Det har länge varit uppenbart var han står – men nu kan ingen längre förneka det. Det var förstås också syftet. För lika mycket som gesten var en ideologisk manifestation vill han visa sin makt. Att han kan göra vad som helst utan konsekvenser. Jag hoppas att han har fel.

Frågan är vad vi andra gör med informationen.

Att kritisera en fascisthonnör är ett enkelt moraliskt Turingtest. Den som slätar över vad Elon Musk har gjort står på tyranniets sida över demokratin. Därför ska det bli intressant att se hur hans svenska hejarklack agerar nu.

Läs mer

Bara en dag innan talet suckade Timbro-skribenten Erik W. Larsson att Elon Musk tråkigt nog inte kommer att kunna sparka tillräckligt många lata postarbetare på grund av facken. Den liberala ledarskribenten Sofia Nerbrand har hävdat att ”[m]ycket få individer har någonsin haft en sådan positiv inverkan på människors liv”, och att ”Trump och Musk är värda att lyssna på.” Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Adam Cwejman har å sin sida slagit fast: ”Eliten ogillar Musk för att de ogillar yttrandefrihet”.

Inte ens att Elon Musk länge har varit världens främsta spridare av antisemitism har avskräckt medlöparna. Frågan är vad de säger nu när armen till slut sträcktes ut i luften. Ligger de lågt, i väntan på rätt tidpunkt att driva samma politik i Sverige, eller möts vi av uppriktig ånger? Jag har mina farhågor.

På en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Men en viktigare fråga är om människor med ett mer välutvecklat demokratiskt impulssystem också är beredda att börja prata om den svällande elefanten i rummet – oligarkernas ofantliga rikedomar. I publiken stod fler malliga mångmiljardärer som Mark Zuckerberg och Jeff Bezos, som likt den övriga teknikoligarkin alla har kysst ringen genom att donera motsvarande 11 miljoner kronor till presidentens uppstartsfond. I går (20/1) kunde Dagens Nyheter avslöja att Daniel Ek inte velat vara sämre, utan även han lagt en hemlig donation.

Samtidigt har Donald Trump anslutit sig till deras plutokratklubb genom att lansera kryptovalutan $Trump som omedelbart rusade till ett värde på 110 miljarder kronor.

Det var länge sedan världen såg en sådan koncentration av makt. De här männen avskyr inte bara folkstyret, de vill även krossa facken, välfärdsstaten och klimatkampen. De vill störta några av de bästa frihetsskapande innovationer som historien har sett, och i varje enskild fråga står de på samma sida som eliten.

Läs mer

Vi kan förstås inte påverka det som händer i USA, däremot vad som händer här.

Sverige ligger i världstoppen vad gäller miljardärer per capita, fem av åtta partier är beredda att kringgå lagen för att ta emot hemliga donationer, och trots ett kompakt folkligt motstånd mot vinster i välfärden får de rovgiriga koncernerna finnas kvar oavsett regering – medan Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson skryter om att han ”skickar sms då och då [till statsminister Ulf Kristersson] och säger när jag tycker att han varit duktig”.

Samma utveckling sker alltså inför våra ögon, även om vi ligger några år bakom. Den som nu inte talar klarspråk om kapitalismen, har inte heller något vettigt att säga om demokratin.

Och på en punkt måste jag ge Elon Musk rätt. Visst står vi vid ett vägskäl för den mänskliga civilisationen.

Kultur 21 januari, 2025

Elektromusikens farmor dumpade Sverige

En minneskonsert med Catherine Christer Hennix ges den 26 januari på Mint i Stockholm. Foto: Ari Marcopoulos.

Catherine Christer Hennix (1948–2023) blandade matematik med drone och asiatisk musiktradition. Nu arrangerar konsthallen Mint en minneskonsert. Flamman pratar med den konstnärliga ledaren Emily Fahlén.

Hur kommer det sig att Hennix fick jobba med alla de stora namnen som La Monte Young?

– Hennix var en pionjär inom dronemusik och var tidig med att göra datorgenerad musik, hon sökte sig till likasinnade utövare under hela sin livstid, La Monte Young var en av dem.

Hon fick en soloutställning på Stedelijk-museet i Amsterdam, men aldrig i Sverige. Varför?

– Min uppfattning är att den experimentella musikscenen i Sverige har varit bättre på att följa hennes arbete än konstvärlden. När jag fick möjlighet att uppleva hennes musik live våren 2023 på Editions i Stockholm, var det hennes första konsert i Sverige på 50 år. Det var ett av mitt livs största konstupplevelser.

