När jag kör buss är det inte jag som bestämt tidtabellen. Jag har ingen makt över trafikmiljön, rödljusen, cyklisterna, mängden passagerare, bussens tekniska status, biljettreglerna eller tekniken för biljettvisering. Men ändå försöker jag lösa de ibland omöjliga ekvationer som alla dessa faktorer skapar.
Om detta är jag inte ensam. Alla tvingas vi göra sådana val i privatliv och yrkesliv.
Sjukhuschefen eller undersköterskor som väljer bort den ena och prioriterar den andra patienten. Den stressade mekanikern som skjuter upp den nödvändiga omsvarvningen av tåghjulet.
Ingen vill ställas inför sådana val. Men vi hamnar där ändå. Ibland hör det till, ofta är det för att någon ovanför oss, före oss, inte tagit sitt ansvar för att hjälpa oss slippa. Går saker fel eller ställs på sin spets, kan vi inte göra rätt. Allt man kan hoppas på är förståelse.
I valet mellan pest och kolera borde hon och ministrarna ha valt kolera.
När Maria Ågren våren 2015 tillträdde som Transportstyrelsens generaldirektör hamnade hon just där: Bryta mot lagar och riskera rikets säkerhet – eller tvingas backa i en redan långt gången process, till risken att ställas vid skampålen för att bil- och körkortsregister havererar? Hon valde fel. I valet mellan pest och kolera borde hon och ministrarna ha valt kolera. Och det är helt rimligt att ministerhuvuden rullar och att generaldirektören bestraffats. För alla har ett ansvar för sina val, oavsett omständigheterna.
Som farbrodern Ben Parker sade i Spindelmannen: ”Med stor makt följer stort ansvar”. Man har stort eller litet, men alltid något ansvar och aldrig inget (något en del vänstermänniskor som vill bjuda kriminella på strukturella ursäkter borde betänka).
Men samtidigt. Vilka val hade Ågren egentligen? Vilka val hade egentligen ministrarna som blev informerade? Om detta hör vi inte mycket.
För högern finns inga förmildrande omständigheter. Ingenting av det som föregick Ågrens beslut – Alliansregeringens uppmaningar om outsourcing, Riksrevisionens och Säpos påpekanden om risker, en redan genomförd upphandling hon bara kunde kvittera – är av intresse. För dem existerar inte omöjliga ekvationer. Allt är frivilligt, passar det inte så byt. Materiella realiteter, maktförhållanden, usla handlingsalternativ? Ignorera. Så länge det finns ett uns av fritt val tar sig högern rätten att utkräva fullt moraliskt ansvar. Eller att säga ”skyll dig själv” i valfrihetssystemens kölvatten.
För dem existerar inga orsakskedjor som börjar i deras egna beslut. När 25 års privatisering av skolan medfört väntade usla resultat, förklarar högern att det är något annat än vinstdrift som är problemet. Kvalitetskrav och kontroll, säger de.
När de privatiserade arbetsmarknadsåtgärderna ger miljarder till fuskare och charlataner, är problemet inte privatiseringen utan brist på kontroller, försäkrar högern. När upphandlingar slår sönder personalens villkor och kvalitet är problemet förstås inte att man upphandlar utan hur.
Det är alltid något annat. Så när för riket känslig information riskerar ha kommit i fel händer, säger nu högern som väntat att problemet inte är outsourcing utan att man inte ställde tillräckligt tydliga säkerhetskrav. Det är en bisarr uppvisning i selektiv varseblivning, moralsyn och kort tidshorisont.
Vad högern egentligen larmat om är att socialdemokraterna inte tillräckligt städat upp i den skit de själva skapat. Och det är helt korrekt av Stefan Löfven att anklaga dem för att vara ansvarslösa vad gäller rikets styre och det parlamentariska läget. Men samtidigt är det ett ytligt påpekande. Ty högerns ansvarslöshet är mycket djupare än så.
Och den som inte kan ta ansvar, ska inte heller ha makt.
