”Kan man tänka sig något mera hjärtlöst än förslaget om tio års höjning av pensionsåldern? Jag blir så förbannad att jag får blodsmak i munnen. När man äntligen får chansen till ett nytt liv, som man knegat för i alla sina dar, ja då skall man bli snodd på det för att dom som sitter på stålarna inte vill lyfta på rumpan och släppa till vad som behövs, medan ungt folk får vänta i evigheter på en chans i arbetslivet.
Ett enda liv har vi, en enda kort stund på jorden, och då skall några småljugande äggskallar komma och försöka bestjäla oss på det viktigaste vi har när hösten tonar in. Vår tid. Vår dyrbara tid i ålderdomens frihet. Men det är helt i stil med gamla traditioner från det hållet.”
/… /
”Alla hjärtans dag känns som ett hån när jag tänker på alla dom som bara möter stenhjärtan i vårt allt mer förhårdnade fosterland. Sockrade gelehjärtan smakar kanske gott men bästa användningen skulle vara att ta tusen ton av dom och vräka dom över maktens boningar.
Dags för de hjärtlösa att få smaka på folkets hjärtan. Tack för att ni orkade lyssna på denne argsinte pensionär. Jag skall inte klaga, jag får ut dryga 17 000 i pension.”
Orden ovan kunde man alltså inte säga i Sveriges Radio P4. Inte om man är programledare i alla fall. I en krönika, av någon annan, hade det gått bra. Men eftersom Sven Wollter är programledare för Wollter och Röör i P4 omfattas han av kravet på opartiskhet och redaktören strök därför bort detta mot programledarens vilja. Följaktligen hoppar nu Sven Wollter av programmet.
Det är tragiskt hur räddhågsna cheferna på public service har blivit. Programmet var från början skräddarsytt för Sven Wollter. Vad hade de trott, att han bara skulle prata om kärlek och åldrande, inte om politik? Sveriges kändaste kommunist skulle alltså inte uttala sig om den borgerliga statsministern i sin personliga monolog som avslutning på programmet. Säkert.
Varför inte i stället testa gränserna och se vad som är möjligt att säga i public service i dagens Sverige? När 80 procent av dagspressen är borgerlig krävs det att andra åsikter kommer fram i public service för att upprätthålla en balans i det demokratiska samtalet. Att vänstern styr debatten är bara nys. Den är tillbakapressad.
När svenska medier skriker högt om radiopratare och programledare som sparkas i vänsterländer som Venezuela, eller för den delen högerländer som Ungern och Italien, är det ofta just sådana här fall det handar om. Politiska åsikter som framförs i skattefinansierad radio- och tv. Är det alltid av godo utomlands men av ondo i Sverige?
Jag har kommit att uppskatta flera av kanalen P4:s program för just detta, frispråkigheten. På motsatt politisk sida som Sven Wollter har Marcus Birro funnits i Karlavagnen, ofta kontroversiell och i hetluften på fler sätt än vad som kan få plats i denna ledare. Men också hans kristna högeråsikter har jag funnit befriande att höra i etern. P4 har vuxit fram ett folkligt alternativ till ungdomarnas P3 och akademikernas P1. Ett fritt samhälle mår bra av att åsikter bryts i medierna, också de som ligger långt åt höger eller vänster.
Vänstern måste fundera på detta med Granskningsnämnden och censurkulturen. Den är oftast vår fiende och hindrar det fria ordet. Vad betyder opartiskhet i dagens medieklimat? När åsiktsjournalistik tar över nästan alla medier, ska det då vara förbjudet att yttra en politisk åsikt i public service? Och i så fall, vem gynnar det? Bäst vore det om den helt lades ned. Det finns andra, bättre, sätt att bibehålla balans i den politiska debatten i public service, utan åsiktsförbud för programledare.
Det är på sätt och vis synd att Sven Wollter hoppar av programmet som från början skapades för honom. Men naturligtvis principiellt riktigt. Med munkavle kan han inte fortsätta göra ett bra program. Både Sven Wollter och Gunilla Röör har på en mycket dålig sändningstid, sent på lördagskvällen, i sitt program hittat en ton, folklig men ändå allvarsam, som är ovanlig i ett svenskt medieklimat fyllt av trams och riggade debatter där deltagarna helst ska klösa ögonen ur varandra. I programmet har eftertanke och samtal varit ledstjärnor. Långt ifrån alla program har haft en vänstertendens.
Sveriges Radio borde har varit mer rädd om den insatsen än vad statsministerns anhängare skulle tycka om att Sven Wollters ord sänts ut i etern. Det hade varit i verklig mening demokratiskt. Att orden dessutom var sanna är i den här kontexten irrelevant. De speglade många svenskar ilska och frustration.
