Hatkärlek. Det är vad jag känner för Stockholm. Jag älskar tunnelbanan och broarna, myllret och möjligheterna. Jag fattar inte ens hur nån kan tycka att Sergels torg är fult (seriöst, det är ju skitsnyggt!). Jag älskar söder om söder, simturen i Vinterviken, kulturskolan i Bredäng, röda och gröna linjen som puttrar genom mina hemområden. Hemma! Trots att jag som så många andra invandrat norrifrån är det här hemma nu. Och så vid sidan av denna kärlek en stark känsla av totalt främlingskap och äckel inför den moderata experimentverkstad som Stockholm utgör. Hur kan jag bo i en stad där gamla tanter måste vara snudd på döden för att få komma till ett omsorgsboende, där badhus rivs och skrytarenor tar plats, där privata förskolechefer i åratal helt ogenerat ökat på barngrupperna och stoppat miljoner i fickan. Hur står jag ut?
Jag åker hem till Sandviken, mitt andra hemma, och besöker deras nystartade kulturförskola och kulturhus. Kommunalt förstås. Jag står förundrad. Tänk att det finns kommuner som gör BRA saker. Tänker lite nytt, satsar på barn och kultur. Jag har glömt bort hur det känns. Åker tillbaka till Stockholm och ser hur halva skolgården säljs ut och blir bostadsrätter, kolkraftverket i Värtahamnen bolmar utanför mitt arbetsfönster och det som skulle ha blivit ett kulturhus såldes till ett gym. Det är som en orgie av dumheter som aldrig tycks ta slut.
Hatkärleken till Stockholm har lärt mig att det finns två vägar ut. Antingen drömmer man sig bort eller så drömmer man om ett nytt Stockholm. Jag har inte vågat drömma om Stockholm på länge men jag tror att det är dags. Det måste vara dags. Nu när de globala klimatförhandlingarna brakat samman är den lokala omställningen vårt största hopp. Fönstret där det fortfarande går att göra något åt en kommande klimatkatastrof håller på att stängas och väl stängt går det inte att öppna. Det är så skräckfilms-skrämmande att det blir obegripligt för många. Hur skulle världen kunna vara så irrationell?
För oss som vet att kapitalismen inte drivs av varken logik eller en önskan om människans välgång blir det kanske lättare att förstå varför allt håller på att barka åt helvete. Vi vet vilka krafter som tjänar på fossilsamhället. Vi vet att en grön omställning kräver att vi ser klass- och könsstrukturerna i vitögat likväl som att kampen för en bättre välfärd, ökad jämställdhet och kortare arbetstid är tätt förbunden med kampen för att stoppa klimatförändringarna. Med den kunskapen skulle vi också kunna ställa om Stockholm. Skapa en grön och rättvis stad. Vi skulle kunna ta alla planer över Förbifart Stockholm och stoppa på Historiska museet i en utställning över Skitdumma projekt.
Vi skulle kunna omfördela så mycket att omfördelning fick en ny betydelse i Saol. Vi skulle kunna sitta på ett fält och titta på alla hyresrätter och kolonilotter som poppar upp samtidigt som fågelkvittret hörs eftersom motorvägen inte dånar längre. Förresten hör man inte bara fågelkvitter utan också en massa ungar som spelar falskt på tvärflöjt eftersom alla barn har råd och tid att gå till kulturskolan. Det är vad jag tänker drömma om.