Hur skulle du beskriva hennes musik?

– Kontemplativ, intensiv, spirituell och komplex, ibland med väldigt hög volym.

Läs mer

Hur förhåller sig hennes matematiska intresse till musiken?

– Hennix undervisade i många år i matematik på amerikanska universitet och ägnade sig framför allt åt intuitiv matematik och logik. Hon var intresserad av oändligheten som uttryck och form.

Den 26 januari presenterar Mint på ABF-huset i Stockholm (där Hennix inledde sin bana), tillsammans med Blank Forms och Vassa Tassar, en heldags minneskonsert.

Rörelsen 19 januari, 2025

Antikapitalism är handling – inte radikala paroller

Pelle Dragsted vid Enhetslistans extrainsatta årsmöte i Köpenhamn den 14 december. Foto: Emil Nicolai Helms/Scanpix/TT.

Socialismen handlar inte om att ständigt ropa det mest revolutionära, utan om praktiskt arbete för att flytta makten till folket.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Budskapet i Mikkel Bolts krönika 18 december är omisskännligt: ​​Enhetslistan har nu äntligen sålt ut. Om det någonsin fanns något att sälja? Samma Bolt dödförklarade vänstern redan för sju år sedan med orden: ”Enhetslistan, men också hela vänstern, måste bort. Den fungerar i dag bara som ett hinder för en revolutionär position.”

Några år senare framförde Bolt (lyckligtvis misslyckade) uppmaningar att avstå från att rösta i folketinget. Enligt Bolt måste syndafallet tydligen dateras till den tid då vänstern kämpade för allmän rösträtt och därmed gav vika inför den borgerliga demokratins tristess och anpassning.

På så sätt ansluter sig Bolt till en lång tradition, särskilt närvarande i akademiska kretsar, där den sanna vänstern periodvis dödförklaras. Oftast i en stil som inte lämnar några tvivel om att dödsdomens författare sitter på den korrekta och renläriga tron. Inte olikt studenten Skodsborg i Hans Scherfigs satiriska roman Idealister, som generöst ställer sitt eget överskattade intellekt till förfogande för att vägleda de egensinniga massorna. Men givetvis helst utan att behöva delta i den trista praktiska klasskampen.

Men rykten om den systemkritiska vänsterflygelns död är överdrivna även denna gång. Åtminstone när det kommer till Enhetslistan. 

I sin krönika tar Mikkel Bolt till en rad osanna påståenden för att slänga smuts på vår kista. Bolt hävdar att vi i Enhetslistan har övergett antirasismen, internationalismen och solidariteten med världens förtryckta. Just när Bolts ord trycktes stod vår talesperson i medborgarfrågor Peder Hvelplund i spetsen för kritiken mot högern och socialdemokraterna i den nationella rättighetskommittén. Samtidigt engagerade vår unga samarbetsorganisation, Rödgrön ungdom, hundratals unga på utbildningsinstitutioner och bostadsområden över hela landet i en kampanj mot de strikta reglerna för medborgarskap. 

Rosa Lund har som mångårig migrationspolitisk talesperson fått stå ut med hotelser och smutskastning som få andra politiker i landet på grund av Enhetslistans entydiga antirasism. Internationell solidaritet är också, som alltid, central för oss. I motsats till Bolts påståenden har partiets avdelningar och aktivister över hela landet från Ålborg till Esbjerg över Sorø till Bornholm varit drivande i demonstrationer och protester mot det smutsiga kriget från dag ett efter Israels attack mot Gaza. 

I Folketinget hann det inte gå en vecka innan vi genom förfrågningar, samråd, resolutioner eller ministerfrågor försökte pressa regeringen att avsluta sina eftergifter till Netanyahus terrorregim. Men den här sortens prosaiska aktiviteter inom och utanför Christiansborg stör inte estetikprofessorns eteriska analyser.

Bolt har också fel i sitt huvudpåstående att vi i Enhetslistan har gett upp våra ambitioner om socialismen och accepterat kapitalismen som historiens slut. Enhetslistan är nu som alltid ett antikapitalistiskt parti. Utvecklingen i omvärlden bekräftar oss – inte minst vid denna tidpunkt – att kapitalismen är fullständigt oförmögen att lösa de kriser vi som mänsklighet står inför. Oavsett om vi pratar om exploderande ojämlikhet, klimatförändringar eller de oligarkiska tendenser som alltmer utmanar själva folkstyret. 

