Arbetsförmedlingen ska läggas ner, LAS ska luckras upp ytterligare, kollektivavtalslösa företag ska stödjas, det blir fri hyressättning på all nyproduktion i hyresbeståndet, skatter ska sänkas. Man ska avskaffa arbetslöshetsunderstödet till långtidsarbetslösa och skicka dem till socialen istället, A-kassan ska sänkas, RUT-bidraget ska tredubblas och riskkapitalet får vad som än händer fortsätta profitera på skattepengar. Vad vi ser i 72-punktslistan är tillsammans med Reinfeldts yxande på arbetsrätten den största systemförändringen sedan 1991.
Det är svårt att hitta pärlorna i bajshögen, för de är få. Höghastighetståg och flygskatt. Bra reformer – men de luktar Macron. Klimatinvesteringar som läggs på arbetarklassens axlar som ska betala med sin ekonomi, sin välfärd och sina arbetsvillkor.
Stefan Löfven är en skicklig förhandlare. Han har förhandlat bort det som skulle vara hans egen politik och dessutom fått sitt parti att gå med på en högersväng som innebär en centerpartistisk regeringspolitik med en sosse som statsminister. Socialdemokratin gör i och med denna överenskommelse ett sista vägval mot mitten – samma misstag som lett socialdemokrater runt om i Europa till värdelösa valresultat och betydligt mindre inflytande.
Avgörande knapptryckning
Att släppa fram en S-regering (trycka på den gula knappen) som uttalat bygger på att exkludera Vänsterpartiet från inflytande – ingen kan kräva det. Partierna i uppgörelsen verkar ha glömt att V och dess 8 procent av väljarkåren existerar. Socialdemokraterna har sytt ihop den här överenskommelsen med förvissningen om att V ”aldrig kommer fälla en arbetarregering”. Men så är detta inte en arbetarregering heller när manifestet inför dess tillsättande ser ut som det vi ser i 72-punktslistan.
En SD-stödd M+KD-regering är verkligen nattsvart. Men att tro att det inte kommer straffa sig att rösta igenom ett borgerligt regeringsunderlag är rätt naivt. Dessutom har Jonas Sjöstedt redan innan valet och efter hotat med att han inte kommer släppa igenom en regering utan krav, Vänsterpartiet ska inte vara dörrmatta. Hur ska V någonsin kunna hota med något i framtiden om partiet plötsligt backar från det?
Nu har vi facit
Att rösta rött till Stefan Löfven skulle antagligen leda till ett extraval. Ett extraval som skulle vara en ny, kanske sista, chans att försvara det som vänstern så länge kämpat för; vinsterna ska bort ur välfärden, människor måste få ett värdigare arbetsliv och välfärden måste säkras och byggas ut för vanligt folk.
De som säger att resultatet i ett extra val inte skulle ändra på något eller vara väldigt dåligt för V kan ha gjort en rimlig bedömning i november. Men efter gårdagens punktlistepresentation av liberala reformer vet vi vad alternativen är.
De som säger att resultatet i ett extra val inte skulle ändra på något eller vara väldigt dåligt för V kan ha gjort en rimlig bedömning i november. Men efter gårdagens punktlistepresentation av liberala reformer vet vi vad alternativen är. Ja, S är det parti som kan bilda regering, men till vilket pris? De säljer ut fackföreningsrörelsen om det behövs, sviker på en av landets största folkrörelser, Hyresgästföreningen och den enda egna vinst de kan presentera utöver statsministerposten och alla ministertaburetter är en halv familjevecka. Vad är det V skulle signalera till dem man säger sig företräda om man medverkar till en sån regering? Vid ett nej kommer V i bästa fall uppfattas som att man nu är det enda partiet som står på löntagarnas sida. Det sista röda partiet kvar i riksdagen.
Vänsterpartiet vilar i dagsläget på en rörelse med en storlek och styrka som saknar motstycke i V:s moderna historia. Alla V:s nya och gamla medlemmar kan göra en till bra valrörelse. Dessutom bubblar och smids i de utomparlamentariska rörelserna och de stora S-trogna folkrörelserna börjar få nog. Vänstern skulle argumentera hem en sån här valrörelse för vi är flest.
Om vänstern, i vid mening, inte säger nej till den här regeringen nu, vad är idén för framtiden?