Intet liv
Nina Bouraoui.
Övers Jonas Wicktor.
Modernista.
Nina Bouraoui, född 1967, är en av de mer uppmärksammade nutida franska författarna med en ganska omfattande utgivning även i Sverige, främst på Elisabeth Grate Bokförlag. Nu har dock Modernista tagit sig an en av hennes tidigaste verk, i översättning av Jonas Wicktor. Intet liv som gavs ut på franska 1992 är också en av Bouraouis mest svårgenomträngliga romaner.
Den tunna lilla boken är snarare en poetisk fantasi än en berättelse med någon handling som lätt går att följa. Bokens ”jag” är av allt att döma en kvinna av obestämd ålder som tycks leva på en kyrkogård där hon reflekterar över de döda och iakttar de levande som besöker kyrkogården. Huruvida detta scenario är realistiskt eller inte, om huvudpersonen är hemlös eller har något slags jobb på kyrkogården är oklart och egentligen oväsentligt för texten. Det är inte ens säkert att hon verkligen befinner sig på en kyrkogård i verkligheten och inte bara i sina febriga fantasier. Bland dessa finns också glimtar från en barndom, men även dessa är svåra att greppa och placera in i någon begriplig kontext. Mest tydligt framträder en sadistisk relation till en annan flicka, som huvudpersonen plågar på de mest grymma sätt och som låter sig plågas. Bouraoui manar fram en bild av ett tillsynes totalt empatilöst barn som njuter av att plåga andra levande varelser och som blir en lika obehaglig, dödsälskande vuxen. Men porträttet av den namnlösa huvudpersonen är inte konstruerat som någon psykologiskt trovärdig fallstudie. Snarare ter hon sig som abjektionen, det vill säga äcklet, eller fasan förkroppsligad.
Den död som kontempleras i Intet liv är inte den andliga, existentiella, utan den kroppsliga, ruttnande, groteska. Kvinnor i litteraturen har ofta förknippats med död, men då för det mesta i egenskap av vackra lik eller objekt vars frånvaro i och med döden kan fetischeras. Sällan gestaltas den typ av samröre med döden som huvudpersonen i Nina Bouraouis bok har. I stället för att dö och bli ett åtråvärt lik dödar hon själv och bryter därmed kontraktet om den livgivande kvinnligheten. Denna vägran att ge liv, att delta i reproduktionen, understryks ytterligare av att hon tycks vägra växa och förblir en slags barnkvinna som lever i total avsaknad av sociala band och mänskliga relationer, som en grotesk Pippi Långstrump som vägrar att bli stor. Dessutom frossar hon i den döda, men även den levande kroppens inneboende äckel: hon fullkomligt hänger sig åt det förruttnande och destruktiva i tillvaron.
Intet liv är en stundtals mycket obehaglig, till och med frånstötande text, vilket säkerligen är syftet. Problemet är att en tillslut förlorar intresset för de excesser i äckel och groteskerier som skildras, det blir så småningom nästan komiskt i stället. Med andra ord så märks det att Intet liv är ett Bouraouis tidigare verk. Slutintrycket blir att det är ett försök av en relativt omogen författare att gestalta tabubelagd kroppslighet, äckel och abjektion.
