Inrikes/Nyheter/Utrikes 29 juli, 2019

Effektivt, livsviktigt, svindyrt

En årsdos insulin kostar ungefär 500 kronor att tillverka. Så varför dör människor i några av jordens rikaste länder ändå för att de inte har råd med läkemedlet?

 

I början av året hamnade jag, med viss dramatik, på sjukhus med alldeles för höga blodsockervärden. Efter att jag fått lämna från mig en ej oansenlig mängd kroppsvätskor kunde man konstatera att jag lider av diabetes typ 2 och högt blodtryck. Avslöjandet var som hämtat från någon svensk polisfilm. Åratal av stress, skräpmat, och ”stillasittande livsstil” hade tagit ut sin rätt.

I bukspottskörteln finns de Langerhanska öarna vars betaceller producerar insulin, ett hormon som ökar cellernas förmåga att ta upp näring. I sjukhusets väntrum hittade jag en Bamsetidning om diabetes som förklarade att insulin är en nyckel som låser upp cellerna för näringsämnen. Vid diabetes typ 1 angriper och förstör kroppens eget immunsystem betacellerna. Vid typ 2 finns cellerna kvar men kroppen har blivit insulinresistent, bukspottskörteln producerar mindre insulin än vad som behövs.

Jag klarar mig i dag, med bättre kosthållning, mindre dålighetsliv och medicin som ökar insulinkänsligheten, med det insulin min egen kropp skapar. Alla typ 1-diabetiker är dock helt beroende av att tillföra insulin.

Som nydebuterad diabetiker gjorde jag vad varje nydiagnostiserad kroniker skulle göra 2019. Jag började surfa memes. Det var ganska deprimerande. En stor del av delningsbilderna kom från amerikaner som knappt hade råd med insulinet de behövde för att överleva.

insulin

 

Jag lärde mig att priset på insulin i Förenta staterna fördubblats på fem år. Kostnaden kan uppgå till tusentals dollar i månaden. Ett närmast omöjligt pris för den som saknar sjukförsäkring. Var fjärde diabetiker i USA ransonerar nu sitt insulin. Det är en farlig åtgärd.

27 juni 2017 hittades Alec Smith, 26, död i sin lägenhet i Minneapolis. Månaden innan hade han blivit utsparkad från sin mammas sjukförsäkring. Trots att han jobbade heltid som restaurangchef hade han ingen egen sjukförsäkring. Med en årslön på 35 000 dollar var det svårt att ha råd med insulin för 1 300 dollar i månaden. Istället snålade han med sina doser och försökte få dem att räcka till nästa löning. Han drabbades av svår ketoacidos, försurning av blodet, hamnade i koma och avled.

I landet med en tredjedel av världens samlade privata rikedom avlider idag restaurangchefer eftersom de inte har råd med livsnödvändig medicin.

Ändå är insulin inte särskilt dyrt att producera. Produktionskostnaden för en årsförbrukning beräknas till mellan 48 och 133 dollar. Hur kan det då komma sig att priset på vissa typer av insulin under en trettioårsperiod ökat med 1 200 procent?

Boven i dramat skulle vi kunna kalla monopolkapitalismen. I dag kontrollerar tre företag: amerikanska Eli Lilly, franska Sanofi och danska Novo Nordisk, nittio procent av världsmarknaden för insulin. Genom kreativ användning av patentlagstiftning och långdragna rättsprocesser mot mindre konkurrenter kan de tre jättarna fortsätta dominera marknaden.

2015 avslöjade medicinjournalisten Robert Langreth att Eli Lilly, Novo Nordisk och Sanofi i praktiken skapat en priskartell. Senator Bernie Sanders begärde att justitiedepartementet skulle undersöka om de brutit mot de federala konkurrenslagarna. Just nu pågår rättsprocesser i flera amerikanska delstater där diabetiker stämt företagen.

Men enorma profiter ger enorm makt och det är svårt att komma åt läkemedelsjättarna. Trumps hälsominister Alex Azar kommer direkt från posten som Eli Lilly USA:s VD. Näst efter handelskammaren och fastighetsbranschen är läkemedelsbranschen den rikaste lobbygruppen i Washington D.C.

Företagen är också stora bidragsgivare till icke-statliga organisationer och patientföreningar. Eli Lilly gav nära tre miljoner dollar till American Diabetes Association under ett år. World Diabetes Foundation grundades av Novo Nordisk och har fått över 1.6 miljarder dollar till sin verksamhet.

Men monopol och kartellbildning kan inte ensamt förklara den kraftiga prisökningen. I över 60 länder har ett eller flera av storföretagen monopolställning, så även i Sverige. Ändå är insulinet betydligt mycket billigare här än i Förenta staterna.

En stor anledning är den extrema marknadsanpassningen av Förenta staternas sjukvårdssystem. I många länder finns i praktiken ett inköpsmonopol för receptbelagda mediciner. Även om Sverige idag har privata apotekskedjor är det den mäktiga doldisen Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket som beslutar vilka läkemedel som ska ingå i högkostnadsskyddet och därmed kan sätta priset.

I Förenta staterna förhandlar istället läkemedelsbolagen med en myriad av privata försäkringsbolag av varierande storlek. De flesta försäkringsbolag lägger idag ut ansvaret för förhandlingarna på Pharmacy Benefit Managers, privata vinstdrivande bolag som fungerar som mellanhänder på läkemedelsmarknaden.

