Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster har startat 2016 med en kampanj som de kallar ”Höj skatten”. Kampanjen börjar i den änden – inte i vad man ska göra med skattepengarna.
Många politiska strateger skulle ta sig för pannan. Folk vill bara betala skatt om de är säkra på att den går till något bra! Så om man vill höja skatten gäller det att leta upp en riktigt populär anledning. När Vänsterpartiet till exempel 2015 föreslog att sommarlovsaktiviteter åt arbetarbarn skulle finansieras av en återinförd förmögenhetsskatt, var det en perfekt förpackning av ett skatteförslag man länge haft på sin lista.
Men samtidigt: är det verkligen hållbart i längden att beskatta under radarn så där? Det är ändå ett slags svaghetstecken att behöva sockra varje skattehöjning med världens bästa ändamål. Det som skulle behövas för att bygga ett välfärdssamhälle som vi kan vara stolta över är ett stort folkligt stöd för höga skatter i allmänhet.
Det måste det väl vara dödfött att få med folk på?
Inte nödvändigtvis. Det råder ingen brist på visioner och goda föresatser i dagens politik. Vi har en regering som säger att vi ska ha lägst arbetslöshet i Europa. Det som saknas är metoder, strategier som folk kan tro på. Skattehöjningar är en sådan strategi, en av få, som ger någon slags trovärdighet åt ambitionerna. Det är inte fel – nej, det är helt nödvändigt – att prata om höga skatter som en av vänsterns viktigaste politiska metoder. Inte som olycksfall i arbetet, eller som någonting vi ska försöka undvika. Och absolut inget vi (läs: finansministern) ber om ursäkt för genom att säga att vi ”tvingas” höja skatten.
Det välfärdssamhälle vi kan skapa utan höga skatter – genom bara tillväxt, eller genom omprioriteringar – kommer aldrig att vara tillräckligt omfattande för ens de lägst ställda ambitionerna. Och utan skatt som tar mer från de som är rikare, kommer vi aldrig att lyckas skapa jämlikhet. Skatt som ett instrument för omfördelning har nästan försvunnit ur debatten. Men det är ett mål i sig att skapa jämlikare samhällen. Samhällen mår bättre av jämlikhet, av att ojämlikhet inte går i arv. Men här är politiken tandlös om det enda levande motivet till att ta ut skatt är att saker och ting måste finansieras.
Pragmatismen är en återvändsgränd. I varje högerstrategi är det fundamentalt att sänka skatterna. Låg skatt frigör, i den borgerliga visionen, all slags mänskligt kreativitet och självförverkligande. Har ni någon gång träffat en högerpolitiker som säger sig ha en pragmatisk inställning till skattenivåerna? Samtidigt står Socialdemokraterna på andra sidan och säger sig vara just – pragmatiska. Skatter är ett instrument bland andra. Det är bara ett sätt att finansiera angelägna satsningar, ingenting som har ett värde i sig. Men i verkligheten är hög skatt lika fundamentalt för vänstern som låg skatt är för högern. Bara det att vi inte kan säga det, eftersom arbetarrörelsen varit ideologiskt tillbakatryckt i 30-40 år.
Det är en ond cirkel: när opinionen för höga skatter försvagas, börjar vi paketera skattehöjningarna skickligare. Eftersom allt färre då försvarar höga skatter i allmänhet, försvagas opinionen ytterligare – och paketeringen måste utföras ännu skickligare.
Men att arbetarrörelsens försiktighet går att begripa betyder inte att den är bra. Vänstern kommer aldrig att vinna på sikt – få bygga ett samhälle vi kan vara stolta över – om vi inte vinner debatten om skatterna och allting som hänger ihop med det.
Ibland har Socialdemokraterna blixtrat till och förstått att man inte kan komma runt frågan på något annat sätt än att se den rakt i vitögat. Som när Mona Sahlin i valrörelsen 2010 förklarade hur det socialdemokratiska samhället hänger ihop kanske bättre än någon annan partiledare i modern tid. Det blev ingen valseger ändå, men retoriken var rätt. Alla förväntar sig ändå att högern ska sänka skatter och vänstern höja dem. Varför inte ge den uppfattningen en solid motivering?
