– Det var som en befrielse. Man blev friare, vågade politiskt mer och behövde inte hålla tillbaka vad man tyckte. Vi brukade ju annars ofta citera Marx och Lenin – det var ju inte alltid man begrep vad man själv sa, men nu vågade vi istället formulera oss själva.
Greta Segerson gick med i Socialdemokratiska vänsterpartiets Barngille 1920. Redan på 1920-talet fick hon höra att hon var en jävla kommunistunge.
– Den känslan försvann mycket under 1960-talet. Man var människa även om man var med i partiet. Och folk kunde lyssna på våra argument.
Just när vänstervågen pågick tänkte man inte så mycket på atmosfären, säger Segerson, man såg frukterna av sitt jobb. Men i förhållande till den nya generationen blev det kluvet:
– Vi ville ju gärna att arbetarbarnen skulle studera, men när de väl kom in på universiteten, så ansåg vi att de hade fjärmat sig från arbetarrörelsen. En del av dem tyckte nog att de var lite förmer också och att vi inte var skolade nog.
Lars Werner hade varit partimedlem i 16 år när den nya radikala universitetsgenerationen dök upp.
– När jag såg en del av de där fantasterna stå utanför och tala om för oss som sysslat med fackligt arbete därinne i många år…Vad jag tycker om det lämpar sig inte för tryck.
Kommunisterna hade varit starka i Grovarbetarnas fackförening sedan 1934. Just 1968 vann VPK valen i Sveriges näst största fackavdelning, Byggettan, en mycket stor seger för partiet. Lars Werner blev sekreterare i Byggettan i maj 1968. Just då exploderade vänstervågen med kravaller i Båstad. Fyra veckor senare ockuperades Kårhuset i Stockholm. I augusti gick Sovjetunionen in i Tjeckoslovakien. Alla händelserna bidrog till problem för VPK, som anklagades för att vara anti-demokratiskt. VPK hamnade motvilligt i centrum under kårhusockupationen. Det var nämligen ungdomsförbundets ordförande, Anders Carlberg som blev ett av ockupanternas språkrör – och han stod på riksdagslistan.
– CH Hermansson och jag fick åka till Kårhuset sent på kvällen för att få bort honom från listan. Vi pratade till klockan klockan tre, men fick går hem, med ogjort ärende. Solen gick upp medan vi gick över stan.
– Men de flesta av de tongivande i kårhusockupationen blev medlemmar i partiet. Många blev vettiga sen, även Carlberg.
För en del av de äldre organisationerna, som Svenska kvinnors vänsterförbund, SKV, innebar -68 att de blev utkonkurrerade av nya organisationer som Grupp 8 och Kvinnor för fred.
Britta Lorentzon var 48 år och erfaren i kampen för kvinnors rättigheter när vänstervågen flammade upp. Hon och hennes kamrater i SKV hade bildat sin avdelning i Hammarby, Stockholm 1950. De samlade namn för att kommunen skulle bygga ett dagis. Och de vann.
– Vi gjorde förarbetet till det stora genombrottet på 1970-talet. Det tar en väldig tid att ändra på saker, det går ju framåt och bakåt och sker lite bit för bit.
De nya kvinnoaktivisterna i tyckte ungefär samma saker politiskt som de gamla – organisationerna samarbetade och hjälpte varandra. Men de hade ett helt annat självförtroende.
– De hade studerat. De kunde kräva mer. Vi som var födda på 1920-talet hade inte möjligheter att gå på universitetet. Vi gick på folkhögskola och kvällskurser.
Få är som förknippade med -68 som Jan Myrdal. Men när året kom hade Myrdal redan varit politiskt aktiv i ett kvartssekel. Förvånad över den nya generationen blev han ändå inte:
– Nej, sådant händer med jämna mellanrum. 1942 var det helt dött i ockupationens Frankrike – bara ett år senare var det full fart i motståndet. Det som vi kallar -68 var inte heller en stor smäll, det lossnade bit för bit. När jag kom hem till Sverige 1964 märkte jag att något hade hänt. 1950-talet hade tagit slut.
Myrdal, redan känd författare i fyrtioårsåldern, blev en 68:ornas nestor. I maj stod han och höll tal på Hötorget i Stockholm, om kravallerna i Frankrike. Året innan var han med om att bilda den första Palestina-gruppen.
– Det är en myt att -68 bestod av en enda generation. Några dagar efter att Sköld Peter Matthis blivit gripen på Sergels Torg stod jag, Arthur Lundkvist och de andra ur den äldre generationen där och demonstrerade.
Tokerierna i 68-rörelsen var marginella fenomen, säger Myrdal. Fånigheter, inte ens krusningar. Men även Myrdal fick sin beskärda del:
– En dåre ringde mig och ville länsa mitt bibliotek på borgerlig propaganda. Jag fick förklara för honom: Gör du det, ringer jag polisen!