Édouard Louis schema är späckat. Han är i Sverige en knapp vecka för att genomföra två författarsamtal, i Stockholm och Malmö, och för att framträda på Dramatens scen med en teateranpassad version av romanen Vem dödade min far från 2018, regisserad av Thomas Ostermeier.
Utöver det är den franske författaren aktuell med sin senaste bok i svensk översättning, Att förändras: en metod, som kom ut i november i år. Boken är 30-åringens femte i ordningen, och har likt föregående titlar redan diskuterats vitt och brett i svensk såväl som internationell press. Louis är sedan genombrottet med den självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) både en storsäljande och respekterad författare.
När jag till slut lyckas ordna en intervju är det efter flera ombokningar av tid och plats, strax innan framträdandet på Kulturhusets Stadsteaterns författarscen. Det känns märkligt att den person jag nu ska möta, som jag aldrig förr har träffat, redan tycks mig så välbekant. Det är så för att i princip alla Louis böcker skildrar hans eget liv. Uppväxten i nordfranska Hallencourt utanför Amiens, flytten till Paris och studierna vid den extremt prestigefulla École normale supérieure. Louis har även skrivit mycket om livet efter denna resa. Om Paristillvaron som utbildad sociolog och författare i en krets av uppburna intellektuella, som till exempel vännen filosofen Didier Eribon som ofta förekommer i böckerna.
Gång på gång under samtalet kommer vi att återkomma till frågan om den självbiografiska utgångspunkten för skrivandet. En utgångspunkt som knyter an till den franska realistiska romantraditionen.
–Det jag försöker göra med mina böcker, det som intresserar mig, är att skapa ett slags fresk som föreställer den sociala världen, grundad i en personlig upplevelse. Det är något som en gång var väldigt viktigt för den franska litteraturen – man kan tänka på Proust, Balzac och Zola, författare som ville skapa fullständiga avbildningar av samhället.
Den självbiografiska fresk som Louis tecknar kantas av våld och förtryck. Ofta är det offentligt sanktionerat våld som beskrivs – den frånvaro av omsorg och socialt skyddsnät som familjen utsätts för under uppväxten.
I Vem dödade min far kommenteras till exempel politiska reformer som försvårat livet för marginaliserade grupper i samhället, beslut om försämringar av välfärden som tagits av såväl höger- som vänsterregeringar i Frankrike de senaste decennierna. Men Louis skriver även om andra typer av våld: om våldtäkt, rån, slagsmål och även om våldet som ligger i lämnandet av någon när man vill påbörja ett nytt liv, vilket är ett bärande tema i den senaste romanen.
–Om jag ska prata om våld så måste jag prata om kroppar. För allt det här våldet som du säger att du ser i mina böcker är förankrat i kroppsliga erfarenheter. När jag talar om Macrons beslut, så visar jag på de kroppsliga konsekvenserna för någon som min far. Till exempel nedskärningar som slår mot fattigas förmåga att köpa medicin, som gjorde att min far plötsligt inte hade råd med det. De politiska besluten är alltid del av det som händer i den intima sfären. Så det är inte så mycket det att det personliga är politiskt som vi alltid säger, utan snarare att det politiska är personligt, och att varje beslut som en regering tar blir en del av ens kött och ens hud, det politiska är del av allt man gör.
En sak är dock viktigt för Louis och det är att inte låta beskrivningen av ett slags våld skymma andra. För att skapa en situation där läsaren måste konfronteras med skildringar av förtryck krävs urval och distinktioner.
–Om jag till exempel hade kombinerat det våld som min far utsattes för i Vem dödade min far med en beskrivning av hur det var att vara ung och gay, som i Göra sig kvitt Eddy Belleguele, om jag hade blandat de två narrativen i samma bok, då är jag säker på att min fars homofobi hade avfärdats och normaliserats med ett slags förståelse för hans svåra situation och lidande. Jag vill tvinga läsaren att se det hen inte vill se, om det så må vara homofobi, det maskulina våldet eller politikens våld. Det faktum att jag koncentrerar mig på dessa ämnen ett i taget förhindrar att de används mot varandra. Jag vill uppnå en komplexitet med mitt samlande verk, och en radikalitet med enskilda böcker.
När jag undrar vad Louis anser om extremhögerns uppsving i Europa, och om den innebär att det politiska våldet måste förstås på ett nytt sätt, får jag till svar att det viktiga nu som förr är att försöka förstå förtryckets natur och det sammanhang där det uppstår – att i mötet med människor alltid försöka förstå utan att förminska, vare sig människorna själva eller deras åsikter.
–Ett problem med stora delar av den progressiva rörelsen är att den inte försöker förstå våldets orsaker: anledningarna till extremhögerns segrar, till homofobin, till den nya antiabortrörelsens uppsving. Om man inte försöker förstå vad som händer och i stället hanterar människorna med dessa åsikter som vore de monster, då kommer man aldrig att lösa problemet, det kommer att uppstå igen och igen. Så det jag försöker göra i mina böcker är att förstå våldet, jag tror att det mest utmanande man kan göra när man möter våld är att försöka förstå det.
Och även om högern har rönt stora framgångar harden progressiva vänstern fått nya redskap i sin kamp. Louis betonar att de senaste decenniernas sociala rörelser och insikter från till exempel HBTQI-rörelsen, hjälper till att vidga förståelsen för klassamhällets strukturer, och hur människor agerar inom det.
–Ett exempel är hur min far valde att inte gå i skolan för att befästa sin maskulinitet. Under min uppväxt var det att vara man att avfärda skolan och visa att man var tuff. Man skulle inte vara underdånig, vilket ansågs vara feminint kodat. Så situationen har förändrats, men det har även våra vapen att förstå den med.