För bara någon vecka sedan såg allt så ljust ut för den amerikanska vänstern. Den fromme socialdemokraten Bernie Sanders hade vunnit fyra av de fem primärval som syftar till att utse nästa demokratiska presidentvalskandidat.
Sanders, som går till val på en fri sjukvård, ökad ekonomisk jämlikhet och ”ny grön giv” för klimatet hade en betryggande ledning i antalet delegater – som växlas in mot röster under det avgörande demokratiska konventet.
Opinionsmätningar tycktes utlova ytterligare framgångar under ”supertisdagen”, där femton stater håller så kallade primärval och fördelar sina kandidater.
Allt tycktes upplagt för att en socialistisk kandidat med en helt annan typ av politik skulle ställas mot Donald Trump i presidentvalet i höst.
Men sedan händer något.
Joe Biden, också han presidentvalskandidat och därtill tidigare vicepresident, vinner primärvalet i South Carolina.
Och han vinner stort.
Många analytiker har efter det knappt kunnat dölja sin förtjusning. Någon dammar av det gamla epitetet ”comeback kid” – det blir väl ungefär kontringskillen på svenska – som först användes av Bill Clinton under hans oväntade resa till presidentkandidatskapet.
Bara dagar innan supertisdagen kastar också Pete Buttigieg, en av de mer profilerade kandidaterna, in handduken. Han uppmanar sina väljare att stödja Joe Biden.
Och Biden själv, som tidigare verkat vara mer redo för äldrevården än Vita huset, verkar också få ett lyft. Han till och med avslutar sina meningar, som en reporter på BBC glatt konstaterar.
I skrivande stund är resultaten från supertisdagen ännu inte färdiga, men allt tyder på att Bernie Sanders inte längre står som den solklara favoriten att bli Demokraternas presidentvalskandidat.
Biden själv, som tidigare verkat vara mer redo för äldrevården än Vita huset, verkar också få ett lyft
Även om Sanders blir störst i Kalifornien, en av de folkrikaste och därmed tyngsta staterna vad gäller delegater, ser Biden ut att gå om på totalen.
Förutom det demokratiska partietablissemangets favorisering ligger också Elisabeth Warren, valets näst mest vänsterlutande kandidat Sanders i fatet. Trots att hennes chanser att vinna nomineringen är minimala, för att inte säga tekniskt omöjliga, fortsätter hennes kampanj. Och hennes röstandel är på många ställen hela skillnaden mellan Sanders och Biden på tisdagen.
När Warren kliver av – för det är inte en fråga om något annat – kommer troligen stora delar av hennes väljare att gå vidare till Sanders. Frågan är bara om hon kommer att göra det före eller efter att de skulle hinna göra någon skillnad.
För Bernie Sanders är vägen framåt inte blockerad, men den är klart snårigare än tidigare. Frågan blir nu om den unikt starka gräsrotsrörelse som burit honom så här långt kan finna den entusiasm som krävs även när de strålande framgångarna uteblir.
För det demokratiska partiet är det mer oklart. Precis som Vänsterpartiet i Sverige har Sanders ett överväldigande stöd hos unga väljare. Men till skillnad från i Sverige präglas hans rörelse av en svårartad misstro både mot partiet och det så kallade etablissemanget. Där den svenska vänstern till stora delar har sett den liberala privatägda pressen som ett slags motvikt mot högerextrem alternativmedia, ser Sanders supportrar den som en del av ett fientligt etablissemang.
Det är förstås svårt att säga med säkerhet till vilken del Sanders aktivt har motarbetats av en gemensam insats från detta etablissemang, och till vilken del tisdagens nedslående resultat snarare består av en perfekt storm av olyckliga omständigheter. Men klart är att stora delar av hans supportrar lutar åt det tidigare. Om det demokratiska partiet precis som förra valet till slut skjuter sig själva i foten med att nominera en centerkandidat med små utsikter att slå Donald Trump, är risken att de förlorar en hel generation.