Detta beror på två av kapitalismens inneboende egenskaper.

För det första att rikedom och därmed också politisk makt och inflytande ständigt strömmar uppåt mot en mäktig elit. För det andra att det är strävan efter avkastning på investeringar som styr ekonomins inriktning snarare än demokratiska beslut.

Dessa egenskaper kan motverkas genom politiska reformer uppifrån och folklig organisation underifrån. Men de kommer inte att försvinna så länge som kapitalismen är den organiserande principen.

Än så länge tror jag faktiskt att Bolt och Enhetslistan delar analys.

Men vad innebär det att vara antikapitalist? Det är här vattnet delar sig. När man läser Bolts krönika kan man få intrycket att förändringarna kommer om vi bara använder de mest revolutionära teorierna och parollerna.

Men för mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

Det är praktisk handling som börjar med att fråga: Hur utövar kapitalismen som system och den ekonomiska eliten konkret sin makt i den rådande verkligheten? Och hur kan man utmana och motstå den maktutövningen? Både för att råda bot på de problem det orsakar för människor och natur här och nu, och för att flytta oss bortom kapitalismen. 

Som ett marxistiskt parti uppfattar vi samhället som splittrat mellan en liten minoritet i toppen som äger det mesta – företag, banker, fastigheter, mark, patent och algoritmer – och de flesta av oss som lever på att sälja vår arbetskraft till den första gruppen.

Denna klassindelning innebär ständiga intressekonflikter: mellan löntagare och arbetsgivare, hyresgäster och fastighetsspekulanter, låntagare och banker, lokalsamhällen och förorenande företag, och jag skulle kunna fortsätta. Uppgiften för ett socialistiskt parti är att stå på samma sida som majoriteten av vanliga människor i dessa kamper. Det är antikapitalistisk praxis.

För mig och Enhetslistan är antikapitalismen inte i första hand ett ord. För oss är antikapitalismen en praxis.

För en månad sedan stod jag en frostig morgon utanför på Tagensvägen i Köpenhamn med en stor grupp fackföreningsmedlemmar – jag kände också igen några av dem som partikamrater. En blockad kallades mot en byggarbetsplats eftersom en underleverantör grovt underbetalt sina rumänska anställda och utsatt dem för livsfarlig asbest. 

De fackliga aktivisterna stängde effektivt ned platsen genom att blockera alla ingångar så att byggandet inte kunde fortsätta. Kravet var tydligt: ​​arbetet kunde återupptas när de utländska kollegorna hade säkrat en överenskommelse med danska löner och arbetsvillkor. Som jag tidigare ofta upplevt med sådana blockader tog det inte många timmar innan entreprenören – pressad av utsikten till utebliven vinst – hade upprättat ett avtal. Till spärrvakternas jubel, som sedan kunde åka tillbaka till sina egna byggarbetsplatser.

Den sortens maktkamp pågår hela tiden i ett kapitalistiskt samhälle. Mellan dem som äger, som ökar sin vinst genom att försämra löner och villkor, och vi som arbetar, som försöker säkra en rättvis del av det välstånd vi skapar, och skydda oss från maktmissbruk. När vi vanliga människor organiserar oss kan vi utmana den makt som arbetsgivare annars skulle ha över våra arbetsliv. 

Segrar som den där morgonen på Tagensvägen ger oss också två viktiga påminnelser. Nämligen att utan dem som arbetar kan kapitalisterna inte tjäna en krona. Och det är inte minst kunskap som bär fröet till ett samhälle och en ekonomi där det inte är en reducerad elit i samhällets topp som äger och kontrollerar kapitalet och produktionsapparaten utan där ägandet – och därmed också inflytandet – finns utbrett bland de många.

Det är inte minst av den anledningen som vi på Enhetslistan prioriterar arbetet i fackföreningsrörelsen högt. När du går med i partiet blir du inte bara en del av en lokalavdelning, utan erbjuds även att gå in i nätverk med andra från den yrkesgrupp du arbetar i, för att kunna samordna och inspirera varandra i de professionella striderna – små som stora.

