I slutet av juni höll det tyska vänsterpartiet Die Linke sin partikongress. Det var på många sätt en traumatisk tillställning för ett parti som just nu genomgår den största krisen i sin historia. Ukrainakriget är bara den senaste frågan som skapat splittring i vänsterleden. Förra årets valnederlag, tunga avhopp, medlemstapp, en partiintern Metoo-skandal och ett utdraget ställningskrig mellan partifraktionerna har bidragit till situationen. 15 år efter att det bildades oroar sig medlemmar nu för att partiet kan komma att gå upp i rök.
Sedan bildandet 2007, då en utbrytargrupp ur socialdemokratiska SPD gick samman med PDS, arvtagaren till det forna östtyska statspartiet SED, har Die Linke präglats av interna motsättningar mellan de olika fraktionerna. Tidigare har de dock inte påverkat partiets kommunikation utåt: i det första valet, 2009, nådde man direkt tolv procent av rösterna.
Men de senaste åren har striderna mellan de tre huvudfraktionerna blivit allt bittrare, vilket enligt många förklarar förra årets katastrofval, då partiet sjönk till drygt fem procent och förlorade nästan hälften av sina ledamöter i förbundsdagen.
Exakt när problemen började beror på vem man frågar. Loren Balhorn är en av grundarna av den tyska upplagan av tidningen Jacobin. Han tillhörde tidigare den trotskistiska gruppen Marx21 i Die Linke, men lämnade partiet 2015. I dag är han en skeptisk observatör av partiets inre liv.
– Rent objektivt lider partiet av att de villkor som gjorde dess framväxt möjlig – vreden över arbetsmarknadsreformer, Afghanistankriget, universitetsavgifter – i dag i princip har försvunnit. Kriget är slut, ekonomin har återhämtat sig, högskoleavgifterna är avskaffade, och i allmänhet säger sig tyskarna i mätningar vara ganska nöjda med sin levnadsstandard, säger han till Flamman.
Han menar också att de små utsikterna för partiet att påverka regeringspolitiken bidrar till kräftgången. Socialdemokraterna och De gröna har historiskt uteslutit att samarbeta med Die Linke. Det i kombination med SPD:s val att gå åt vänster inför förra valet har gjort det ännu svårare för partiet att locka väljare, eftersom många väljare hellre röstar på originalet som faktiskt kan hamna i regeringsställning än en vänsteropposition.
Ytterligare en orsak till kräftgången som Balhorn nämner är partiets kommunikationsstrategi.
– Den har varit katastrofal i flera år: den är tråkig och retoriskt och estetiskt oinspirerad, i motsatt till De gröna till exempel, som har en mycket bra kommunikationsavdelning. Ibland får man intrycket att de som ansvarar för Die Linkes kampanjbudskap aldrig har talat med någon utanför den institutionella vänstern i sitt liv, säger han och tillägger:
– Det hjälper inte heller att partiet ständigt motsäger sig självt offentligt, och attackerar varandra på Twitter, vilket får partiet att framstå som oseriöst i väljarnas ögon. Det har att göra med bristen på en hälsosam intern kultur och en brist på professionalitet som har rått i 15 år.
Partiets medlemmar är i dag uppdelade i tre fraktioner. De ”ortodoxa” har en klassbetonad syn och ser sig som proletariatets parlamentariska språkrör. För dem är ”identitetspolitiska” perspektiv i bästa fall sekundära. Denna klassbaserade strategi är tänkt att locka över väljare som tappat tron på politiken eller gått till högerextrema Alternative für Deutschland. Den kändaste företrädaren för denna strömning är den tidigare gruppledaren i förbundsdagen Sahra Wagenknecht, som 2018 grundade den kortlivade vänsterpopulistiska rörelsen Aufstehen.
Mot denna strömning har ”reformisterna” länge stått. De har i regel en pragmatisk ideologisk inställning och är främst måna om att göra partiet regeringsdugligt. Deras företrädare finns främst i det forna Västtyskland, men också i östtyska delstater som Thüringen där Bodo Ramelow 2014 blev den första ministerpresidenten från partiet.
