Under 70- och 80-talen frek-venterade Donald Trump discoscenen på den legendariska nattklubben Studio 54 i New York, där musikhistorien skrevs om i glitter: en kulturell revolution driven av den så kallade ”boomer-generationen”.
Och det är till Laura Branigans hit ”Gloria” som vi ser Trump förbereda sig in-för att elda på massorna strax före stormningen av Capitol Hill. Donald Junior håller i kameran och manar glatt till kamp.
Men det är en bunkerscen.
Klippet visar Donald och Ivan-kas stela figurer, blickarna fixerade vid tv-skärmar fyllda av de massor som samlats inför talet. Två stjärn- influencers redo för strid. Resten blev historia redan innan polisen rensat Kapitolium från ett våldsamt cosplay till kuppförsök. Ett blodigt Instagramevent befolkat av exmilitärer och aktiva nazister, på plats för att sabotera valresultatet genom att hänga vice presidenten och skjuta talmannen för ”förräderi”. Den liberala statens svar har inte låtit vänta på sig. Upprorsmakarna (däribland republikanska politiker) grips, kraven på riksrätts åtal och avgångar haglar, och det republi-kanska partiet befinner sig i djup kris. ”Gloria” är knappast heller en liturgisk hymn till Gud. Trumps utdragna dödsdans sker till Laura Branigans hit om vansinne och sammanbrott. Under discots sista timme vrider sig även Republikanernas systerpartier och utländska sympatisörer i våndor. Många backar undan från sitt tidigare stöd och konservativa ledare som Boris Johnson fördömer Trumps agerande i starka ordalag.
Vi kan även konstatera att svensk höger varit häpnadsväckande oskicklig på att förvalta den globala högeridentitära vågen. Trots att man lyckas centrera svensk politisk debatt kring frågor om migration och kriminalitet under ett decennium står man fortfarande helt utan svar inför den moderna världens utmaningar. Man har förlitat sig på charm och populism, men frågan är om inte tiden är ute och festen är över.Klimathotet, ökade klyftor och pandemin kräver samarbete och konstruktiva reformer snarare än ett övervintrat edgelord-lajv.
Det hjälper inte att skriva ”looool” och posera i en MAGA-keps när hälften av alla barn födda år 2000 har erfarit ekonomisk utsatthet åtminstone något enstaka år under sin uppväxt. Det är inget svar att skylla på Antifa när den välfärds- och skattepolitiska profilen under 2000-talet framför allt har gynnat dem som är väletablerade på arbetsmarknaden. En lagom provokativ referens till Q-anon ger inga förklaringar till hur vartannat barn upplevt fattigdom trots att börsen ökat och medianinkomsten stigit med 60 procent under 00-talet.
Under pandemin vidgas nu dessa klyftor ytterligare när arbetslösheten stiger och människor i fält riskerar att arbeta sig sjuka eller drabbas av långvariga covid-symptom. De sociala försäkringssystemen är inte redo att täcka behoven. Långtidssjuk-skrivna utförsäkras och hamnar hos Socialtjänsten, och a-kassans karensdagar återinfördes från och med årsskiftet. Detta sker trots att Institutet för näringslivsforskning varnar för ökade klyftor till följd av stigande arbetslöshet och Arbetsförmedlingen betraktar situationen som allvarlig. Här kan och bör regeringen lastas. Men det är också talande hur högern agerar. Här finns inget intresse för att stärka de sociala försäkringarna eller lägga om skattepolitiken i social riktning. Man vill enbart ge företag kompensation.
Med den sjunkande Trump-dynastin i en desperat disco-bunker går althögerns glamour förlorad. Delar av den ”nykonservativa” högern verkar dessutom ha förväxlat politiskt arbete med mobilisering på internet och den förstärkta bilden av sig själva som ostoppbara politiska influencers. Hur den ska förnya sig är oklart. Men för oss andra finns all anledning att fortsätta framåt. Med ökande klyftor och skev resurs-fördelning kvarstår samhällets konflikter. Dessa förmår varken högerpopulism eller en utslätad fredlig konsensus att upplösa.