Ibland blir man helt galet trött.
Jag går nu en utbildning på två månader; där vi kommer att möta sju eller åtta lärare. Varav en kvinnlig, som kommer upp i två dagar för att – ja, gissa! – prata om jämställdhet.
Vid diskussion med kursansvarige, förklarade han sig ha varit tvungen att lägga in de där två dagarna, då det finns krav på att kursen ska innehålla jämställdhetsperspektiv. Men detta, förklarade han också, behöver inte nödvändigtvis handla om kvinnor/ män, utan lika gärna om att vi är snälla mot varandra på jobbet (sic!).
Vid en senare diskussion med en annan (manlig) lärare, förklarade han sig gärna ha varit hemma med sina barn. Men hans fru ville ju så gärna, så det var ju mer naturligt. Han hade minsann varit på arbetsplatser med kvinnlig dominans och till och med kvinnliga chefer (!) och dessa var inte annorlunda än de manligt styrda.
– Så jag lyssnar på vad ni säger men jag har hört alla argumenten tidigare och jag måste säga att jag kan inte se att det finns några problem.
Alls, liksom.
Vid fikat med en klasskompis satt vi sedan och nästan skrek i munnen på varandra över puckade idioter och patriarkala strukturer. För vad gör man? Klasskompisen är ganska nybliven feminist och berättade att den processen – att inse att hon är förtryckt, inte bara av samhället i stort utan också av människor runt omkring henne som hon faktiskt tycker om – har varit otroligt smärtsam. Och att hon nu i diskussioner med andra människor (ofta män), som saknar den förståelsen, ofta blir helt mållös, uppgiven eller till och med kan börja gråta av frustration.
Alla vet förstås att dessa är ganska säkra sätt att förlora en discussion; att börja gråta, bli upprörd eller hysterisk.
I stället ska vi sitta lugnt och stillsamt och diskutera vad vi utsätts för varje dag: ”Ja, det är ju jobbigt att tjejer inte vågar gå hem själva när det är mörkt, och att kvinnor tjänar så lite jämfört med män. Ja, självklart borde papporna ta lika mycket ansvar för barnen. Men nu ska vi inte prata om tråkiga saker, ta en kopp kaffe till och berätta vad du gjorde i helgen.”
Alla kvinnor i Sverige borde gå ut på gatan och skrika ut sin frustration. Det kanske inte skulle leda till så mycket men någon kanske märker oss i alla fall. Dessutom vore det skönt.