– Folk var i chock. Fullständig chock. ”Ska vi fira nu? Ska vi bli rädda?” I Libanon blandar vi alltid hopp med fruktan, det är en försvarsmekanism antar jag.

Så beskriver Ralph Baydoun (bilden), libanesisk journalist och aktivist, stämningen i Beirut på morgonen den 8 december, när nyheten kom att Assad-regimen i grannlandet Syrien just fallit. Vi talas vid över telefon två månader senare, och han berättar att den absoluta majoriteten såg diktatorns fall som goda nyheter.

– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.

Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.

Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.

Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.

För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.

– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.

Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.

– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.

– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.

Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.

– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.

Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.

– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.

Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.

Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.

Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.

2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.

Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.

– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.

Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.

Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.

– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.

I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.

– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.

Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.

Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.

En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.

– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.

Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.

I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.

– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.

Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.

Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.

Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.

– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.

Jag hör det rytmiska trummandet av hans boll mot betongen, innan jag ser honom, den ensamma basketspelaren i gatlyktans sken. Där, på andra sidan gallret, dribblar han fram och tillbaka, bollen studsande i ett V mellan händerna. Han stannar upp, siktar, och skjuter på korgen. Han missar – men fångar bollen i luften och skjuter igen.

Det är onsdag, ett par timmar före midnatt. För tre år sedan hade här kryllat med ungdomar från hela Rom, och bollen hade dunkat i takt till svallande italo-pop. ”Mercolespritz”, en sammanslagning av orden mercoledì (onsdag) och aperol spritz, som såldes i plastmuggar för två euro, var beteckningen för onsdagskvällarna här, på vad som i studentmun kallades Il Playground. Men den var mer än bara en lekplats. Utöver ”mercolespritz” organiserades här välgörenhetskonserter, poetryslams mot krig, gratis hivtest och kvinnorättsdemonstrationer, bara under mitt första år i Rom.

Det var i slutet av det året, strax efter att den sittande extremhögerregeringen kom till makten, som beskedet kom från kommunen att det var slut på både aperolen och demonstrationerna. Aktiviteterna hade bedömts vara ”ett störningsmoment”. Basketplanen som officiellt heter Campo Andrea Dorno, döpt efter den vid 22 år avlidne lokalhjälten som frivilligt coachade ett juniorbasketlag för barn som saknade medel att träna i någon officiell klubb, skulle asfalteras och bli parkeringsplats.

I skrivande stund har en namninsamling för att återöppna Il Playground signerats 1 589 gånger, och i vanlig italiensk ordning har ännu ingen asfaltering skett. Det händer att basketbollar åter studsar mot planen, runt vilken hundratals åskådare brukade samlas, men annars är platsen ett limbo, frusen i tiden av darrande förhoppningar och farhågor. Den påminner mig om något jag hört från många av mina italienska jämnåriga: ”Unga har ingen plats i Italien.”

”Italiens unga har lägst framtidstro i Europa” löd i somras en rubrik ur dagstidningen La Repubblica. Artikeln kretsade kring en studie från forskningsstiftelsen Allianz, som gjorde gällande att endast 49 procent av italienare i åldrarna 18–29, kontra det europeiska snittet på 62 procent, trodde sig ha en stabil framtid i sitt eget land. Vidare var 35 procent redo att lämna landet i hopp om bättre arbetsmöjligheter och levnadsstandard.

Artikeln dök upp i mitt nyhetsflöde bara någon vecka efter ett samtal om just detta, med min vän, tjugotreåriga Giacomo Napoletani.

– Jag vill härifrån så fort som möjligt, sade han till mig över en cappuccino.

– Det enda som håller mig kvar är min familj. Min pappa är sjuk, och mamma behöver hjälp hemma. Jag har funderat på att flytta till min kille i Milano, men han vill inte stanna kvar där heller, så det vore rätt meningslöst.

Ungdomars iver att överge Italien är bara en av faktorerna som gjortlandets befolkning till Europas äldsta. Hälften av italienarna är över 45, och var fjärde över 65 – att jämföra med Sveriges 13,8 procent. En annan faktor är att italienarna, en gång kända för sina stora familjer samlade runt middagsbordet, föder allt färre barn. År 2023 föddes bara 1,2 barn per kvinna – en ny lägstapunkt i nedgången med en tredjedel sedan 2008. Resultatet är en befolkning som stadigt minskar, då tolv italienare dör för var sjunde barn som föds.

Det åldrande samhället är uppenbart för den som bor här. Det är inte för inte som nyordet umarell, äldre män som med händerna knäppta bakom ryggen iakttar pågående byggarbeten, härstammar från Italien. På uteserveringar, till och med i studentkvarteret San Lorenzo, där Il Playground var beläget, överträffar gamlingarna ständigt ungdomarna i antal.

