Okategoriserade 13 maj, 2009

Dödsskotten blev droppen

De unga är de som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen i Grekland. Det menar Alexis Tsipras, partiledare för det grekiska vänsterpartiet Synaspismos. Flamman mötte honom i Stockholm.

– Den ekonomiska situationen i Grekland var ganska illa redan innan krisen, men har förvärrats det senaste halvåret. De första två månaderna av 2009 miste fler än 100.000 personer jobbet. Samtidigt har många unga otrygga anställningar.
Det säger 35-årige Alexis Tsipras när Flamman möter honom under hans Sverigebesök i början av maj. Han har besökt Synaspismos i Stockholm och talat på Grekiska riksförbundets kongress. Nu kan han pusta ut lite i hotellvestibulen efter intensiva dagar. Tsipras dricker espresso och svarar utförligt på varje fråga.
Han menar att den viktiga frågan i Grekland just nu är hur högerregeringen, partiet Ny demokrati, möter krisen.
– Tyvärr verkar den inte tro att det går att ändra situationen. Krisen uppstod på grund av det kapitalistiska systemet. Det orimliga är att vi ber alla dem som inte tillhör Europas ekonomiska elit att betala för krisen, medan de som sitter i den ekonomiska skuldfällan inte betalar. För att komma ur krisen måste vi ändra hela det ekonomiska systemets struktur.

Grekland drabbades hårt
Grekland var ett av de länder i Europa där den globala krisen slog till först, och hårdast. Gapet mellan fattiga och rika i landet har sedan dess ökat markant. Synaspismos anser att vägen ur krisen går genom radikala förändringar av det politiska systemet runt om i Europa.
Synaspismos (Coalition of the Left of Movements and Ecology) är en del av vänsterkoalitionen Syriza (Coalition of the Radical Left) som bildades 2004.
Koalitionen består av en mängd vänsterorganisationer och partier där Synaspismos är det största partiet. Syriza har genom Synaspismos’ den fjärde största representationen i riksdagen.
– Vi samarbetar och försöker ha en samlad grund för att vara enade mot den nyliberala politiken. Vi har inte exakt samma politiska åsikter, men det fungerar bra ändå, berättar Tsipras.

Våldsamma protester
I december 2008 utbröt våldsamma protester bland unga i Grekland, som uppmärksammades över hela världen. Enligt många var det polisens dödsskjutning av en ung pojke i Aten som utlöste revolten. Vissa tror att de även var en effekt av den ekonomiska krisen. Men Tsipras tror inte på den förklaringen.
– Nej, jag tror snarare att protesterna gav en bild av framtiden, och att de berodde på många faktorer. Det har länge varit en mycket svår situation för ungdomarna. Vi kallar dem ”700-eurosgenerationen”, det vill säga många unga tjänar endast omkring 700 euro i månaden, ofta mindre.
– Och den avskyvärda händelsen då polisen sköt ihjäl en ung pojke var en viktig faktor. Det utlöste protesterna, men förr eller senare skulle de ändå ha kommit eftersom missnöjet redan funnits länge bland unga. Dödsskjutningen var droppen som fick bägaren att rinna över.
Synaspismos kritiserades starkt av övriga riksdagspartier eftersom det var det enda parti som inte fördömde protesterna.
– Vi försökte istället analysera händelserna och bakgrunden, för att få en förklaring till varför det skedde och orsaken bakom. Och vi var de enda som vågade stödja de unga, understryker Tsipras allvarligt.

Partiet har de senaste åren ökat starkt i popularitet, men efter ungdomsrevolterna har det gått nedåt i opinionsmätningarna. Tsipras tror att nedgången beror mycket på attacken från de andra partierna, och medias svartmålning av Synaspismos i och med protesterna.
– Dessutom är det svårt när det är ekonomisk kris och missnöje bland folk, att samla dem kring något nytt och banbrytande som vårt parti är. Folk samlas då lätt istället kring de två stora partierna.