Medicare, det statliga sjukförsäkringssystemet som omfattar amerikaner över 65, får enligt lag inte självt förhandla priser med läkemedelsproducenterna. Lagen skrevs av kongressledamoten Billy Tauzin. Fem dagar efter att han lämnade sitt kongressuppdrag rekryterades han som ordförande av PhRMA, läkemedelsindustrins största lobbyinggrupp, med en årslön på två miljoner dollar.
Även om till och med republikanska politiker i Förenta staterna idag börjar inse att de höga läkemedelspriserna är ett problem fortsätter läkemedelsindustrin försvara systemet med näbbar och klor. Huvudargumentet är att vinsterna behövs för att finansiera forskning och utveckling av nya läkemedel. När det gäller insulin är det extra ironiskt.

Efter att jag surfat memes följde jag min andra instinkt i en personlig krissituation. Jag gick till historien. Jag läste om den tyska egyptologen Georg Ebers som 1872 hittade beskrivningar av diabetes i en papyrusrulle från 1500-talet f.v.t. Om hur Aretaios från Kappadokien gav sjukdomen dess namn på tvåhundratalet. Hur de indiska läkarna Sushruta och Charaka noterade skillnaden mellan diabetes typ ett och typ två på femhundratalet. Och hur medeltidens europeiska läkare diagnosticerade sina patienter genom att smaka på urinen.
Framförallt läste jag om upptäckten av insulinet på 1920-talet.

Den kanadensiska läkaren Frederick Banting var väl förtrogen med tidigare forskning som visat att skador i bukspottskörteln gav upphov till diabetessymptom. Flera forskare hade teoretiserat att de Langerhanska öarna måste utsöndra någon typ av ämne som reglerar blodsockret men ingen hade lyckats isolera det. Banting, vars bakgrund låg inom kirurgin snarare än medicinsk forskning, misstänkte att han kunde komma åt denna teoretiska utsöndring genom att skära av blodtillförseln till resten av bukspottskörteln och låta allt utom de Langerhanska öarna förvittra.

Den 30 juli 1921 lyckades Banting och labbassistenten Charles Best utvinna insulin ur en hunds bukspottkörtel. När de injicerade det i en diabetisk hund fann de att blodsockernivåerna sjönk med fyrtio procent på en timme. Tillsammans med biokemisten James Collip utvecklade de metoder för att utvinna och rena insulin.

FILE - Sir Frederick Banting, discoverer of insulin and head of the Banting Institute of Toronto, obligingly dons a ten-gallon hat to pose for the photographer during his sojourn at Jasper National Park, Alberta, July 1, 1936. (AP Photo/The Canadian Press)

Sir Frederick Banting poserar för pressen i en lustig hatt.  (AP Photo/The Canadian Press)

I januari 1922 testades insulin för första gången på en mänsklig patient, 14-åringen Leonard Thompson. Det första försöket ledde till en svår allergisk reaktion. Collip arbetade dag och natt i tolv dygn för att ytterligare rena insulinet. Med nästa injektion blev Thompson, som vid tillfället vägde knappt 30 kilo och sjönk in och ut i komatillstånd, snabbt bättre. Insulin kunde börja användas för behandling.
Banting, Best och Collip får sägas tillhöra mänsklighetens verkliga hjältar. Innan deras upptäckt var en diabetes typ ett-diagnos en säker dödsdom. Ofta hade patienterna veckor kvar att leva när sjukdomen upptäcktes. Det enda sättet att förlänga livet med något eller några år var en strikt svältdiet. Det finns berättelser om sjukhussalar med rad efter rad av barn i diabeteskoma som inför förundrade föräldrar och läkare vaknar upp efter den första dosen insulin. Hundratals miljoner människor världen över kan tacka Banting, Best och Collip för sina liv.

Nog fick alla tre framgångsrika karriärer och erkännande, bland annat i form av Nobelpriset i medicin 1923. Men ingenstans verkar deras insats drivits av ett profitmotiv. De sålde sitt patent på insulin till University of Toronto för en dollar vardera. Banting förklarade i ett berömt uttalande att ”insulin tillhör inte mig, det tillhör världen.”

I dag utvinns insulin inte längre ur hundars bukspottskörtlar. Genom patent på nya syntetiseringsmetoder tillhör insulinet idag i praktiken tre extremt rika företag och deras ägare. Insulinet tillhör investmentbolagen Vanguard Group och BlackRock, det tillhör hedgefonden Renaissance Technologies och affärsbanken Bank of America.

Ett fåtal profitörer håller i nycklarna som 100 miljoner människor är beroende av för att låsa upp sina celler. Hur kan det existera någon fungerande marknad när efterfrågan handlar om att vilja leva? I ett civiliserat samhälle skulle insulinet fått tillhöra världen.

Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 12 april, 2025

Grillen #3: ”Pappa, kan vi fira jul utan el i år?”

I veckans Grillen: När ska Elon Musk börja kampanja för Sverigedemokraterna, vilken historisk era är sexigast och varför är det så kul att håna Liberalerna?

Vi gästas dessutom av Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena och författare till boken Dyrtider, för att prata om varför kaffet har blivit så dyrt – och matjättarnas roll i inflationen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Elinor Odeberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen