Bara inom en enda bransch har priserna sjunkit efter avreglering. I förra veckan presenterade Regelutredningen, som på uppdrag av regeringen ska utreda avregleringens konsekvenser, sitt beräkningsunderlag. Enligt utredningen är det bara en bransch – telefoni – där prisutvecklingen varit lägre än konsumentprisindex under motsvarande period. Utredaren, LO-ekonomen Dan Andersson, fick kritik från borgarna redan när han fick uppdraget i våras. Och efter att hans siffror presenterades har ledartidningar och vissa branschorganisationer gått i taket.
SvD:s ledarsida har spritt rena lögner, som att utredningen bortser från en 150-procentig elskattehöjning.
Men den höjningen motsvarar inte ens en tredjedel av den totala prishöjningen och är dessutom inräknad av utredningen.
… OCH VINNARE ÄR STORFÖRETAGEN
Småkonsumenterna förlorar – storföretagen sparar. Inte ens inom taxi har avregleringen inneburit lägre priser för den vanliga småkonsumenten. Det visar Flammans sammanställning.
Privatpersoner står bara för en mindre del av de avreglerade branschernas omsättning. Avregleringen innebär också omfördelning. Det handlar om miljardbelopp som småkunder varje år betalar – och som storkunder sparar.
Att vara stor är att ha förhandlingsstyrka. Efter avregleringen har denna styrka använts. Priserna har förändrats till storkundernas fördel på bekostnad av de små, visar Flammans prisgenomgång i fyra av de sex avreglerade branscherna.
I våras konstaterade Post- och telestyrelsen i en rapport att ”de stora postkunderna är och har varit de största vinnarna till följd av konkurrensen”. Konkurrensen har bara gällt på den lönsamma delen av postmarknaden – stora företagsutskick i första hand i storstäderna. Staten – som bland annat har skatte- och pensionsbesked att skicka ut – kan idag få rabatter på över 50 procent jämfört med ett privatbrev.
Med utgångspunkt i den statliga postupphandlingen förra året försöker PTS få en bild av summorna. ”Totalt skulle detta innebära besparingar väl över en miljard per år till följd av konkurrensen”, skriver PTS i rapporten. Post- och telestyrelsen har inte närmare räknat på vilka som samtidigt förlorat, eller med vilka summor. Enligt rapportförfattaren Per Jonsson skickar privatpersoner inte så mycket brev – i genomsnitt för knappt 200 kronor per år. Även en 100-procentig prisökning blir då marginell. Förlorarna är en annan grupp, tror han.
– Småföretagen verkar vara de som står för kalaset.
Telefonimarknaden började i ett liknande läge innan avregleringen. Vad vanliga människor mest ägnar sig åt, lokalsamtal, var i praktiken subventionerade. Samtidigt var de samtal företagen ringde – riks- och särskilt utrikes – relativt dyra. Företag betalade cirka dubbelt så mycket för abonnemangen.
Sedan år 2000 har priset på utrikessamtal minskat mest: Med 25 procent för privatkunderna – och 33 procent för företagskunderna. Minutpriset för att ringa till mobil och nationellt har sjunkit med lika mycket för bägge kundgrupper, enligt Post- och telestyrelsen. De fasta abonnemangsavgifterna för privatpersoner har inte minskat – utan ökat med 14 procent. För företag har de minskat med 45 procent.
För mobil telefoni visar intäkterna att minutpriset för företag sjunkit med 15 procent och för privatpersoner med åtta.
Samtidigt har marknaden för telekommunikation exploderat genom mobiltelefonerna och internet. Operatörernas intäkter har ökat från 42 till 50 miljarder sedan 2000, men marknaden har enligt PTS börjat mättas.
Elpriserna visar på stora – och ökande – skillnader mellan hushåll och industri. Statistiska Centralbyrån, vars pris också inkluderar nätavgifterna, delar upp konsumenterna i fem grupper, från en 50 kvadrats tvårummare till en 120 kvadrats villa. Den som bor i tvåan betalade i januari 2004 289,5 öre per kWh och villaägaren 111,9 öre.
Hushållen står bara för en fjärdedel av elkonsumtionen, vilket gör att det åter går att sätta frågetecken för hur representativ Regelutredningens siffra är.
Vad betalar då storförbrukaren, den svenska industrin? Det finns inga officiella, säkra siffror på detta.
– Vad storindustrin betalar, tillhör Sveriges bäst bevarade hemligheter, säger Kalle Karlsson, informationschef på branschorganisationen Svensk energi.
SCB gör ändå uppskattningar av priserna. Den visar att de små industriföretagen, med en årlig konsumtion bara lite över villaägarens, betalar nästan halva priset. De riktiga storförbrukarna betalar 39,2 öre – men den siffran är alltså osäker.
– Ju större kunder, desto känsligare att få veta – och desto mer frågetecken för de uppgifter som finns, säger Erik Marklund, ansvarig för SCB:s energiprisstatistik.
Sedan 1997 har hushållens elpris ökat ganska jämnt, medan industrins fluktuerat. Men trenden är entydig: industrins elpriser har ökat med 20–30 procent samtidigt som hushållens ökat med 50–55 procent. Och hushållen betalar två till fyra gånger så mycket för elen.
Liknande gäller för naturgasenergi – från att 1997 ha legat jämsides, betalar idag hushållen dubbelt så mycket som industrin per kWh.
Inte heller i taxibranschen ger utredningens uppskattning hela bilden. Av cirka tio miljarders årsomsättning kommer bara en fjärdedel från privatpersoner. En fjärdedel kommer från företag och cirka hälften från samhällsupphandlade transporter såsom färdtjänst och skolskjuts. Före avregleringen 1990 gällde ett och samma pris för alla, enligt Lennart Ramneteg, ordförande i Taxiförbundet.
Därefter har prisbilden ändrats. Stora köpare kan förhandla sig till rabatter. För företagsavtal ofta 10–20 procent och för färdtjänst och skolskjuts 20–30 procent.
– Storkunder vann och små förlorade, om man jämför dem sinsemellan. Men om man bara drar den slutsatsen, bortser man också från att tillgängligheten ökat, säger Ramneteg.
Det är svårt att få fram en någorlunda exakt siffra på hur mycket som omfördelats mellan små och stora kunder sedan avregleringarna.
För taxi- och postbranschen rör det sig om någon miljard vardera per år; för el- och tele torde siffran vara åtminstone det dubbla.