Jaha, så fattigpensionärerna är senaste måltavlan.
Det är Studieförbundet Näringsliv (SNS) och samhälle som uppmärksammar att alltfler nyblivna pensionärer med avtalspension väljer att ta ut denna tidigt.
Visst kunde detta faktum tolkas som en oroväckande signal om tilltagande desperation på grund av låga pensioner.
Men SNS vill hellre att vi ska se det som bakslughet: genom att bränna sina avtalspensionspengar tidigt, blir man därefter mer beroende av den allmänna pensionen, och kan därmed söka bidrag såsom bostadstillägg. Men nu har minsann de listiga djävlarna avslöjats…
Och vi kan därmed lägga pensionärerna till högerns lista över Jamen Det Vet Man Ju Hur Dom Är-grupper:
Arbetslösa är arbetsskygga parasiter som behöver straffas ut på arbetsmarknaden genom kontroll, sänkta ersättningar och andra piskor. Eller så är de outbildade – invandrare eller ungdomar – som är fullkomligt chanslösa att få jobb ifall lönerna inte sänks nedåt hälften.
Sjuka är förslagna djävlar som försöker lura läkare och Försäkringskassa. Men den går vi inte på.
Muslimer är kvinnoförtryckare med skägg, galen blick, bombbälte och get.
Bidragsmottagare är en särskild form av parasiter, de fullkomligt hopplösa fall där det bara är tvångsarbete som kan få dem på fötter.
Tiggare är väl förklädda miljonärer?
Invandrare är brottsbelastade våldtäktsmän, eller underutbildade hopplösa fall, eller möjligen duktiga småföretagare i servicenäringen.
Det borde vara enkelt att rikta om misstron åt andra hållet: ju högre upp i strukturen, desto mer finns att vinna på vassa armbågar och fusk
Ungdomar är dataspelande sjusovare som inte har vett att ta av sig kepsen inomhus, med orealistiska drömmar om arbetsmarknaden, och som behöver lägre löner och veta hut.
Arbetare är knepigare att beskriva. De är bra att ha, duktiga yrkesmänniskor, berömvärda – så länge de knegar på och håller käften. Om de kräver något utgör de hot mot Nationens och Näringslivets Framtid. Och beskriver man en arbetare för en arbetslös, är det viktigt berätta om denna privilegierade djävel som genom sitt kollektivavtal och någorlunda trygga villkor är den egentligt skyldige till den arbetslöses situation.
Byggarbetare och elektriker är speciallfall av lyxstrejkare och högavlönade män med dålig kvinnosyn, vilka det är viktigt att få lågavlönade undersköterskor att vända sig emot.
Misstro och missmod är högerns recept. I USA fick man en president som utökat sin repertoar till långt fler grupper, långt fler att sparka nedåt mot. Och det är uppenbart att den svenska högerns budskap inför valet 2018 kommer bli en lätt uppdaterad variant av Produktiva Mot Parasiter-temat från 2006.
Det borde faktiskt vara enkelt för vänstern att slå tillbaka just genom att peka på det återkommande mönstret, hellre än att debattera och försvara just den enskilda grupp som högern pekar ut just denna gång.
Och även där det kan konstateras att folk faktiskt begått fel, borde det vara enkelt att klä av den moralistiska människosyn som låtsas som att alla mänskliga val alltid är helt fria, att strukturell påverkan inte finns, liksom ej heller nödtvång eller ens ärliga misstag. Den människosyn som alltid landar i individens dåliga karaktär.
Och slutligen borde det vara enkelt att rikta om misstron åt andra hållet: ju högre upp i strukturen, desto mer finns att vinna på vassa armbågar och fusk.
Men det kanske är för mycket begärt av dem inom den svenska vänstern, som på bägge sidor i debatten kring Amineh Kakabaveh, kring kriget i Syrien, kring könsidentitetsfrågor och kring teoretiska begrepp lyckas ta heder och ära av varandras karaktär och syften. Och någon som inte ens kan unna sina vänner att dra dåliga slutsatser som kan bero på brister i analys, slarv, missförstånd – hur ska den begära av folk i allmänhet att förstå begreppet solidaritet?