Svaret på varför är inte komplicerat.

– Jag är lika gammal nu som min mamma var när hon fick mig, berättar min vän, tjugotreåriga Gaia d’Esposito.

– Själv har jag inte ens råd att flytta hemifrån, hur är det tänkt att jag ska skaffa barn?

Bevisen går bortom anekdoter; enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är Italien det enda landet i Europa där lönerna sjönk mellan 1990 och 2020.

– Italiens unga får inte ens en chans, menar professor Arnstein Aassve, en norsk forskare vid universitetet Bocconi i Milano.

Han pekar på det faktum att landet har det näst högsta antalet ”neet:s” (”not in education, employment or training”) i EU: 19 procent, kontra snittet på 11. Detta, samtidigt som de mest kapabla, ambitiösa och privilegierade drar utomlands.

– Något är riktigt på tok i det här landet, säger professorn.

Krisen tar allt större plats på den högerextrema premiärministern Georgia Melonis agenda. Likt sin föregångare, Benito Mussolini, har hon skyllt landets problem på ”det stora folkutbytet”, konspirationsteorin som gör gällande att en vänsterliberal elit medvetet byter ut vita, infödda européer mot invandrare. Meloni och hennes parti Italiens bröder har gjort födelsetalet till en fråga om raslig överlevnad. Hon har tillsatt en abortfientlig familjeminister, och själv figurerat med representanter för organisationen Pro vita e famiglia (”För liv och familj”) som lobbar mot samkönade pars rättigheter.

Bara för att Italien är ett så kallat ’västland’ vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.

På sin tid införde diktatorn Benito Mussolini en skatt på singlar. Meloni har sänkt priserna på nappar och välling. Att några nya barn som föds tack vare sådana ansträngningar inte kommer ansluta sig till arbetsmarknaden på minst tjugo år, och att en mer omedelbar åtgärd för att stötta upp ekonomin vore stärkt invandring och integration, vill man inte kännas vid.

I ett tal från i höstas, där Meloni ämnade klargöra hur regeringen tänker stärka den italienska arbetsstyrkan, nämnde hon inte ens den halva miljon odokumenterade migrantarbetare som beräknas befinna sig i landet, hitlockade med löften om jobbtillfällen. Allra vanligast är detta inom jordbruket, exempelvis på Italiens världskända vingårdar, där migrantarbetare för knappa tre euro i timmen plockar druvor som blir till Barolo och Barbaresco, två av landets dyraste och mest exporterade viner.

I stället för att bekämpa företagens exploatering av migrantarbetare vill Meloni uppmuntra fler kvinnor att ansluta sig till arbetsmarknaden. Knappt hälften av Italiens kvinnor har i dagsläget ett jobb, det lägsta antalet i hela Europa. Meloni menar att unga kvinnor måste skärpa sig, och se till sina nordiska systrar som ”både arbetar och föder barn”. Detta, återigen, utan att nämna att Italien räknas bland Europas sämsta gällande könsjämställdhet på arbetsmarknaden av Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR), eller vad man tänker göra för att exempelvis jämna ut det tjugofemprocentiga lönegapet mellan män och kvinnor.

Men den italienska regeringens oförmåga eller ovilja att ta hand om sina unga går bortom halvhjärtad arbets- och familjepolitik. Den vilar även på att platser som Campo Andrea Dorno, där alla från små barn från svåra förhållanden, till unga i min egen ålder fått möjligheten att göra skillnad för sig själva och sin omgivning, avfärdas som ett ”störningsmoment”.

– Det var en politiskt motiverad attack, säger tjugotvååriga Sebastiano Bergamo, grundare till studenträttsorganisationerna Oppositione studentesca alternativa och Cambiare Rotta.

– Det är precis som med anti-rejvlagen, menar han, och syftar på den lagändring som år 2022 förbjöd folksamlingar på över 50 personer att spela musik utan tillstånd.

– De angriper vänsteraktivister. Alla som stod bakom Il Playground var del av studentorganisationerna i San Lorenzo. Det vill säga socialister, kommunister, anarkister och så vidare.

I jämförelse får högerns unga allt stöd de kan få för sina egna aktiviteter. Den årliga mässan Atreju, arrangerad av Gioventù nazionale, det styrande partiets ungdomsförbund, ägde i december rum i Circus maximus, den fornromerska arenan som vanligtvis tillägnas konserter med världsartister som Bruce Springsteen och Lady Gaga.