Hur har revolterna påverkat grekisk politik?
– Främst har de påverkat folket. Nästan varje grekisk familj hade ett barn ute på gatorna i december. Därför köper folk inte påståendet att det bara var vandaler som härjade, för då skulle varje familj ha en vandal.

Är feminism en viktig fråga för Synaspismos?
– Självklart. Inom Syriza samarbetar vi med feministiska organisationer. Och symbolen för Syriza består av en lila, en grön och en röd flagga. Röd för står arbetares rättigheter, grön för miljön och lila för feminism.
– Och bland våra EU-parlamentskandidater i år är hälften kvinnor för första gången.
Synaspismos huvudfråga inför EU-parlamentsvalet är enligt Tsipras den ekonomiska krisen och förslag på hur den kan lösas.

Ert parti har tidigare varit det mest positiva till EU av alla europeiska vänsterpartier. Är ni fortfarande lika positiva efter krisen?
– Det är en komplicerad fråga. Vi har alltid tyckt att Grekland ska vara med i EU, men det betyder inte att vi håller med om hela dess politik. Det viktiga för oss nu är att försöka ändra EU:s strategi, och byta ut unionens nyliberala pakt mot en ny pakt med välfärd, solidaritet och ekologiskt skydd.

Vad hoppas du på för Grekland i framtiden?
– Jag drömmer om att förändra situationen för unga människor, och förändra den politiska situationen i stort. Att människor ska ha lika rättigheter och alla unga ha samma möjligheter.
Den allvarliga minen byts plötsligt mot ett stort leende.
– Jag vill också att Grekland ska bli mer som Sverige med stora stadsparker, torg och mycket utrymme. Vi har inte mycket allmäna platser i Grekland, det är jättefint här i Stockholm.

Nyheter 30 april, 2025

68-åring åtalas för bilattacken i Borås

68-åringen förhörs av polis efter att ha kört in i folkmassan. Foto: Privat.

Efter inläggen om att ”använda palestinier som gödsel” körde den 68-årige entreprenören in i en Palestinademonstration. Nu åtalas han för försök till misshandel med hatmotiv.

I augusti förra året körde en man i 60-årsåldern in sin bil i en Palestinademonstration i Borås. Nu åtalas han för försök till grov misshandel mot samtliga deltagare i demonstrationen, samt hets mot folkgrupp.

– Utredningen visar att motivet för brottet har varit att kränka palestinier som grupp vilket är en försvårande omständighet, säger senior åklagare Carolyn Westeröd i ett pressmeddelande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

I sin publicerade reaktion nämner Svenska kommittén mot antisemitim, SKMA, bara delen med Verständig. Konstigt nog nämns inte den värsta grovheten, den med de tre påstått sammanhängande Aron: Verständig, högerpoddaren Flam och Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Etzler. Dessa tre disparata individer, från vänster till höger, hänger ihop som insekter.

Vad vill han antyda – att de är judar? Nej, så säger man aldrig. Men luften blir tjock och konstig, samtidigt som ingen säger ifrån. Attacken mot Aron Etzler, som fördömt vad han själv beskriver som ett folkmord i Gaza men markerat tydligt mot antisemitism, är särskilt intressant. Implicit fråntas han sin lojalitet för att han heter Aron, ett klassiskt judiskt namn. Varför anses han mäktig i sammanhanget, trots att han inte längre är partisekreterare?

De flesta av oss känner till den urgamla antisemitiska föreställningen om judar som en enda kropp, en sambandscentral för en särskild inbördes och elakartad plan mot ”de andra”. Idén om hotet från ”Aron” väcker också till minne den avhumaniserande lag som nazisterna införde i augusti 1938, som krävde att alla judar skulle få ha endast ett namn. Sara för kvinnor och Israel för män. Efter det steget är den totala avhumaniseringen ganska nära.

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut.