Men antikapitalistisk praxis kan ta andra former än industriell kamp – just för att motsättningarna under kapitalismen finns överallt. Som när aktivister i Enhetslistan står i spetsen för en lokal protest mot en ny grisfabrik som ska sprida gödselstank, grundvattenföroreningar och fjorddöd, bara för att en stor markägare ska kunna tjäna mer pengar. Eller som när vi deltar i hyresgäströrelsens kamp mot Blackstone och andra bostadsspekulanter som driver upp hyrorna för att säkerställa större avkastning till sina utländska ägare. Och inte minst i klimatstriden – vår tids mest avgörande konflikt – mellan den breda majoriteten som vill ha en planet som går att leva på också i framtiden, och eliten som tjänar på fortsatta utsläpp.

På så sätt deltar Enhetslistans aktivister över hela landet i praktisk antikapitalism. Folk har ofta ingen aning om att det är folk från Enhetslistan som deltar, eftersom vi sällan gör en stor grej av vår partitillhörighet. Det är resultaten som räknas.

Kritik mot kapitalismen är också till stor del – tvärtemot Bolts uppfattning – vår kompass i det parlamentariska arbetet i folketinget, kommuner, regioner, samt i EU-parlamentet. För trots att den parlamentariska makten i ett kapitalistiskt samhälle alltid kommer att hämmas av den ekonomiska elitens utomparlamentariska inflytande, är den långt ifrån betydelselös. Också genom lagstiftning kan vi utmana kapitalets makt och marknadskrafternas negativa konsekvenser.

När vi under förra valperioden garanterad gratis tandvård för unga, och nu jobbar för att helt ta bort bruksavgifterna för tandvård, så är det bra för att det motverkar ojämlikhet i hälsa. Men det är också antikapitalism i praktiken, för varje gång vi omvandlar viktiga grundläggande behov från råvaror till sociala rättigheter gör vi också människor mindre beroende av och sårbara för marknadskrafterna – och därmed mer fria. 

När vi gör en överenskommelse om att 25 procent av nya bostäder i stadsutvecklingsområden ska vara billiga allmännyttiga bostäder löser vi inte bara ett akut bostadspolitiskt problem. Vi försvagar också marknadskrafternas dominans när det gäller prissättningen av våra bostäder och bostäder, till förmån för en demokratisk planering utifrån en syn på bostäder som en social rättighet snarare än en vara. 

När vi arbetar för etablering av offentliga banker och försäkringsbolag är det inte bara för att ge medborgarna billiga ideella alternativ till Danske Bank med flera, utan också för att göra samhället mindre sårbart för finanskapitalet. Och när vi höjer a-kassan är det inte bara för att göra livet drägligare för arbetslösa, utan också för att vi vet att löntagare som är mindre rädda för att bli av med jobbet, i större utsträckning vågar säga upp sig och ställa krav på arbetsgivaren.

Så här jobbar vi.

Alltid med grinden i en tydlig analys av maktförhållandena i en kapitalistiskt dominerad ekonomi. Och alltid med det tydliga målet att förskjuta maktbalansen i vanliga människors riktning, på bekostnad av marknadskrafterna och den ekonomiska elitens makt. På så sätt går vi steg för steg mot ett mer socialistiskt och mindre kapitalistiskt samhälle. Det är antikapitalism i praktiken.

Är Enhetslistan ett revolutionärt parti? Jag antar att det beror på vad som ligger i ordet revolutionär. Om det är en föreställning om ett våldsamt maktskifte utan det demokratiska systemet, så är vi det absolut inte. I ett samhälle med lika och allmän rösträtt, organisationsfrihet och yttrandefrihet, är tanken både meningslös och felaktig. 

Vi har heller absolut ingen sympati för rörelser ute i världen som använder riktad terror mot civila, även om Bolt tydligen anser att sådant är särskilt revolutionärt. Men om man med revolutionär menar att arbeta för socialistiska samhällsförändringar som i grunden kommer att förändra fördelningen av makt och privilegier, demokratisera ekonomin och förskjuta marknadskrafternas anarki till förmån för mer demokratisk beslutsfattande makt, då skulle jag stolt kalla Enhetslistan revolutionär. 

För det är och kommer att vara vår ledstjärna och utgångspunkt: Att kapitalismen med dess ojämlikhet och underminering av våra naturliga grunder inte är slutet på historien. Att vi kan skapa ett samhälle som är bättre än det vi har i dag. Med fler allmänningar och större trygghet, mer varmhjärtat, hållbart och demokratiskt.

