”Den andas inte och den rör inte på sig, men utrikesminister Jack Straw vägrade igår att säga vad som är helt uppenbart för alla – att EU-konstitutionen är död”. Simon Mc Gee i Yorkshire Post jämför den förvirrade debatten om vad som skall hända med Monty Pythons sketch om den döda papegojan.
Många frågar sig faktiskt hur EU-eliten kunde vara så oförutseende att det inte funnits någon klar plan för vad som händer om ett enda land säger nej. Det beror nu inte på själva lagtexten, där en bakdörr anges i artikel IV-443 (se sidan 5). Nej, svaret är snarare den fantastiska arrogans som regeringarna och EU-eliten från början visat inför möjligheten.
När frågan var uppe i EU-parlamentet förra året prisades, i det inledande anförandet av Dick Roche från det irländska ordförandeskapet, ”det verkligt excellenta ramverk”, med ”tillgängligt språk” som EU har att ta ställning till.
– Jag förstår inte vad kritikerna och skeptikerna talar om… de borde ta sig lite tid att läsa dokumentet, sade Roche.
Antonio Vitorino från EU-kommissionen hävdade i debatten att arbetet med konstitutionen hade ”placerat medborgarna i centrum av processen”.
Det är mycket sannolikt att möjligheten att det skulle bli ett nej helt enkelt inte föresvävade dessa höga herrar.
Nu när medborgarna väl har börjat ta plats är tonen som bekant annorlunda. I Sverige excellerar politiker och debattörer i orimligheter, förakt för lagar och demokrati. Den ene antyder att konstitutionen skall antas med något slags majoritetsprincip trots att det är mycket tydligt att fördragsändringar inom EU måste tas enhälligt. Den andre helt sonika att man skall strunta i folkomröstningar och köra på. Den tredje säger att nejen i Frankrike och Nederländerna är obegripliga.
Det finns vissa mönster som är tydliga. Ett är att det i de länder där folket röstat är betydligt svårare att uttrycka sitt folkförakt och slå dövörat till. Helmuth Hetzel, korrespondent från tyska Die Welt, anser att man ”inte längre kan hålla en rationell debatt i Nederländerna”. Dagbladet (s) i Sverige skriver 2/6 ”de flesta i detta traditionellt federalistiskt sinnade land anser nog /…/ att det inte går tillräckligt långt i överstatlig riktning”. Många av de saker som skrivits i svensk media skulle vara omöjliga i Frankrike och Nederländerna, helt enkelt därför att folk där vet att de inte överensstämmer med verkligheten.
Den stora paradoxen, att federalisterna, som saknar stöd för sin vision om Europa och knappt vågar ordna folkomröstning om den, skall företräda ”Europa”, medan vi som företräder en stark folklig EU-kritik utmålas som isolerade i våra länder, kvarstår.
Vad bör då göras i Sverige? Enligt principen om att suveräniteten alltid ligger hos folket kan man fortfarande argumentera för folkomröstningar och det är säkert ett verksamt medel för att få Göran Persson att inse att ratificeringen bör sluta.
Men enligt EU:s regler – att fördragsändringar tas med enhällighet – är det uppåt väggarna. Det är milt uttryckt oroande att de som vill pracka på oss detta fördrag inte tycks kunna texten.
I Nederländerna har man visat en annan, och mycket mer radikal väg. Landet skall, efter ett förslag från Socialistiska partiet, anordna en bred diskussion med folket om vad Nederländernas roll i EU egentligen skall vara.
Med detta uppnår man några viktiga saker. Regeringen och majoriteten av partierna har tvingats erkänna att den inte företrätt sina medborgare i EU-frågorna.
Man backar därför tillbaka till ruta ett och diskuterar med den verkliga suveränen i ett demokratiskt system: folket. Det är dags för en sådan process i Sverige.
