Metoo-hösten 2017 känns evighetslångt bort och mitt i den kyliga septemberluften går det upp för mig att det våras för Penis-mannen, alltså herrar som ägnar sin vakna tid åt att kräva utrymme på grund av sin viktighet. Även på min egen hemma-arena, konsten, syns liknande tecken.
Journalisten Claes Britton har nyligen gett ut en bok om Sveriges mest berömda museiman genom tiderna, Moderna Museets chef på sextiotalet, Pontus Hultén. Och nu skriver jag en krönika om den 900 sidor tunga publikationen fast jag vare sig läst den eller ämnar göra det. Den drypande dyrkan av huvudpersonen ifråga som framkom i en intervju av författaren i samma tidning där han skriver regelbundet, samt det testo-osande ”anförare” i boktiteln, var inte det enda som svalnade av min läslust några hekto. Brittons huvudtes, framkommer det, är att Hulténs storhet är bortglömd och att boken är räddningen av den hotande kollektiva minnesförlusten. Jag arbetade på Moderna Museet under en längre period i början av 2000-talet och jag kan säga att indoktrineringen var total. Pontus Hulténs ande var luften vi andades och det mesta vi gjorde skulle på något sätt förhålla sig till de legendariska åren med Andy Warhol (allvarligt, gäsp hur många minnesutställningar har det gjorts om honom på museet?), de fräsiga amerikanska kill-busarna Jackson Pollock och Geten-med-bildäcket-kändisen Rauschenberg. En av de allra mest berömda utställningarna som förknippas med samme man är Modellen. En modell för ett kvalitativt samhälle, 1968, då de högtidliga museisalarna på Skeppsholmen förvandlades till ett lekrum för barn, med väggar och golv madrasserade med färgglatt skumgummi att kasta sig handlöst i. En berömd bild visar dåvarande utbildningsministern Olof Palme förevigad i luften på väg att landa mjukt i det samhällsomstörtande projektet Aktion Samtal som genom olika nedslag i staden satte ljuset på barns rätt till det offentliga rummet. Problemet med historieskrivningen är att initiativtagaren inte hette Pontus, utan barnrättsaktivisten och journalisten Gunilla Lundahl (bland annat Arbetaren), en än idag stridbar kvinna som med sina runda 80 år fortsatt att engagera sig i ett socialt samhällsbygge med fokus på vård, äldreomsorg genom aktivism i form av utställningar, böcker och publikationer. I Brittons bok nämns hon inte en enda gång. (Jag sökte i pdf-versionen jag fick från förlaget.) Det är tur att historien är rörlig och att nya böcker gradvis kan fördjupa vår kunskap. Vad som behövs nu är inte ännu en bok av en idoliserad anförare, utan en rejäl tegelsten om Gunilla Lundahl.