Evenemanget anordnades för första gången år 1998 av Georgia Meloni själv. Vid tidpunkten var hon ledare för den av Mussolini grundade ungdomsorganisationen Alleanza nazionale. Förbundet valde att uppkalla den efter huvudkaraktären i fantasyromanen Den oändliga historien. Meloni är ett inbitet fan av fantasygenren, och har utöver Atreju även organiserat det omtalade Hobbitlägret, dit unga nyfascister kom utklädda till karaktärer ur Sagan om ringen. Bägge romaner, menar Meloni, handlar om kampen för att bevara traditioner och familjeenheten:

– Atreju är en krigare som kämpar mot de krafter som söker bryta ned ungdomens värderingar. Han är min förebild, och förkroppsligar mässans anda, skrev hon i ett Facebook-inlägg från 2019, i samband med Den oändliga historiens 40-årsjubileum.

Årets mässa kombinerade politiska debatter och brandtal med julmarknader och en skridskorink för barn. Meloni själv invigde mässan, och passade på att förkunna att surrogatmödraskap snart ska bli straffbart, samt att ”människohandeln till Italien från Afrika” ska strypas.

Jag har utan framgång försökt få kontakt med arrangörerna för Atreju. Jag känner ingen som var där, och det gör inte heller mina italienska vänner.

– Det är väl det som är grejen, de heter ’Nationell ungdom’, men precis som sitt parti gör de inget för ungdomar, menar Giacomo, min vän från universitetet.

– De skanderar bara samma slagord om invandring, abort och bögar.

På många sätt är ungdomsförbundet till och med mer extremt på dessa punkter än regeringen. Meloni var i fjol tvungen att ta avstånd från Gioventù nazionale när en video spreds som visade medlemmarna göra Hitlerhälsningen vid ett årsmöte.

Lyssnar man just till italienska ungdomar är det just det, att ingen värnar om deras sak, som har urholkat tilltron till framtiden – oavsett vad Meloni hävdar. En kväll går jag ett varv runt San Lorenzos studentbarer, och frågar mina jämnåriga om de känner sig sedda av det politiska etablissemanget.

– Italienska politiker skiter i ungdomar. Allt handlar om skatter, pensioner, invandring… Skolan lider, och det finns inga jobb. Det är det de borde göra något åt, säger tjugofemåriga Matteo.

Men hans vän, jämnåriga Martina, håller inte helt med.

– Problemet är inte skolan. Italienska skolor står sig bra gentemot andra länder. Problemet är att när man väl är klar med skolan finns det ingenstans att ta vägen. Utlänningar skrattar åt stereotypen av italienska killar som morsgrisar som bor hemma tills de är trettio. Men det är inte för att de vill, det är för att de inte har något annat val. Min storebror, han är matematiker, ska flytta till Belgien. Det enda jobb han kan få här är som servitör för fem euro i timmen.

Melonis regering har vägrat införa en minimilön, med argumentet att det skulle sänka lönerna för de som tjänar mer. Men det är också därför som mina vänner Alibek och Behrad båda jobbar dubbla jobb som servitörer och cykelbud, samtidigt som de pluggar, för att ha råd med hyran till en lägenhet där de delar på ett sovrum.

– Det är ännu värre i södern, säger tjugotvååriga Beatrice, som står lutad mot en gatlykta och rullar en cigarett på Piazza dell’Immacolata, San Lorenzos knutpunkt.

– Jag kom till Rom för att plugga. Det kanske inte är perfekt här heller, men där jag kommer ifrån, min by i Puglia, där är folk som levande döda. Jag har gamla vänner som bor hemma och varken jobbar eller pluggar, som helt saknar ambitioner. Det finns ingen som visar dem eller säger till dem att det finns någon mening med att försöka. Även deras föräldrar är arbetslösa eller deprimerade och alkoholiserade. De har inga förebilder.

Beatrice, precis som många andra icke-romare jag frågar, tror aldrig att hon kommer flytta tillbaka till sin hemstad. Hon får medhåll av 26-åriga Giordano.

– Italien är för isolerat. Vi måste lära oss av omvärlden. Om man bara stannar i Italien kan man inte förbättra Italien. Det är en massa snack om nationalism och patriotism. Det mest patriotiska du kan göra är att åka utomlands.

Han sitter runt ett bord med grabbar, och när jag frågar om de anser att alla har lika möjlighet att åka utomlands börjar de argumentera sinsemellan.

– Det behöver inte vara en klassgrej, menar en av dem.

Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle.

– Det kostar att plugga utomlands, ja, men alla vill inte plugga. Man kan flytta utomlands och överleva utan hjälp från sina föräldrar. Jag flyttade till Rom och jobbar för mina pengar.

– Det är klart att det är en klassgrej, hävdar en annan.

– Om du kommer från en fattig familj och har fem småsyskon, då kan du inte bara sticka. Du behöver hjälpa din familj. Du kan inte utbilda dig heller. Du är fast. Det blir en ond cirkel.