Läs mer

Jag har alltid haft svårt att förstå behovet bland många på vänsterkanten av att peka anklagande fingrar åt dem som står dem närmast för att de inte är riktiga vänstermänniskor, för att ha sålt slut eller gett upp kampen. Jag uppfattar det som dygdsignalering, som snarare än att handla om att bidra till förändring, syftar till att betona ens egen ideologiska renhet och överlägsenhet. Omvänt önskar jag Mikkel Bolt all lycka i sitt projekt. 

Vem vet? Kanske blir det just hans forskning om de franska situationisterna eller hans många åtalsartiklar mot den aktiva vänsterflygeln som blir gnistan som tänder långtgående förändring. Själv tror jag dock att förändring varken kommer ur att ropa de mest radikala slagorden i ett mötesrum med likasinnade, eller av sträng kritik mot kamrater, utan från engagerande idéer om det samhälle vi kan skapa tillsammans.

Jag tror att social förändring sker när det är möjligt att föra samman människor som upptäckt sina gemensamma intressen i en praktisk kamp för frihet och rättigheter. Genom praktik. Det är därför jag är politiskt aktiv, och därför tror jag att – kanske mer än någonsin – det finns ett behov av ett praktikinriktat socialistiskt och antikapitalistiskt parti som Enhetslistan i Danmark.

Artikeln först publicerad i danska dagstidningen Politiken den 3 januari. Översättning av Leonidas Aretakis.

Rörelsen 18 januari, 2025

Den präktiga vänstern är en myt

”Fuck kukväldet + Ebba” på ett plakat i Vänsterpartiets förstamajtåg mellan Möllan och Slottsparken i Malmö på första maj. Partiledare Nooshi Dadgostar (V) var huvudtalare i Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Under höstens Socialistiskt Forum i Stockholm upprepades den igen: myten om den präktiga vänstern. Den här gången var det Anna Björklund, inbjuden av Flamman till ett panelsamtal om konservatismens återkomst, som återgav vad som blivit en befäst sanning. 

Vi känner alla igen de stora dragen. Björklunds självutnämnda livsstilskonservativism härstammade, menade hon, ur en revolt mot de vänner och vänsterbekanta hon tidigare hade umgåtts med. Där skulle alla handlingar och varje begär dekonstrueras och kritiseras. Snarare än att bejaka glädjen i sitt enda liv förväntades individen att skuldtyngt älta sina privilegier. 

Läs mer

Att göra upp med vänstern (eller, mer strikt, det gamla kompisgänget) innebar därmed för Björklund att förkasta dess pekpinnar. Eftersom man inte kan ändra på den man är finns det heller ingen anledning att skämmas för att man är vit, cis eller medelklass. 

Idén om den präktiga vänstern dominerar i dag kulturen såväl som politiken, vare sig det rör sig om internethögern som förfasar sig över godhetssignalering eller Vänsterpartiet som självföraktande påpekar att ingen bör skämmas för att de äter kött och flyger charter. Här framställs vänsterns samtida svaghet som orsakat av en politisk kultur av ängslighet och moralism. Igenkänningshumorn är stor i både höger- och vänstersammanhang när helst det ska raljeras.

Vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.

Men den präktiga vänstern är myt. Det är en myt som uppstått bland de som tror att åsikter på egen hand utgör politik och som jagsvagt hänger upp sig på tidigare begär att ingå i gemenskaper de nu förkastar. För anklagelser om präktighet kommer sällan från de med egna erfarenheter i vänsterns organisationer. Det är i stället en talepunkt som främst lever i tidningarnas opinionsjournalistik.

På så sätt speglar myten om den präktiga vänstern det politiska subjektets atomisering under nyliberalismen. Här handlar politik inte längre om en gräsrotsrörelse för samhällsförändring, utan ett paket åsikter vars syfte är att särskilja sig själv gentemot den andre. 

När politiken reduceras till att tycka rätta och fel så blir andras präktighet ett särskilt provocerande hot mot den egna självbilden. Men det har lite med faktisk vänsterpolitik att göra, den som pågår varje dag på arbetsplatser, i bostadsområden eller i demokratiska församlingar. I sådan organisering är snarare ödmjukhet en grundförutsättning.

Läs mer

Vi finner därför sällan präktighet hos de som drar det tunga organisatoriska lasset inom vänstern. De präglas istället av en öppenhet gentemot svåra strategiska frågor och individers ofta motsägelsefulla åsikter, om än grundvärderingar som överlever bortom dagliga opinionssvängningar. Den vänstern framstår endast som präktig för de som aldrig bemödat sig att ta del i arbetet.  

