I slutet av juli raderades 27 italienska kvinnors namn från födelseattester till barn som blivit till genom insemination utomlands. Bevisen, som alla tillhörde lesbiska mödrar, hade utfärdats 2017 i den norditalienska staden Padua under vänsterborgmästaren Sergio Giordani. Men enligt en nystiftad lag av den högerextrema regeringen får endast biologiska föräldrar stå med i registren. Lagen sägs förverkliga premiärminister Georgia Melonis paroller om att sätta ”familjen först” och att ”alla bebisar föds av en man och en kvinna”.
Italien är långt ifrån ensamt om att vrida tiden bakåt i sexualpolitiken.
I juni 2021 införde Ungern en lag som påstås ”värna barnen”, där avbildandet av homosexualitet och könskorrigeringar i medier och utbildningsmaterial begränsades kraftigt. I våras anslöt sig Frankrike och Tyskland till den rättsprocess mot Ungern som drivs av EU-kommissionen med hänvisning till lagen. Samma månad försökte premiärminister Viktor Orbán även införa ett system för att ange människor som utmanar ”äktenskapets och familjens konstitutionellt erkända roller”, men lagen slogs ned av landets president Katalin Novak i ett sällsynt bakslag för den konservativa regeringen.
Det progressiva sexualpolitiska samförståndet kan utmanas även i västeuropeiska länder
Värst i unionen är fortfarande Polen, där homoäktenskap och ivf för lesbiska par är förbjudet. En tredjedel av landet utgörs fortfarande av ”hbtq-fria zoner”, även om vissa regioner har återkallat lagarna efter att EU fryst sina utvecklingsbidrag. Situationen ser liknande ut i många östeuropeiska länder.
Men det progressiva sexualpolitiska samförståndet kan utmanas även i västeuropeiska länder, något som blev tydligt i det spanska valet häromveckan. Där gick konservativa Partido popular till val i en koalition med högerradikala Vox, som lovat dra tillbaka transrättigheter. På kommunal nivå har partiet förbjudit regnbågsflaggan på offentliga byggnader och ställt in ett teateruppförande av Virginia Woolfs bok Orlando, då den innehåller ett könsbyte.
Gemensamt för alla dessa fall är att återkallandet av hbtq-människors rättigheter drivs på från höger, inte sällan i katolicismens namn. Därför kan det framstå som paradoxalt att en del högerextrema politiker samtidigt försöker flirta gayrörelsen.
Under våren insinuerade partiföreträdare att sagoläsning med dragqueens var en del i en pedofil konspiration
Strategin kallas ”homonationalism” och undersöks bland annat i dokumentären SD-bögar (SVT, 4/6). Regissören Erik Gallis ironiska och avväpnan-de stil hjälper honom att komma nära homosexuella sverigedemokrater som Luai Ahmed och Johan Nissinen, som förklarar att det största moderna hotet mot europeiska bögar är invandrare från den islamska världen. Att deras parti är landets mest hbtq-fientliga har de däremot inget bra svar på.
Även om partiet numera formellt erkänner homoäktenskap, och med desto större glöd har använt bristande hbtq-rättigheter som argument för att dra in biståndet till muslimska länder, visar en rapport från RFSU att partiet på kommunal nivå ännu tydligt skiljer ut sig i sitt motstånd mot sexuellt likaberättigande. Stockholm Pride som pågår denna vecka har av partiets rättspolitiska talesperson Richard Jomshof kallats för en ”freakshow”, och riksdagsledamoten David Lång har till och med föreslagit att festivalen förbjuds. Den tidigare partisekreteraren Björn Söder å sin sida har kalllat hbtq-personer för ”sexuella avarter”, och under våren insinuerade partiföreträdare att sagoläsning med dragqueens var en del i en pedofil konspiration.
Som vi ser över hela Europa drar de tillbaka de sexualpolitiska rättigheterna så snart de stoppat invandringen
De taffliga högerextrema försöken att modernisera sig märks kanske tydligast i Frankrike. Nationell samlings partiledare Marine Le Pen har tagit in flera gaymän i ledningsgruppen, som modellen Matthieu Chartraire, 2015 utsedd till årets bög av landets främsta hbtq-tidning Têtu. Men balansakten mellan att locka storstadsväljare och samtidigt elda upp sin traditionella bas bland lågutbildade i glesbygden är inte enkel för partier med hennes historia. Inte minst som andra partiföreträdare, bland annat hennes systerdotter Marion Maréchal, driver en mer klassisk hbtq-hatisk linje.
I USA titulerade sig Donald Trump rentav gayrörelsens ”bästa vän” på grund av hans strikta immigrationslagar. Detta trots att han har tillsatt hbtq-fientliga domare i högsta domstolen och motsatt sig ”Equality act” som skulle förhindra diskriminering.
Den radikalkonservativa ideologin är till sitt väsen patriarkal och vilar på två centrala byggstenar, nationen på den globala nivån och familjen på den nationella. Den kommer alltid att peka ut inre och yttre fiender som underminerar dessa två enheter, och som vi ser över hela Europa drar den tillbaka de sexualpolitiska rättigheterna så snart de stoppat invandringen.
”Homonationalismen” är inte alls gayrörelsens bästa vän, utan en självmotsägelse.