Giordano bryter in igen:

– Allt det som brukade vara starka italienska värderingar har försvagats. Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle. Alla lever bara för sig själva. Ingen har koll på någonting och ingen bryr sig om någonting. Det enda som spelar roll är vad man har precis framför sig. Det är därför den italienska vänsterrörelsen är död. Den ligger i samma grav som folksjälen och hoppet.

Giordanos vänner skrattar och kallar honom för poet, men ingen ifrågasätter hans uttalande.

Det är ingen munter bild som (de visserligen välförfriskade) San Lorenzo-invånarna målar upp, men alla är inte lika uppgivna. Det finns fortfarande unga som satsar på en framtid i och för Italien. Tjugotreåriga Giorgio Rode och hans gymnasievänner fokuserar på sitt närområde, med sin sin ideella organisation InsideEUR.

EUR (”Esposizione universale di Roma”) är en förort till Rom, ett område upprättat från grunden under fascismen, då tänkt att bli stadens nya hjärta, men som övergavs efter Mussolinis död. Giorgio och hans vänner är uppväxta här, bland kolossala marmormonument till fascismen, halvfärdiga lägenhetskomplex och kontorsbyggnader i smulig betong. Deras verksamhet går ut på att arrangera och belysa aktiviteter och projekt i EUR som kan dra till sig folk.

– Om man ska tro tidningarna är området vilda västern, och folk köper det, även de som bor här, berättar Giorgio.

– Om allt folk får höra om är rån och inbrott och affärer som tvingas lägga ned, då är det klart att de inte har något hopp. Vi vill vara en motvikt till allt det där. Vi säger inte att det inte händer något dåligt, men vi säger att det också händer massa roliga saker. Det finns folk här som faktiskt bryr sig om sitt hem och vill göra det till något bra för andra.

Och det fungerar. Jag hade själv aldrig varit i EUR annat än för att byta buss, innan jag gick med i Giorgios joggklubb. Därigenom har jag träffat ett helt gäng tjugoåringar från olika delar av Rom, som alla kommer till EUR bara för att jogga.

– Nästan alla vi gick i skolan med har flyttat iväg. Vi vill ge folk en anledning att komma tillbaka, säger Giorgio.

Kampen för förändring utkämpas även på en större skala. Studentledda demonstrationer är nästan dagligen förekommande, med slagord om frihet och rättvisa som ekar bland gränder och ruiner.

Men kampen är långt ifrån riskfri. För bara en vecka sedan blev jag vittne till ett gatuupplopp, där polisen gick till angrepp mot demonstranter som samlats till minne av nittonårige Ramy Elgami, som omkom i november efter att ha blivit påkörd av en motorcykelpolis. Bengalrök blandades med tårgas utanför mitt sovrumsfönster. När ropen och dånet av kravallpolisernas stövlar tystnat, och jag gick ut utanför min port krasade glassplitter och smulorna av hemmagjorda pappersbomber under mina fötter. Från en vägskylt vajade en sönderriven banderoll.

– Jag tror inte att folk utanför Italien riktigt inser vad som händer i det här landet just nu, säger min vän, Gaia.

Hon studerar politisk vetenskap vid Roms universitet La Sapienza, och är en av ledarna för gruppen Giovani per Palestina (”Unga för Palestina”), samt aktiv i en rad vänsterinriktade ungdomsorganisationer.

I fjol blev hon ”tills vidare” avstängd från universitetet, efter att lät sig intervjuas vid en propalestinsk manifestation, och då kritiserade skolans ledning för dess vägran att ta avstånd från Israel. Hon skulle ha tagit examen i somras, men förbjöds då från att ta några tentor. Motiveringen bakom beslutet gjorde gällande att en politikstudent borde veta bättre än att uttala sig så kategoriskt.

– Det råder censur, menar hon.

– Bara för att Italien är ett så kallat ”västland” vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.

För en vecka sedan hade jag tidigare tagit hennes ord med en nypa salt. Men när jag går runt bland San Lorenzos barer, bara dagar efter kravallen på min gata, är det nästan ingen av de jag pratar med som ens vill vara med på bild.

Sedan kravallen har jag gått förbi Il Playground varje dag, i hopp om att finna ett gäng ungdomar där som kan berätta för mig vad platsen betytt för dem, men förgäves. Jag undrar om det blir någon parkeringsplats, eller om små barn kommer att spela basketturnering här igen en dag.

– I slutändan handlar det om förändring, säger tjugosexåriga Giordano mellan cigarettbloss.

– Unga kräver den, den äldre generationen fruktar den. Så har det alltid varit. Det är en cykel. Det må stundtals se mörkt ut, men det tyckte man nog för tjugo, trettio, fyrtio år sedan också. Du frågar om framtiden, men framtiden behöver inte vara om hundra år, framtiden kan vara i morgon. Satsa på att i morgon blir bättre än i går.