Under Flammans samtal definierade Anna Björklund konservativism som att vara illojal mot sin samtid. Det kanske är på det här vi ändå ska lyssna, för det är dags att avfärda samtidsberättelsen om vänsterns präktighet för var den faktiskt är: en myt hopkokad av de som saknar kontakt med vänsterns dagliga rörelsepolitik.

Kultur 18 januari, 2025

Där vägen tar slut tar livet vid

I den nya dokumentärfilmen ”Vägen till ingenstans” skildras livet längs en isolerad grusväg norr om Kiruna. Foto Kalle Niia

Inga hungriga grizzlybjörnar, men däremot tamrenar på altanen och kivande äldre par. I dokumentärserien Vägen till ingenstans ger alla en bit av norr.

Första gången jag besökte ”andra sidan” Torneträsk evakuerades vi under vapenhot med försvarets helikoptrar. Det var en korrupt militär som försökte mörklägga hål i ozonlagret – till vilket pris som helst. Den korrumperade försvarspampen var skådespelaren Peter Haber och evakueringen var en del av tv-produktionen Zonen (1996). Lite överdrivet, men helikoptermanövern var realistisk såtillvida att det (förutom båt på sommaren eller snöskoter på vintern) är enda sättet att ta sig till andra sidan sjön. Väl på plats skiljer det sig inte särskilt mycket från det övriga stuglivet i Norrbotten. Med undantag för en enslig väg.

På 1950-talet påbörjades ett vägbygge med syfte att binda samman Kiruna och Norge. Man började med att lägga väg mellan fem byar mitt på sträckan. Sedan avbröts arbetet hastigt och nu ligger den ensamma vägstumpen på två mil utslängd i vildmarken. Livet i de isolerade byarna längs denna avhuggna sträcka är premissen för filmaren Johan Palmgrens dokumentär Vägen till ingenstans.

Där finns paret som njuter av stugliv, vägföreningens ordförande som gör sitt bästa för att lappa den slitna grusvägen, den unga kvinnan som stör sig på den dåliga mobiltäckningen och de äldre byborna. De som fortfarande minns ett liv som bofasta här på ”andra sidan”. Det blir ett antal separata trådar som sedan ska följas upp. En av dessa är att hockeyspelaren Börje Salmings farfar, Anders Nikolaus Salming, kom från byn Salmi som ligger längs vägen. Det antyds att det är hockeyproffsets hemtrakter. Men mig veterligen växte han upp på Matojärvigatan i Kiruna.

Dokumentären ställer också frågan om vad det skulle innebära att ansluta vägen till resten av världen. Visst vore det lättare om man slapp ta båten över sjön? Själv tvivlar jag på att viljan att ansluta sig till vägnätet är särskilt stor bland stugägarna. Det ensliga livet i obygden är inte bara exotiskt för människor söderut. Även för oss här uppe frodas en romantiserad bild av att vara avskuren från samhällets jäkt och stress.

Formen påminner om långkörare på kabel-tv, sådana program som skildrar det vilda livet i Alaska med ”bildmässig” natur och så får kamerorna rulla. Medan de amerikanska dokusåporna gärna skruvar upp dramatiken så är det lite mer lågmält på andra sidan Torneträsk. Inga plötsliga snöstormar eller hungriga grizzlybjörnar som promenerar in bland stugorna. I stället får vi se en tamren som går runt bland stugorna och ett äldre par som kivas när de lägger ett pussel.

Filmens styrka ligger i all den tid som regissören Johan Palmgren lagt ned i projektet. Att han under tre års tid tagit sig över den blåsiga sjön för att filma stugägarna är beundransvärt. Arbetet har lönat sig. Han lyckas fånga in de där fina vardagsögonblicken som uppstår mellan mor och son, man och hustru och mellan gamla vänner. Ögonblick som man bara kan fånga om man orkar vara den där flugan på väggen.

Läs mer

Trots alla förändringar som sker i norra Sverige, och den påverkan som det kommer att få på resten av landet, så lever vi i norr fortfarande enligt många just ”ingenstans”. Oavsett om våra byar är anslutna till vägnätet eller ej. Och vad som finns på andra sidan av Torneträsk förblir subjektivt. Ni tittare söderut lär fascineras över det ljuva livet i vildmarken. Vi som bor här tycker det är roligt med igenkänningsfaktorn. Det är ju ändå våra bekanta som är med i tv. I slutändan får vi alla det vi kom för att se.