Det senaste årtiondet har dock en ny förkastningslinje uppstått i partiet.
– Runt 2014–2015 började partiets traditionella vänsterflygel att splittras i frågan om öppna gränser. På ena sidan stod strömningen runt Wagenknecht, som argumenterade för att öppna gränser är ett orealistiskt och farligt krav som skulle alienera arbetarklassväljare, och resten som nu har bildat sin egen strömning kallad ”rörelsevänstern” och som kombinerar ett slags utopisk politik med strategisk mobilisering runt ”rörelser”, säger Loren Balhorn.
Medan de ortodoxa har sitt starkaste stöd i fackföreningsrörelsen, de östtyska staterna och de industriella regionerna, utgörs ”rörelsevänstern” främst av yngre, universitetsutbildade medlemmar i västtyska storstäder. De senare har ofta en intersektionell syn på politik och söker förena hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och den feministiska rörelsen i en bred front. Denna grupp har fått allt större inflytande de senaste åren och är i dag främst representerad av partispråkröret Janine Wissler. För de ortodoxa är det denna grupp, som Wagenknecht har avfärdat som en moralistisk ”lifestyle-vänster”, som utgör roten till partiets nuvarande problem.
Costas Braun är medlem i gruppen Socialistisk vänster, som tillhör det ortodoxa lägret.
– Partiets djupa kris började inte vid förra parlamentsvalet utan senast vid Europaparlamentsvalet 2019. Då fick vi bara 5,5 procent. Enligt oss har partiledningen följt fel strategi i flera år nu, säger han, och förklarar:
– I Europaparlamentsvalet försökte Die Linke främst vinna väljare från De gröna och locka unga högutbildade människor från större städer. Partiet valde därför att tona ned sin oppositionella hållning för att accepteras av liberaler. Det fungerade uppenbarligen inte. Detsamma skedde i förra årets val.
Den synen delas av Friederike Benda som tillhör samma grupp. Hon valde att dra tillbaka sin kandidatur som vice ordförande vid den senaste kongressen i protest mot partiledningens linje.
– Prioriteten har uppenbarligen lagts på de yngre väljarna i urbana regioner. För att uttrycka det kort har strategin att vinna över gröna väljare fullständigt misslyckats, säger hon.
Ett exempel på rörelsevänsterns prioriteringar märktes under valrörelsen förra året. Parallellt med parlamentsvalet höll Berlin en folkomröstning om huruvida staden skulle expropriera tomma lägenheter som tillhörde ett privat fastighetsbolag. Många ur Die Linke engerade sig aktivt i kampanjen, med partiledningens stöd. Enligt en del kritiker gick detta engagemang ut över det traditionella valarbetet och bidrog till partiets dåliga valresultat.
Splittringen mellan lägren bröt ut i öppen dager under partikongressen när den östberlinske förbundsdagsledamoten Gregor Gysi i sitt tal kritiserade partiet för att fokusera för mycket på att skriva med könsneutral grammatik i sin kommunikation i stället för på materiella frågor. Det ledde ironiskt nog till att mycket av debatten kom att kretsa kring just den frågan i stället för andra, mer materiella sådana.
Jämställdhetsfrågan har också blivit extra känslig då rörelsevänsterns representant i partiledningen, Janine Wissler, har anklagats för att ha skyddat en lokalpolitiker som ska ha haft en relation med en minderårig partiaktiv kvinna. Denna vänster-metoo-skandal har hittills dock inte skadat henne avsevärt och rörelsevänstern har i stället stärkt sin kontroll över partiet. På kongressen valdes Martin Schirdewan till nytt språkrör vid sidan om Wissler. Han var fram till nyligen språkrör för vänstergruppen i Europaparlamentet, och tillhör den reformistiska delen som ofta samarbetar med rörelsevänstern.
Enligt Friederike Benda finns det i teorin utrymme för partiet att ena sig igen, men det kräver att ledningen ändrar sin syn på de ortodoxa.
