NEW YORK Tidigt på morgonen den 19 oktober korkade EU:s ledare upp champagnen. Lissabonfördraget, som ska ersätta den förkastade konstitutionen, var färdigförhandlat och klart. De förändringar av texten, som skedde i den sista förhandlingen, var mycket begränsade. Några EU-parlamentariker och en generaladvokat i domstolen lades till, men inget av betydelse ändrades i den kompromiss som EU:s toppmöte slöt redan vid midsommar.
Konstitutionen var inte en helt lättläst text. Det nya Lissabonfördraget är snudd på oläsligt. Det är en lång detaljerad lista över förändringar i de fördrag som EU redan har. Bara om Lissabontexten läses ihop med dessa fördrag träder hela bilden fram. Då skapas konturen av en europeisk superstat.
Lissabonfördraget innebär att överstatligheten inom EU ökar massivt. Beslut med kvalificerad majoritet i rådet och medbestämmanderätt för EU-parlamentet blir en huvudregel, med några få undantag, på områden som skatter, försvar och delar av det rättsliga området. I praktiken innebär denna förändring en massiv överföring av makt från de nationella demokratierna till unionens institutioner. Ett av de områden där överföringen av makt till EU är mest omfattande är asylfrågor, straffrätt och civilrätt. Grunden läggs även för en åklagarmyndighet på EU-nivå. Dessutom skapas en möjlighet att i framtiden avskaffa vetorätten på fler områden, utan att fördraget behöver ändras igen.
Systemet för omröstningar i rådet kommer att göras om stegvis, så att de stora ländernas makt ökar på de små staternas bekostnad. I praktiken får tre stora EU-länder i förbund med bara ett mindre land vetorätt över alla andra länder. Makten för EU:s domstol och EU-kommissionen över politiken i medlemsländerna stärks betydligt på flera områden. Ett exempel på det är att EU-kommissionen kommer att företräda hela unionen på fler områden inom WTO.
EU får en stats representanter. Poster som president och utrikesminister för EU inrättas. Utrikesministern får ett nyskapat utrikesdepartement på EU-nivå till sin hjälp. På försvarsområdet är förändringarna dramatiska. Det slås fast att EU ska få ett gemensamt försvar. Medlemsländerna åläggs att öka sin militära kapacitet, i praktiken att upprusta. EU görs till en militär allians med en plikt för medlemsländerna att försvara varandra. Unionens militära agerande ska synkroniseras med Nato. Men något entydigt krav på mandat från FN:s säkerhetsråd för att sända EU-trupp saknas trots diverse lurviga formuleringar som berör FN:s roll på området.
I Lissabonfördraget finns inte ett enda exempel på att EUs makt minskar eller begränsas. Tvärtom görs det tillägg om udda politikområden som idrott, turism och rymden. Inte heller ökas de nationella parlamentens makt att kontrollera EU, tvärtom försämras den jämfört med förslaget till konstitution. Nu slås det fast att även om en majoritet av de nationella parlamenten är emot att ett förslag läggs fram från EU-kommissionen så kan kommissionen ändå köra över dem och lägga förslaget.
EU:s marknadsliberala kärna finns kvar oförändrad. Den fria rörligheten för kapital, arbetskraft, varor och tjänster överordnas andra politiska hänsyn som miljö eller fackliga rättigheter. Tjänstesektorn ska avregleras med nya direktiv. Valutaunionen förändras bara marginellt. Sverige saknar undantag från EMU. Istället är det enligt Lissabonfördraget de länder som redan har infört euron som ska bestämma när Sverige ska anslutas till valutaunionen.
Formuleringen om att EU-rätten är överordnad nationell rätt, även nationell grundlag, finns kvar med en annan placering i texten. Däremot är paragrafen om unionens symboler borttagen. I praktiken saknar det betydelse eftersom EU redan har och använder en flagga, har en hymn och fira Europadagen som nationaldag.
Under förhandlingarnas gång har den svenska regeringen inte intagit några självständiga ståndpunkter och inte framfört några krav. I praktiken har ministrarna Malmström och Reinfeldt inriktat sig helt på att ligga still som en dörrmatta åt EU-kommissionen och Tyskland.