Bilden av judar som konspirerande spindlar, som väver ett dolt nät av makt över världen, var dessutom vanligt förekommande i nazistisk propaganda. I en klassisk bild från 1941 spinner en judisk man en väv som involverar Sovjetunionen, frimureriet och pengar. Och i Der Stürmer visas 1930 en karikatyr där flera tyskar har fångats i ett nät, där spindeln bär en stor davidsstjärna. Den här historien kanske inte alla känner till – men en bra tumregel är att inte framställa judar som ohyra.

För vilken gång i ordningen är vänstern sist på bollen när den borde varit först?

Behovet av ett välutvecklat maskineri med funktionella reflexer mot antisemitism är akut. Utan det blir det svårt att komma förbi de ängsliga och senfärdiga ursäkterna från dem som vill väl. Som kan säga att det inte är okej att hävda att rasism bara finns till höger.

Det ska sägas att protesterna i sig, både här och över hela världen där de pågår, är i stort det enda friskhetstecknet vi har att glädjas åt för närvarande. I skrivande stund har 51 000 palestinier dödats, och bara sedan demonstrationen på Odenplan har Israel bombat ett tältläger för palestinska flyktingar, medan FN varnar för att all nödhjälp som levererats under vapenvilan är slut, och de humanitära zonerna har raderats från kartan.

I stort har rörelsen rätt och kritikerna fel. Men att varje gång skylla ifrån sig, eller hålla tyst för att slippa kritisera en frände, kommer inte att ta oss närmare fred.

Kommentarer av det slag som yttrades den 12 april får inte passera som walkover för Alice Teodorescu Måwe eller passande frilansuppdrag åt Hynek Pallas. Inte heller är det svenska vänsterjudars förpliktelse att kallas in som städare och expertis eller ännu värre – förväntas spela ned antisemitismen för att välsigna den viktiga kampen. Ansvaret ligger hos den breda palestinarörelsen gemensamt.

Läs mer

Nyligen gjorde V-politikern Lorena Delgado Varas allt för att skademinimera sitt misstag att dela en (visserligen i en förmildrande kontext) antisemitisk bild. I stället för att respektera hennes kriskommunikation med omedelbar avpublicering, avbön på Instagram och frivillig timeout i väntan på om det skulle bli någon förundersökning, mobiliserar tidningarna Proletären och Internationalen, mikropartiet Solidaritet samt instagramkonton som Rättvisa för alla, till försvar för publiceringen. Inte bara är det destruktivt och skadligt för hela rörelsen, det är faktiskt också respektlöst mot Delgado Varas.

Men det som gör mig mest bedrövad är att den här typen av ständigt återkommande händelser tvingar vänsterjudar, av vilka många nu i två års tid oförtrutet deltagit i demonstrationer mot folkrättsbrotten och övergreppen i Israel, att tjäna som krockkuddar. De används för att skapa trevnad i gruppen. Det är ovärdigt. Jag vet flera som vill tåga i protest mot Israel, men inte längre känner att de kan.

Palestinarörelsen, så nödvändig den än är, kommer aldrig att vinna om den inte vågar vara först med att fördöma den egna antisemitismen. Var inte fegisar – var de som först skriker stopp.

Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

Krönika 26 april, 2025

Tiktok är en av de främsta nyhetskällorna för unga. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 26 april, 2025

Den verkliga terrorn är klimatpolitiken

En polisbil utanför Vasamuseet efter att Återställ våtmarker genomfört sin aktion. Foto: Anders Wiklund / TT.

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Kultur 26 april, 2025

Kyrkan, skogen, knarket eller Jung

Kyrkvaktmästaren Laura är huvudperson i Nanna Olasdotter Hallbergs roman. Foto: Arvida Byström.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 25 april, 2025

Den antifascistiska manifestationen fyllde torget utanför teater Moment i Gubbängen för ett år sedan. Foto: Oscar Olsson/TT.

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg. 

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 25 april, 2025

Bakom tullkaoset vilar samma gamla roffaranda

Traditionella dansare välkomnar den amerikanska vicepresidenten JD Vance under statsbesöket i New Delhi den 21 april. Foto: Kenny Holston/Pool/AFP/TT.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.