– Vid förra kongressen tvingades en tredjedel av partiet lämna sina positioner och man gjorde det tydligt att de inte är välkomna i partiet. I stället för att göra ett uppriktigt försök att ena partiet genom att utveckla en politik som 90 procent av våra medlemmar kan ställa sig bakom menar ledningen nu att Wagenknecht och andra parlamentariker är ett hinder, säger hon och fortsätter:
– Men de ignorerar helt det faktum att Sahra Wagenknecht och hennes politiska linje är mycket populärare bland folk än vad partiet är. Vilket så klart inte leder till röster när den offentliga behandlingen av detta läger har varit så förkastlig i flera år. Det var en av orsakerna till att jag drog tillbaka min kandidatur.
Wagenknecht är dock inget hinder längre. Hon avgick redan i november 2019 på grund av utbrändhet. Många i partiet tror dock att det var ett politiskt val, efter att hon utmålats som rasist av stora delar av de egna medlemmarna. Ett tecken på att så är fallet är att hon förra våren publicerade boken Die Selbstgerechten (De självrättfärdiga), ett över 300 sidor långt angrepp på livsstilsvänstern. I höstas följdes hon av den rutinerade parlamentsledamoten Fabio de Masi, som också kritiserade partiets fokus på livsstilsfrågor och nu skriver på en egen bok.
Loren Balhorn menar dock att båda läger har problem med sin samhällsanalys.
– Wagenknecht-lägret har ett väldigt tillåtande perspektiv och utgår nästan från att arbetare alltid är lite främlingsfientliga, lite skeptiska mot klimatrörelsen, och så vidare, och att vänsterns uppgift är att anpassa sig till de känslorna. Den andra sidan verkar enligt mig överskatta sitt eget inflytande i ”rörelserna” och i sin tur dessa rörelsers storlek i samhället i stort. Samtidigt fortsätter partiets stöd inom arbetarklassen att sjunka.
För Costas Braun är det i alla fall tydligt vilken väg partiet måste gå om det ska överleva.
– Die Linke kommer bara att ha en framtid som vänsterparti om vi byter strategi. Vi måste anpassa språket,
organisationskulturen och frågorna så att de stämmer överens med majoriteten av befolkningens prioriteringar. Ett tydligt klass-fokus med andra ord. Om vi fortsätter på den vänsterliberala vägen kommer vi att bli ett socialliberalt parti med en socialistisk retorik.
Ett sätt att göra det menar han är att göra den pågående ekonomiska krisen till en huvudfråga.
– Vi måste våga vara dialektiska: vi fördömer Rysslands krig mot Ukraina men vi kommer inte att gå med på västs ekonomiska krigföring som bara gör livet hårdare och dyrare här. Olje- och gasembargona är ekonomisk galenskap, de är väldigt dåliga för miljön och gör bara allt dyrare. Det är motsatsen till rationell och klimatvänlig klasspolitik.
Friedrike Benda pekar också på krisen som en möjlighet för partiet att åter göra sig relevant.
– Det socialpolitiska vakuum som finns till vänster om SPD och De gröna kan fyllas om folks individuella frustration över höga priser på gas och bostäder uttrycks i en allians med fackföreningarna som en massprotest mot regeringens ansvarslösa politik. Vänstern borde vara en av de ledande och synliga krafterna i denna kamp, säger hon.
Loren Balhorn menar i sin tur att svaret på partiets problem inte är så svårt att inse: fokusera på plånboksfrågor.
– Vägen ut för Die Linke är tydlig: en vänsterpopulism med tydligt fokus på plånboksfrågor. Det är inte så komplicerat tycker jag: regeringen som innehåller de två andra ”vänster”-partierna har misslyckats att infria de flesta av sina vallöften och inflationen håller nu på att äta sig in i tyska arbetares löner till den grad att reallönerna faktiskt faller. För att inte nämna de 100 miljarder euro som röstades igenom åt försvaret för ett par veckor sedan. Det finns en massa frågor som vänsteroppositionen skulle kunna plocka poäng på, och vi har flera år kvar till nästa val. Men just nu är partiet så upptaget av sin existentiella kris att det inte kan uppvisa en enad front mot regeringen.
