Ja-sidan tar gärna fram USA som exempel på en fungerande stor valuta. Det går dock inte att jämföra EU med Förenta Staterna. Det finns avgörande skillnader vilket tydligt framgår i en färsk studie som genomförts av det brittiska finansministeriet. Där kan man läsa att valutaunionen USA fungerar trots att konjunkturen kan variera kraftigt mellan delstaterna, mellan nord och syd. Så långt har ja-sidan rätt.
Men den brittiska undersökningen visar också på att den amerikanska valutaunionen har två mekanismer som den europeiska saknar. Man har ett gemensamt språk som gör det lätt för amerikanska familjer att bryta upp och flytta till delstater som har bättre konjunktur. Ett färskt exempel är Los Angeles som har gått in i en kraftig konjunktursvacka och som tappar många invånare.
Amerikaner är 25 gånger flexiblare än européer. Cirka 35 miljoner flyttar varje år till delstater som har jobb att erbjuda. Massflyttandets baksida, som sällan nämns, är en mängd sociala problem.
Den andra stora skillnaden är en stor federal budget som konjunkturbuffert och väldigt många anställda ute i delstaterna som är betalda genom den federala budgeten, vilket gör delstaterna mindre sårbara.
Den förhållandevis lilla EU-budgeten kan inte alls spela den rollen. Och någon superstat med ytterligare en skattenivå vill vi inte ha.
När länder som Sverige vid ett EMU-medlemskap inte kan göra egna ränte- och växelkursjusteringar och utrymmet för finanspolitisk stabilisering är begränsat, blir flyttlasspolitik eller regionala lönesänkningar enda utvägen.
På den tiden innan statsminister Göran Persson hade gripits av drömmen att bli EU-president och var emot EMU formulerade han det så här pedagogiskt i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri från 1997: ”Jag brukar säga att när en arbetslös finsk skogsarbetare lätt och villigt rör sig till en spansk vingård för att ta ett nytt jobb, då har man den rörlighet på arbetsmarknaden som krävs för att införa en gemensam valuta.”
I Europa är det svårt att få jobb men lätt att få bidrag. I USA är det tvärtom, vilket gör amerikanarna mer benägna att flytta på sig för att få jobb, enligt det brittiska finansdepartementet.
Ett lysande exempel på att arbetsmarknaden inte fungerar inom EU/EMU är det tvåspråkiga Belgien, en av unionens grundare. Arbetslösheten i det överhettade Flandern är två procent, samtidigt som den varit uppåt 20 procent i Vallonien.
Det har visat sig lika svårt att få vallonerna att flytta till Flandern som det är att få flamländarna att betala skatt åt arbetslösa valloner.
Det dröjer många år innan skogsarbetaren Pekka åker ner till Spanien och höstar vindruvor vilket tydligen är Göran Perssons framtidsvision.
Bara den hemska AMS-visionen räcker för att rösta nej den 14 september.
