Det här är Turkiet – Burası Türkiye. Uttrycket är komplext. Att det här är Turkiet vet alla, men orden uttalas bara vid uppgivenhet. Som ett bevis för hur allt kan normaliseras och bli en del av vardagen. Hur många gånger AKP-regeringens valsång har ekat är oklart. Valet gör sig påmint i varenda vrå. Likt den fuktiga värmen tränger det sig på. Klistermärken. Högerextrema BBP vädjar; lägg en röst för dödsstraffet! AKP-låten igen. Ingen arabeskmusik i bakgatorna, det är valsånger som är så många att somliga har glömt vilket parti melodin hör till.
Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan väntas vinna. Bedömare är eniga, tillväxttakten med nästan kinesiska nivåer imponerar. Men kritiska röster pekar på en hög arbetslöshet, över tio procent enligt officiella siffror (ännu högre enligt oppositionen, så klart) och en vild privatiseringsvåg. Militären är i princip politiskt avväpnad. Men auktoritära drag uppvisas i stället av AKP. Klart är att många AKP-reformer är historiska. Nästa steg är en ny konstitution.
Äldre män delar ut AKP-broschyrer utan intresse av att prata. De flesta bilder som visar läget 2002 är svartvita. Nu är allt i färg.
”Behövs klassmedvetande”
Vänstern mobiliserar i ett blåsigt Beşiktaş. Valets folkfest bjuder filmregissören och kolumnisten Sırrı Süreyya Önder på. Han är kandidat för Blocket för arbete, demokrati och frihet, ett samarbete mellan turkisk och kurdisk vänster. Under kampanjerna har han gett åhörare både hopp och leenden på läpparna. Han är välartikulerad och en kultfigur för många ungdomar. Budskapet är radikalt. Önder talar om revolution, där turkar, kurder och alla folk tillsammans bygger socialismen. Den är möjlig. Nödvändig, säger han.
Dagen före valet sitter en trött Önder äntligen ner. En lyckad valrörelse avslutas med middag i centrala Istanbul. Imorgon är han klar som ny parlamentsledamot. Med sig har han ett trettiotal från sitt block.
I fackförbundet DISK:s lokaler i hektiska Şişli är stämningen lugnare. Man är inte förvånad över AKP:s orubbade ställning. Vänstern måste formulera attraktiva alternativ, anser pressansvarige Fahrettin Erdoğan. Han berättar om fackets undersökningar om den typiska metallarbetaren i landet. 47 procent betecknade sig som konservativa. AKP:s hegemoni är etablerad.
– Det behövs ett klassmedvetande. Den socialistiska vänstern har svårt att skapa en övertygande rörelse, förklarar Erdoğan lugnt, ritandes på ett papper. Istället förlitar man sig till enskilda kandidater.
Tomrummet illustreras av att DISK:s förre ledare Süleyman Çelebi ställer upp i valet för CHP. Valets stora gåta är just CHP, landsfadern Atatürks parti. Can Dündar, en av landets mest respekterade journalister välkomnar utvecklingen.
– CHP har tidigare bara talat om sekularism, medan fattigdomen glöms bort helt. Nu har vi en brytningspunkt där man går i socialdemokratisk riktning. Man går åt rätt håll, förklarar han uppjagat mellan två möten.
Dündar och andra pekar på CHP:s förslag om en ny familjeförsäkring, sociala program, ett tydligare demokratisträvande och en allt mer progressiv hållning i kurdfrågan där partiet bland annat kräver avskaffandet av tioprocentsspärren till parlamentet och öppnar för modersmålsundervisning. ”Det nya CHP” kallas partiet som sedan ett år leds av Kemal Kılıçdaroğlu. Partiet med militaristiska rötter, där kemalism ännu väger tungt, satsar på vänsterpopulism i valet. Det ska snart ge resultat.
Tvivlande ungdomar
Kumbara Kafe ligger vid en trång bakgata nära stråket Istiklal Caddesi. Stället är känt som en avspänd mötespunkt för vänstern. Samtliga gäster är under 30 år. Konsertaffischer och valmaterial antyder att ingen är AKP:are.
– Efter nio års styre går man nästan på det. Jag har tvekat! Inte så att jag börjar gilla AKP, men jag har tänkt att de kanske inte är så dåliga. Men ändå, det går inte med tanke på hur de styr, menar Gürkan, aktiv i protesterna mot AKP:s nya censurförsök på Internet.
– De förnyar och förändrar, trots allt. Mer har blivit islamiskt influerat. Till exempel, jag skulle inte kunna klä mig såhär när jag undervisar, säger biologiläraren Zelal och tar tag i sin ärmlösa blus.
Ljudnivån ökar i takt med uppgivenheten. Nilüfer menar att många reformer påbörjades redan före 2002, medan Maria undrar hur fler inte kan förstå det. Mycket har blivit bra, men allt är inte AKP:s förtjänst.
Åsikterna är inte unika. Medelklassynglingar som delar ut CHP-material säger det. Verbala ungdomar som tålmodigt diskuterar med folk i hopp om att få röster till kommunistpartiet TKP likaså. Alla talar om svårigheterna att få AKP ur balans. Detta trots ett auktoritärt styre där drygt 60 journalister sitter fängslade och där fångar torteras, något som i allt större utsträckning även oroar gamla regeringsanhängare.
En lång valrörelse är över. Videoskandaler med otrogna nationalistpolitiker i MHP har skakat om partiet. Premiärministern har utsatts för väpnade attentat. Demonstranter har dödats. Ett mulet Istanbul välkomnar valdagen. AKP:are uppges ”hjälpa” väljare i vallokaler. Och AKP styr vidare en tredje mandatperiod med vind i seglen, om än utan två tredjedelars majoritet som var målet. Burası Türkiye. Det här är AKP:s Turkiet.
Turkiet
Folkmängd: 75 miljoner.
Statsskick: Republik.
Valdeltagande: 86,7 procent.
Partier i parlamentet
(preliminärt valresultat i parantes):
• Adalet ve Kalkınma Partisi (Rättvise- och utvecklingspartiet) 49.9 procent (+ 3,3 procent). Konservativt, marknadsliberalt.
• Cumhuriyet Halk Partisi (Republikanska folkpartiet) 25,9 procent (+ 5 procent). Socialdemokratiskt, kemalistiskt.
• Milliyetçi Hareket Partisi (Nationalistiska rörelsepartiet) 13 procent ( – 1,3 procent). Ultranationalistiskt.
• Emek, Demokrasi ve Özgürlük Bloğu (Blocket för arbete, demokrati och frihet) 5,9 procent.
Valsamarbete mellan en rad progressiva kurdiska och turkiska rörelser som formellt ställt upp med oberoende kandidater för att kringgå den tioprocentiga parlamentsspärren.